Stress

Just nu är det så mycket att tänka på. Inte nog med att det ska firas jul och julklappar ska inhandlas på något sätt (har tyvärr ingen shoppingglad bebis); så ska min födelsedag firas och vi måste börja planera för Lillans dop. Att hon ska döpas har känts självklart för oss hela tiden, men jag är egentligen lite skeptiskt till det ändå. Jag vet inte hur mycket prästen kommer att gå in på att Lillan är en "gåva" från högre makter, men i vårt fall känns det ju faktiskt som att hon inte är någon gåva. Om vi bara hade haft Gud att förlita oss till hade hon ju inte varit hos oss idag. Dessutom känns det jättekonstigt att säga att barn är en gåva. Jag har nog nämnt detta i något tidigare inlägg, men varför får vissa människor i så fall inte den otroligt speciella gåvan? Är det någon form av straff i så fall? Vi får nog ta ett snack med prästen och höra vad han har att säga om saken.

Om jag ska gå över till roligare saker, så fyller Lillan två månader idag! Hurra!! Tyvärr "firades" detta med ett läkarbesök på BVC... Rutinundersökning och allt var bra... men uppskattades inte alls av Lillan, som gallsrek hela tiden.

Nu har hon börjat intressera sig för sina händer lite mer. Nappen har kommit lite i skymundan och hon stoppar numera in nästan hela händerna i munnen. Hon verkar vilja använda kräk-trasan till annnat än att torka kräk. Tycker visst att det är ganska mysigt att ha den som snuttefilt. Senaste veckan har vi börjat lägga henne på magen för att träna nacken. Det gillar hon inte alls. Får försöka träna ett par gånger per dag i alla fall. Hon klarar att lyfta upp huvudet bra, även om hon inte förstår nyttan av det själv än...

Nu måste jag hinna in på eniro och leta upp adress. Ska för första gången på träff med mammorna (eventuellt några pappor) från föräldragruppen från MVC. Ska bli intressant att träffas, även om jag inte är särskilt intresserad av att bli del i någon "latte-maffia" med bebisar som enda samtalsämne. Barn kan ju verkligen föra människor samman, men även bort från varandra. Två av mina f.d vänner umgås nu på grund av att de fått barn i samma ålder. Tidigare skulle de inte haft en tanke på att umgås och en av dem har tidigare uttryckt en del s.k. skitprat om den andre. Känns väldigt konstigt för mig att tidigare personlighet och värderingar blir som bortblåsta bara för att man får barn. Här anas så klart en viss bitterhet från min sida... och ja... så är det nog.

Hinner inte med

Har två utmaningar som väntar, men tycks aldrig få tid över... Det krävs ju dessutom en del tankearbete och lite pulande för utmaningar. Jag tackar vänligast för att ni tänkte på mig och ska verkligen försöka hinna med, men troligen blir det inte så...

Vår "lilla" tjej

Gårdagens BVC-besök resulterade i vetskapen att Lillan nu väger 6 kg och är 60 cm lång! En ganska stor tjej alltså! Snart väger hon dubbelt så mycket som när hon föddes och går snart om vovven i vikt. Fick lite mer lapis på den där numera lilla ballongen på naveln och vi konstaterade att hon nu har utslag lite över hela kroppen. Dock inte så ilskna som de var i ansiktet från början. Tycker faktiskt knappt att de syns.

I förmiddags hade vi ännu en av våra mysiga stunder, Lillan och jag. När jag skulle börja amma henne skojade hon till det lite. Hon tog tag i bröstvårtan, släppte, tog tag... Ja, så höll det på. Under tiden tittade hon på mig, log och skrattade lite. Så häftigt! Annars brukar hon mest vara ganska arg och bara vilja koncentrera sig på att få i sig sin mat.

Mysigt?

"Alla" säger att det är sååå mysigt att amma, att det blir ett speciellt band mellan mamma och barn. Den första tidens amning var minsann allt annat än mysig. Visst fungerade det. Mjölken fanns ju där. Tyvärr gjorde det så otroligt ont när Lillan sög. Det kändes som att hon satte i "tandraden" på ett ställe i bröstet hela tiden. De som kan det där om amning kollade in hur hon sög och sa att det såg så bra ut. Inget fel på hennes "tag". Sen efter några veckor kom jag på att det ju inte gjorde ont längre. Förmodligen behövde hon inte suga lika hårt för att få tag på mat. Det kändes helt enkelt helt ok att amma, men jag tyckte fortfarande inte att det var särskilt mysigt. Nu, däremot... Nu kan jag tycka att det börjar bli mysigt. Idag när jag ammade Lillan på förmiddagen fick jag för första gången ögonkontakt med henne efter att hon ammat och släppt taget. Hon tittade på mig och log! Hon var så belåten och jag med, så klart! Myspys i allra högsta grad!

Har förresten idag varit på det "obligatoriska" besöket på jobbet och visat upp vårt lilla underverk. Hon visade prov på en imponerande pipa, men också på lite sött "prat i sömnen" sovandes i min famn. Två av kollegorna ville hålla Lillan medans jag försökte få i mig tårta och kaffe, men det blev bara en halv kopp drucken, sen kunde jag inte lyssna längre på hennes ledsna stämma. Känns faktiskt otroligt mysigt när hon blir tyst av att komma till min famn. Hon vet vem jag är, minsann... Älsklingen min!

1:a advent

Jag kan börja med att meddela att jag lagom till 1:a advent kommer i mina jeans som jag hade på mig innan jag blev gravid. Känns skönt att ha utökat min garderob lite utan att ha behövt köpa nytt.

I år har jag sett fram emot advent, jul och allt som hör julen till. Det brukar jag inte göra, mycket på grund av att jag annars jobbar helg som vardag och att storhelger tyvärr ofta spenderas på jobbet istället för med familj eller vänner. I år känner jag mig normal på något sätt :) Vi kanske till och med ska ta en tur in till stan och gå på julskyltningen. Lillan brukar ju gilla att åka vagn, bara man håller sig utomhus och rör på sig konstant. Stå still får man INTE göra! Provade att gå på Åhléns för någon vecka sedan, men tog för säkerhets skull syster med mig, vilket var ett bra drag. Det slutade nämligen med att jag fick bära på Lillan och syster fick köra vagnen... Har inte köpt en enda julklapp än och vet ärligt talat inte hur vi ska få till det praktiskt i år.. Känns så stressande att handla när Lillan är med. Vi är ju inte så bra på att komma på vad vi ska köpa till folk och att stå och tänka och vela i affärerna känns inte som någon bra idé.

Nu ligger lilla älsklingen och sover. Har haft besök av makens kusin med fru och barn (10-månaders tvillingar). Har lite dåligt samvete faktiskt. Vi har inte haft någon nära kontakt med dem tidigare och när de fick barn var vi aldrig och hälsade på och gav present. Nu kom de och hälsade på och hade med present... När deras små tjejer föddes vet jag att jag mådde skit och kände ärligt talat inte för att besöka eller gratulera. Så var det faktiskt. Sen tycker jag i och för sig inte att det var upp till mig att ta tag i det, eftersom det är makens släkt. Nu i efterhand kan jag se hur vårt kämpande för att få barn gjorde mig helknäpp. Jag vet ju hur dåligt jag mådde och att det var helt normalt. Jag visste ju för katten inte om det någonsin skulle bli en bebis för oss. Den ovissheten var fruktansvärd och alla barnfamiljer och bebisar runt omkring oss påminde ju hela tiden om vad vi inte hade och kanske aldrig skulle få. Tycker nog inte att jag hade kunnat förväntats att handla annorlunda. Jag gjorde det som fick mig att klara av livet då.

Krassligt

Jag har blivit rejält förkyld. Efter fyra nätters "underbar" sömn var natten till idag inget att hurra för. Lillan vaknade flera gånger, kanske på grund av min oroliga sömn? Känner mig helt däckad idag. Steg upp vid 10 och åt frukost. Sen när Lillan somnade passade jag på att krypa ner i sängen igen för att få lite mer sömn, men trots att hon sov en timme lyckades jag inte somna. Känns som att jag har för mycket att tänka på just nu. Det är mycket som ska ordnas nu innan jul; små och lite större projekt. Vi har inte ens bestämt oss för var vi ska fira jul i år. Vi brukar skifta vartannat år hos makens familj och vartannat år hos min familj. På grund av Lillans intåg på jorden är det lite "slagsmål" om oss i år. Det kanske blir att vi firar hemma helt enkelt.

Var på BVC igår igen för att visa upp den "lapiserade" naveln. Huden runt om har läkt kanonfint. Kanske bröstmjölkens förtjänst? Har i alla fall smort så mycket jag har kunnat och låtit Lillan ligga och lufta en del. Lilla "ballongen" är inte helt borta, så det blev lite lapis på igår igen, med betoning på LITE... Inget kladd den här gången...

Vill passa på att tacka alla som kommenterat förra inlägget. Det är klurigt det där med utslag... Jag frågade faktiskt BVC-ssk'n om det var laktosen som kunde vara boven i dramat, eller om det var proteinet... Tycker att de borde veta bättre, men alltså inte. De laktosfria produkterna har inte hjälpt än i alla fall. Har ändå köpt hem nya laktosfria varor, så jag får väl göra slut på dem. Tycker även att det vore konstigt om Lillan började reagera mot mjölkprodukterna först vid 5 veckors ålder. Borde hon inte ha reagerat tidigare i så fall? Nej, håller nog med om att det är vanliga hormonplitor och mot dem kan man inte göra så mycket, eller?

För övrigt känns vårt lilla mirakel som en rejäl bebis nu. Hon är helt med med blicken och stark som tusan i nacken. Känns inte lika ömtålig nu som i början. Håller på med ett fotoalbum om graviditeten, med magbilder och första bilderna på Lillan... Vilken skillnad det är när man jämför henne nu med de bilderna...

Nu ska jag försöka bli frisk... Tyckte att det där nya nässprayen, Otrivin Comp, som både hjälper mot nästäppa och rinnig näsa verkade toppen.. Synd bara att man inte får använda den när man ammar...

BVC igen

Stackars Lillan har blivit alldeles skinnflådd runt naveln. Den där "lapisen" hade runnit ut och troligen frätt sönder huden runt om. Hon verkar inte ha ont av det, men jag bad om en koll på BVC igen för att höra mig för vad man kan göra för att läka det på bästa sätt. Vår BVC-ssk var inte där, men vi fick tid hos den andra, som verkar väldigt bra. Den lilla "ballongen" har minskat lite, men troligen behövs mer lapis för att få bort det sista av den. Nästa gång får man bara se till att man håller isär huden från naveln tills lapisen har torkat in på rätt ställe. Inget mer kladd får det bli! Blev rekommenderad att smörja med bröstmjölk, som ska ha en otroligt läkande kraft.

Angående utslagen i Lillans ansikte blev jag rekommenderad att jag ska utesluta mjölk. Hur lätt är det när mjölk är obligatoriskt i kaffet och fil med bär mums till frukost? Har i alla fall införskaffat laktosfri mjölk, men filen fanns bara som låglaktos... Får testa. Annars får jag väl ändra frukostvanorna helt. Allt för min lilla älskling!

Lapis

Lillans navel trillade av ganska tidigt och läkte fint, trodde vi... Men för en tid sen upptäckte jag att det börjat blöda och kladda igen från den. Såg då att det liksom stack ut en liten "ballong"inifrån naveln. Har inte blött mer på några dagar, men hörde på BVC idag vad det var för något... Vår dsk där behandlade med lapis, som ska få den lilla ballongen att försvinna. Det är någon form av överproduktion av celler som är orsaken. Kan bli så på olika typer av sår på vuxna med... Får se vad som händer med naveln efter detta, helt enkelt.

I övrigt växer Lillan ordentligt både på bredden och längden. Kinderna är runda och fina. Tyvärr har hon fått värmeutslag eller hormonplitor, som inte är så vackra.. Hoppas de försvinner snart. Allt under kontroll, helt enkelt!

Flera i rad

I natt har jag fått sova en hel del timmar i rad! Det är ju lite smått otroligt. Trodde inte att det skulle bli så med tanke på att vår lilla älskling har blivit ganska gnällig igen på kvällarna (har börjat med både Sempers magdroppar och Miniform, som verkat fungera ett tag). När maken min slutligen fått henne att somna, vid 01-tiden sov hon superbra ända till i morse vid 06.30. Kändes helt ljuvligt när jag vaknade och såg vad klockan var! Sen blev det lite mat för hennes del och sen ville hon ju så klart inte somna om. Låg vaken i någon timme, sen vaknade jag vid 10, så lite mer sömn blev det ju. Konsekvensen av en god natts sömn blev ett överfyllt bröst som fick åtgärdas med pump. Känns helt ok.

Igår provade vi baby-sittern för första gången och Lillan verkar gilla den hyfsat. Har varit lite osäker på hur tidigt man kan börja använda den, men googlade lite och såg att man visst kan börja från nyfödd, bara det går att ha liggläge. Låter ju logiskt i och för sig.

I tid

Jo, det gick faktiskt bra idag. Är väldigt trött nu bara, eftersom jag annars brukar passa på att sova ett par timmar längre än det blev idag. Fast jag lägger mig och vilar under dagen lyckas jag inte somna, så jag hoppas på en bra natt.

Öppna förskolan var väl ganska trevligt. Kände mig ganska obekväm i början eftersom det verkade som om alla andra mammor redan kände varandra. Efter tandhygienistens information framkom det att det visst inte var så. Pratade en del med de andra, mest med en av mammorna. Inga telefonnummer bytta, så jag antar att jag inte är fullvärdig medlem än. Känns i och för sig inte som att jag har något behov av att lära känna nytt folk riktigt än. Trivs mycket bra med att spendera dagarna hemma och med promenader. Jag har ju inte ens hunnit träffa alla mina vänner sedan Lillan kom. En sak i taget är nog bäst.

Har förresten en del funderingar kring några saker. Kanske kan få lite råd?

• Funderar på att köpa sjal eller bärsele (typ Babybjörn). Vilket är bäst för bebisen? Är det bättre eller sämre för deras ryggar, nackar med det ena eller andra?

• Har även lite svårt att bestämma mig för var Lillan ska sova på nätterna. Har en vagga intill min sida av sängen, där hon sov första tiden. Har dock senaste veckan haft henne i sängen hos oss och då sover i alla fall jag bättre, tror jag. Då känns det ok att somna även om hon ligger vaken och knorrar. Kan ju lätt kasta ett öga på henne, lätt torka ev. kräk och ge henne nappen om hon har tappat... Läste dock i en broschyr om plötslig spädbarnsdöd att man helst inte ska ha de små liven i sängen hos sig på grund av att det kan bli för varmt för dem där... Knepigt...

• Sen är det det där med amningen, rapningen och kräkningarna... Vet inte hur jag ska göra på nätterna riktigt. På dagarna försöker jag hjälpa henne på traven och håller henne upprätt efter att hon har ätit för att hon ska kunna rapa. På nätterna somnar hon ju oftast till när hon blivit mätt och då känns det trist att väcka henne för att rapa... Hon kräker ju väldigt mycket och jag har fått för mig att rapandet hjälper mot det, men jag vet inte... Känns i alla fall bättre om hon kräks när jag är med och kan torka bort, än när hon ligger och jag kanske inte är med riktigt (alltså om jag lägger henne utan att hon har fått rapa). Det blev rörigt det här, men jag hoppas att ni förstår hur jag tänker.

Inträdesprov

Morgondagens stora mål består av att ta sig till öppna förskolan på så kallat "babycafé". Det ska bli någon information om tandvård, som kanske kan vara bra att ta del av. Problemet är att vi ska vara där redan kl. 9.30. I vanliga fall har jag inte hunnit göra i ordning mig själv och Lillan förrän vid lunch, så vi får ta och stiga upp tidigt i morgon bitti...

Egentligen känner jag mig väldigt obekväm med att gå till öppna förskolan. Nu är det alltså dags att träffa andra föräldrar och försöka "knyta kontakter". Klart att det skulle vara trevligt att lära känna nya människor, men det känns lite konstigt att lära känna folk bara för att man har en sak gemensamt. Får väl se hur det går. Kanske blir morgondagen den dagen då jag blir fullvärdig medlem i "mammaklubben".

;)

Tillbaks

Nu är jag nästan tillbaks på min normala vikt igen. Har inte haft möjlighet att väga mig sedan jag var på MVC en tid innan förlossningen. Sista vikten jag minns var 76 kg.. eller var det 78? Idag passade jag på att väga mig hemma hos mamma och de lysande siffrorna på vågen visade då 62,5 kg. Något kg mer än vad jag vill väga, men så väger väl "mjölkpåsarna" lite också? Tror att jag gick och bar på en massa vätska för jag kände redan någon vecka efter förlossningen att bland annat benen hade blivit rejält mycket smalare. Rent fett försvinner väl inte så fort? Känns i alla fall skönt att kroppen har fixat omställningen från ogravid till gravid och tillbaks till ogravid så finurligt bra!

Mognad?

Har i veckan gjort en ny upptäckt. Hittade i luggen ett riktigt krusigt hårstrå av högst konstig kvalitét.. Väldigt strävt och GRÅTT!!! Har det med mognad att göra eller kanske med graviditeten? Har ju hört att man kan få ändrad hårfärg och hårkvalitét, men var då beredd att gå från blondin till brunett, men inte en grå tant! Tar nog ett tag att smälta det här. Tror att jag förtränger det ett tag först...

Eldprovet

Har nu tillbringat första kvällen/natten själv med lillan... Maken ligger och sover och jag har hittills lyckats äta frukost i lugn och ro samt hunnit med en snabbdusch, tillplattning av luggen och smink. Tänkte hinna med lite nätshopping också, men nu vaknade lillan, så det får bli senare tror jag...

Back on track

Det blev inte värre med bröstet. Tyckte att mjölken flödade på bättre dagen efter och lillan verkar mer nöjd nu när hon sörplar mjölk. Den där lilla rodnade knutan försvann efter några dagar... Nu har jag dessutom köpt sådana där ullinlägg att ha i bh:n. Värme är ju bra.

Annars går det bättre och bättre här hemma. Systern min har ju varit här i några dagar och varit en god hjälp speciellt på kvällarna när lillan kräver mer uppmärksamhet och pappan inte finns till hands. Nästa vecka är jag däremot helt allena. Försöker tänka positivt.

Idag fyller lilla miraklet tre veckor! De tre veckorna innan förlossningen gick väääldigt sakta, men de tre sista veckorna har bara försvunnit bort. Lillan har blivit märkbart större. Hon är inte lika späd längre, ökar bra i vikt och har blivit ett par cm längre. Hon kräkts väldigt mycket, men hon verkar trots det få i sig tillräckligt. Hon har fler vakna stunder då hon bara ligger och tittar och är allmänt nöjd. Blicken är med mycket mer nu och det känns som att vi får bättre och bättre kontakt med henne varje dag. Igår var vi iväg och köpte lite grejer till henne att hänga ovanför skötbordet och i vagnen, som hon kan titta på. Verkar som att det uppskattas!

Nu ska jag strax ge henne mat och sedan väntar långpromenad...

Trubbel på gång?

Jag är rädd för att jag börjar få mjölkstockning! Upptäckte igår ett rött ömt område på vänster bröst. Det är det bröstet som inte verkar producera så mycket mjölk som det andra. När lillan äter från höger bröst ser jag mjölken i mungiporna på henne, men när hon äter från det vänstra syns ingenting. Ibland blir hon frustrerad och sliter och släpper bröstvårtan, gnäller och tar tag igen... Jag har ju mjölk där, det ser jag ju när jag själv trycker fram lite innan jag ska amma. Jag följer alla råd som finns... Har börjat pumpa ur bröstet med pump efter att lillan har ammat... Stryker med fingrarna över det ömma området (mot bröstvårtan) när jag ammar (har lite olja på).. Har haft varm vetekudde på bröstet... Kan det ta tid innan det släpper eller har jag värre att vänta? Funderar på att ringa amningsmottagningen på sjukhuset imorgon.

De här första två veckorna har ju gått ganska bra, så det är väl bara att vänta att något ska gå på tok nu :) Maken börjar jobba idag och jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska klara av gnälliga kvällar själv. Som tur är så har min kära lillasyster en veckas höstlov framför sig och kommer förhoppningsvis att tillfälligt att flytta in. Känns skönt att inte vara själv med lillan och alla bestyr...

Två veckor...

Idag fyller lillan två veckor! De första dagarna efter att hon kom till världen var turbulenta. Det känner jag nu när jag har fått lite persperktiv på vår tillvaro. Jag hade ju hört att man som mamma skulle ha konstiga känslor, nära till tårar och till skratt om vartannat de första dagarna. Fast jag visste att det var normalt, så kände jag mig så onormal. Nu har jag landat lite. Livet är helt klart fortfarande turbulent, men mina känslor hänger med på ett annat sätt.

När man läser min förlossingsberättelse känns det verkligen som att jag har haft en positiv upplevelse. Det stämmer om man tänker på den fysiologiska delen. Allting gick ju som det skulle. Jag var hel efteråt och lillan mådde bra hela tiden. Jag kände dock under förlossningen och efteråt att jag verkligen inte fixade den psykologiskt så som jag hade önskat. Jag kände att jag gav upp mitt i allt. Jag vet att jag skrek rakt ut att jag inte klarade det. Ändå vet jag att barnmorskan och min man sa att jag var så duktig. Jag hatar verkligen det ordet. Just då kändes det som att de ljög, för jag kände mig ju inte alls duktig. Jag tror att jag fixade smärtan mycket sämre än alla andra, men jag vet inte. Det spelar ju heller ingen roll, men på något sätt vill jag ha något att jämföra med. Trots att allt gick bra känner jag att jag inte skulle vilja föda vaginalt igen. Nu har det ju gått två veckor och sakta men säkert börjar förlossningen kännas overklig, som om jag inte har varit med om det. Är det så för att jag ska vilja göra om det igen? Är det därför minnena bleknar?

När det gäller amingen och lillans välmående antar jag att allt är som det ska. BVC-sjuksköterskan var på hembesök igår och lillan har gått upp ett halvt kilo på en vecka, så mjölken verkar ju räcka. Har varit lite orolig för det eftersom hon ibland inte är nöjd mer än en halvtimme... När jag läste i amningsbroschyrerna står det ju att allt är normalt. Det är normalt att amma hela tiden, för att ge tröst, mat och närhet.. Så i lördags när lillan verkligen klamrade sig fast vid brösten kändes det ändå ok efter att ha läst det. Napp ville jag inte prova eftersom det kanske var för tidigt... Tänk om hon inte skulle kunna suga på rätt sätt sen?

Tidigare i veckan talade jag med BVC-sjuksköterskan som skulle komma på hembesök. Hon undrade hur det gick med amningen och jag förklarade ovanstående dilemma... Amma som tröst eller inte? Hon rekommenderade verkligen att prova napp, både för min skull och för lillans mages skull... Hennes mage hinner ju aldrig vila om hon ska äta hela tiden. Då blir det ju som en ond cirkel. Så samma dag provade vi napp och det har faktiskt hjälpt otroligt mycket. Nu kan jag dra ut på amningstillfällena mer och vi vågar oss ut på promenader och har varit och handlat mat utan att vara rädd för att hon ska bli djupt olycklig.

Just nu är det kvällarna som är jobbigast. Hon har lätt för att somna på dagarna och att sova själv i vagnen till exempel. På kvällarna är hon svårarare att göra nöjd och hon vaknar så fort man lägger henne för att sova själv. Hon somnar inte "för natten" förrän vid 01-tiden... Det är frustrerande, även om jag vet att det finns de som har det så mycket jobbigare. Vår lilla flicka mår i alla fall bra och när det är som värst och man är som tröttast försöker jag tänka att det ju faktiskt är värt det. Som vi har väntat på dessa sömnlösa nätter :)

Hon tycker om att ligga nära... gärna på pappas bröst. Har funderat lite på detta... Spädbarn ska ju sova på rygg och man ska vara noga med att de inte blir för varma. Samtidigt rekommenderas ju bärsjalar för att bebisar ska kunna vara nära sina föräldrar. Borde inte bärsjäl bli som att sova på mage och väldigt varmt för bebisen? Hur går det ihop med rekommendationerna för att motverka plötslig spädbarnsdöd?

Ja, det är många tankar och funderingar som jag har samlat på mig nu. Eftersom jag inte hinner skriva här varje dag blev det ett enda rörigt inlägg. Jobbigt för er att läsa, men jag tror att det kommer att bli intressant för mig själv att senare se hur jag tänkte just nu.

Ett försök

Ska försöka mig på att hinna med att skriva lite om hur förlossningen gick. Har verkligen inte fått någon tid över till datorn sedan vi kom hem från BB. Undrar verkligen hur ni andra hinner!

I alla fall så satte ju värkarna igång på torsdagen den 9:e oktober vid 20-tiden ungefär. Jag visste ju inte hur värkar skulle kännas eftersom jag inte haft förvärkar eller något liknande förut. När vi satt och åt middag kände jag hur värkarna kom med ganska jämna mellanrum. Kändes bara i magen, inte alls i ryggen. Maken tog lite tider och då var det kanske 10 minuter emellan... Hade is i magen och tänkte att maken nog kunde åka till jobbet i alla fall (jobbar natt), så det gjorde han. Senare på kvällen blev värkarna kraftigare och kom fortfarande regelbundet, men jag själv tog inte några tider. Tänkte att jag nog kunde gå och lägga mig och sova lite och påbörja en ny bok... Där hade jag fel... Vid 24-tiden kände jag att det nog inte skulle bli någon sömn. Hade haft kontakt med maken, som bestämt sig för att åka hem... När han väl kom hem hade värkarna blivit ganska intensiva. Var tvungen att stå upp och andas mig igenom dem. Kan verkligen säga att profylaxkursen gjorde nytta, även om vi inte har lagt ner någon tid alls nästan på att träna. Tror nog att den mentala förberedelsen gjorde sitt också.

Vi stannade hemma hela natten. Värkarna kom ibland med 2 minuters mellanrum och ibland med 4 minuters mellanrum. Hade tagit två panodil, som jag faktiskt inte tror hade någon effekt. Talade med en barnmorska på förlossnigen i telefon vid 01-tiden (om jag minns rätt) för att höra mig för om hon trodde att vi skulle tänka på att åka in. Hon rekommenderade ju så klart panodil och att duscha... Så jag hoppade in i duschen och sen lade jag mig i badet, vilket kändes skönt (om nu något kan kännas skönt i den situationen). Efter badandet bestämde vi oss för att åka in till förlossningen. Packade ihop det sista mellan värkarna och var inne på förlossningen vid 7-tiden den 10:e oktober, då jag blev inskriven. Var då öppen 3 cm och fick stanna kvar. Åh, vad glad jag var då att inte behöva åka hem igen!

Vi tog en promenad runt på sjukhuset i någon timme innan värkarna blev för jobbiga. När vi kom tillbaka till förlossningssalen och jag blev undersökt igen hade jag öppnat mig 5 cm. Fick lägga mig i badet, där jag ligger i cirka en timme. Där blir värkarna nästintill outhärdliga och jag ber om någon form av smärtlindring.

Jag får prova lustgas i badet, men tyvärr var något sönder på apparaten, så det blev bara vakum när jag försökte andas. Blev inte så arg eller frustrerad då, men stördes ju oerhört av det eftersom jag inte kom in i andningen som jag skulle... De fixade till lustgasen och jag provade ett par gånger, men gillade inte alls den! Tyckte inte att smärtan blev mindre, utan bara att jag blev ofokuserad på andningen och kom av mig. Man ska ju ta djupa andningstag med lustgasen och det tyckte jag inte gick bra ihop med profylaxandningen. Jag hade verkligen tilltro till lustgasen innan jag provade den, men nu kände jag.. att hur ska jag klara resten av förlossningen utan "räddaren i nöden"???

När jag kom upp ur badet bad jag om ytterligare smärtlindring. Var då vid 10.30 öppen 7 cm. Fick EDA vid 11-tiden och den gav verkligen bra effekt! Nu kunde jag äntligen få slappna av lite och hämta mer kraft inför kommande ansträngning. Jag var uppe och vankade med gåbordet så mycket jag bara kunde, åt glass och var på allmänt gott humör. Jag visste ju inte vad som komma skulle! Ny undersökning vid 11.30 visade att jag var öppen 9 cm. Ryggbedövningen tog verkligen bort den där hemska smärtan i magen, som känns som att någon tar tag om livmodern och drar och vrider den ur kroppen på mig.. Kan verkligen inte beskriva smärtan bättre. Jag kände ju fortfarande ett visst tryck nedåt mot bäckenet.

11.45 tar barnmoskan hål så att vattnet går. Klarar inte att kissa själv, så jag tappas på urin. Var lite rädd för denna behandling innan, men det gick hur bra som helst (i jämförelse med allt annat i den situationen). 13.15 stängs ryggbedövningen av. Då är jag fullt öppen! Väntar på att bedövningen ska släppa så att krystvärkarna kommer igång.

Får lägga mig på sidan när krystvärkarna kommer igång vid 15.40, men ändrar sedan ställning till den berömda gynställningen. Har själv inte så mycket önskemål i det här läget, utan uppskattar när personalen är bestämd och föreslår hur vi ska gå tillväga. Vet inte hur många krystvärkar det tog innan lillan kom ut, men sammanlagt tog det i alla fall 40 minuter. Den här tiden kändes så lååång. Jag tyckte verkligen att det kändes fruktansvärt med krystvärkarna, även om jag själv kunde ha en effektiv roll i det här förlossningsskedet. Blev instruerad att försöka krysta 3 gånger på varje värk, men minns att jag fokuserade och klarade 4 gånger flera värkar. Det värsta var känslan av att hela underlivet skulle trasas sönder. Det spände något fruktansvärt och jag ville bara att allt skulle ta slut. Kände att jag inte fixade det... När lillan slutligen kom ut blev jag så chockad! Jag trodde ju att jag skulle få kämpa med hennes huvud ett bra tag till, men hon var alltså redan ute! Känslan när jag fick upp henne på bröstet går inte att beskriva. Jag hoppas att jag aldrig glömmer. Känner mer och mer att förlossningen börjar kännas overklig och dimmig.. Har jag verkligen varit med om den??

Moderkakan kom ut utan problem 10 minuter senare. Barnmorskan undersökte mig och sa på ett ganska kul men allvarligt sätt ungefär... "du.. det finns ingenting att sy".. Jag hade fått ett litet "skrubbsår" intill urinrörsmynningen som antagligen skulle svida lite när jag kissade, så hon sa till mig att kissa i duschen första gången... kändes ju skumt, men jag gjorde så och det fungerade ju...

Sedan fick vi det obligatorska fikat med flaggan... så gott det var! Kom upp på BB-avdelningen vid 20-tiden. Vi hade ju hoppats på att maken skulle få sova över, vilket man brukar få i alla fall första natten. Tyvärr var det överfullt på BB, så maken fick sova hemma. Kändes så snopet och jobbigt att behöva vara själv på natten med sin nyfödde... Inte så kul att dela rum med en främmande människa heller.

Lillan mådde bra under hela förlossningen och hon skrek direkt när hon kom ut. Vilken lycka!!! Amningen kom igång och lillan har sugit rätt från början, så det är jag otroligt tacksam för. Andra natten på BB var jag själv med lillan också... Eftersom de inte kunde lova "familjerum" tredje natten heller, bestämde vi oss för att åka hem på söndagen (alltså efter 2 nätter där). Det kändes som ett rätt beslut och det var otroligt skönt att få komma hem och få umgås hela familjen...

Oj, vad långt det här blev... Har ni verkligen läst ända hit?? Angående "lillan", så har vi fortfarande inte helt bestämt oss för namn... Vet heller inte om jag kommer att använda hennes riktiga namn här i bloggen...

Fortsättning följer...

Lycka

Det var "riktiga" värkar! På eftermiddagen den 10:e oktober kom vårt underbara mirakel ut till oss! Det var en liten flicka, som bodde i magen min. Vi mår bra allihop och har precis kommit hem från BB. Nu börjar ett nytt liv! Ska försöka skriva mer sen när jag får tid... När får man det??

Hur vet man?

Har under eftermiddagen och kvällen börjat få ont i samband med sammandragningar. Har ju inte haft så mycket sammandragningar tidigare och de har definitivt inte varit smärtsamma alls. Nu gör det ont i och med att magen drar ihop sig. Kommer inte särskilt ofta, men senaste två timmarna ibland med cirka 10 minuters mellanrum. Jag antar att det bara är att vänta och se vad som händer. Kanske är det bara förvärkar? Hur ont ska riktiga värkar göra i början?? Just nu försöker jag att andas igenom dem och det går ju utan problem. Man vet ju verkligen ingenting som nybörjare i detta ämne...

Lite ont, kanske?

Minsta lilla obehag från magregionen registreras och tolkas med största känslighet. Men inget som påminner om "mensvärk" än... Tycker annars att idag skulle vara en bra dag för bebis att titta ut i världen på. Solen skiner och om oktober annars är en ganska trist månad, så känns i alla fall idag som en bra dag.

Framsteg

SF-mått 36 cm idag, vecka 40+2. 2 cm mer än sist hos BM... Har inte brytt mig om att fråga om måttet i cm så mycket tidigare, men senaste veckorna har det ju varit intressant att jämföra hur mycket bebisen faktiskt växer i magen. Bebisen är nu fixerad och inte ruckbar! Vet inte om det är så mycket att bli glad för, men det känns i alla fall som ett framsteg jämfört med för två veckor sedan då huvudet faktiskt var ruckbart. Tog ett HB idag för att kolla om jag verkligen behöver fortsätta ta extra järn.. Har ju kört på med Blutsaft ett tag och nu är flaskan nästan tom igen. Känns ju onödigt att köpa en flaska till om det inte behövs. Hade i alla fall ett HB på hela 140, så det blir inga fler järnsnapsar för mig.

Fick en ny tid till BM till torsdag nästa vecka, men hon gissade på bebis till helgen... Lite på skämt då, alltså. Men hon påpekade faktiskt att det vanligaste är att gå max åtta dagar över BF. Hon kikade lite på vilka som har namnsdag lördag och söndag och på söndag skulle tydligen min farfar haft namnsdag (om han var i livet). Vi har faktiskt haft hans namn i tankarna om det nu skulle vara en liten pojke som kommer ut. Kanske ett tecken?

Glömde bort att väga mig idag och har ingen våg hemma... Men det är nog en viktuppgång på 17 kg nu, skulle jag tro.

Har kört på med kladdkaka ikväll, men den blev inte så kladdig, så jag tror inte att den kommer att ha någon effekt :)

En dag närmare...

Det borde ju inte kännas jobbigare för varje dag som går, utan faktiskt lättare. Idag har vi kommit en dag närmare att få träffa bebis än igår. Så positiv jag verkar vara, va? Har sovit "bra" två nätter i rad nu, så jag är faktiskt lite mer positiv. Sen känns det ju lite som att det aldrig kommer att bli vår tur.. Tre av mina bloggkamrater har nu fått träffa sina små mirakel... Blir helt tårögd när jag läser om det och får se bilder.. Tänk att det faktiskt fanns små riktiga människor i deras magar... Det säger ju något om innehållet i min mage. Jag längtar så mycket efter att få hålla i bebis, få känna doften av henne eller honom.. Jag längtar så efter att få bli mamma.

Nu ska jag ta en dusch, sen baka kladdkaka.. Kanelbullar fungerar tydligen inte för att få ut lill*n, men kladdkaka borde ju garanterat fungera! Sen är det dags för BM (hoppas hon har blivit spåtant...)

Ny strategi

Igår bestämde jag mig för att stanna uppe länge. Inte gå och lägga mig i normal tid och försöka kämpa mig till sömns. Kollade på tv och program på svt:s hemsida. Kröp ner i sängen vid halv 2 och läste lite. Sen somnade jag nog ganska snabbt, tror jag. Var bara uppe en gång på toa på morgonkvisten och somnade därefter om och sov till halv 11. Det känns bra. Idag hade jag varit helt redo för en kämpig, uttröttande förlossning. Problemet är att lill*n i magen inte verkar vara inne på det spåret.

Ena stunden tänker jag att; kompisen min.. hon gick minsann bara tre dagar över tiden... andra stunder tänker jag mer att; en annan kompis... hon gick elva dagar över tiden... Läste någonstans att det bara är 2% som går mer än två veckor över tiden. Förstföderskor går tydligen i snitt åtta dagar över tiden. Så det är ganska stor chans att vi får träffa lill*n om en vecka... Imorgon är det dags för besök hos BM igen. Undrar om hon på något sätt kan se om det är dags snart.

Dagen D

Nu har vi kommit till det efterlängtade datumet... Jag minns när vår läkare tittade på sin "snurra" och sa att vi skulle bli föräldrar i början av oktober... Skulle vi bli föräldrar? Det gick absolut inte att ta in det då.. och det går inte att ta in det nu. Och så fick vi datumet; det där datumet som man hänger upp sig på fast man vet att det troligtvis inte blir då. Älskade lilla livet i min mage är i alla fall inte på väg att ta sig ut än. Just nu känns det som att det aldrig kommer att ske. Jag - förlossning - bebis? Har svårt att tro det... Men enligt statistiken är det ju så det går till. Om tre veckor har vi garanterat fått träffa vår bebis, eller?

BF-dagen

Mamma säger att magen blir större och större hela tiden, men det syns verkligen inte om man jämför bilderna.. Konstigt..

BF-1

Tror att jag har haft lite sammandragningar. Inget som gör ont, men magen blir lite hård ibland. Vet inte om det kan vara ett tecken på att något snart är på gång. Har mer och mer börjat tänka på att saker faktiskt kan hända. Som när jag är ute på promenad med hunden till exempel, eller ännu värre... om jag går på stan... Om vattnet skulle gå när jag är ute på på vift någonstans. Hur skulle jag bära mig åt??

Jag har i alla fall skrivit en lista på vad jag vill ha med till förlossningen/BB. Den blev lång. Vet inte om jag kommer att behöva allt som jag skrivit upp. Vissa grejer är ju rena lyxgrejer. Kommer jag att orka föna till håret efter hårtvätt och kommer jag att orka lägga på lite mascara inför eventuella besök från nära och kära? De flesta grejerna är ju svåra att packa ner redan nu. Hemma går jag ju uteslutande omkring i sköna mysbyxor och jag har ju inte något överflöd av dem, så att packa ner dem nu är uteslutet. Samtidigt vill jag ju ha dem rena och fräscha när vi ska åka iväg. Hur gör alla andra?? Dessutom verkar min tilltänkta väska vara på vift...

Vardagslyx

Om det nu finns något som heter det... Vaknade i alla fall halv 11 i förmiddags och kom på att jag faktiskt hade sovit! Visst hade jag svårt att somna igår, men natten har varit ljuvlig jämfört med senaste nätterna. I vanliga fall går jag upp på toa vid 01, 02, 03... för att det kanske skulle kunna vara en fylld blåsa, som försvårar insomningen.. I natt var jag bara på toa vid 4.30... så jag har nog sovit innan dess.. Sen sov jag ordentligt hela morgonen. Vaknade nästan med ett leende på läpparna.

Åkte in till stan och fixade present till mamma som fyller år i helgen, lyckades få en drop in-tid hos frisören och klippte till luggen lite, fixade lite förvaringskorgar att ha under skötbordet och sen blev det låååångfika hos en god vän... Har verkligen njutit av den här dagen och väntar nu på en utsökt måltid. Nu skulle jag orka med en förlossning, minsann! Förresten... om färdknäppen ger effekt; hur länge dröjer det?

Dagens mål

Hade en massa planer som inkluderade dusch, hemma-fotvård, pannkakor, städa toaletter, packa väskor... Känner bara att jag inte orkar någonting. Ögonlocken är tunga, men jag vill ju inte sova nu. Jag hade nog kunnat somna, men då är det ju kört ikväll.. Fast det är det nog ändå. När jag väl lägger mig i sängen på kvällen är det precis som att kroppen har glömt hur man gör för att somna...

Ska försöka hoppa in i duschen i alla fall.. Kanske blir piggare av det och känner för pannkakor...

Uppdatering kl. 17.08: Masade mig in i duschen. Sedan en timmes välbehövlig fotvård.. Fötterna är nu fin-fina och tål att visas upp för diverse människor i en förlossningssal (har i och för sig inte orkat packa väskor, så jag kanske borde hinna det först). Har även storstädat badrummet. Känner mig nöjd för dagen och är konstigt nog pigg. Borde det inte gå åt andra hållet mot slutet på dagen?

Inte bebbens fel

Bebisen höll sig väldigt lugn hela dagen igår, även när jag skulle sova och under natten. Så varför jag inte lyckades somna förrän klockan 7 i morse är en gåta. Jag försökte verkligen med allt i natt.. Lyssnade på avslappningsskivan två gånger i rad. Då slumrar jag till lite, men vaknar igen när musiken tar slut.. Sen när jag börjar om igen med att lyssna och gubben börjar prata, så far tankarna omkring igen... Borde kanske hitta någon skiva med enbart avslappnande musik. Det kanske fungerar bättre?

Förresten, någon som vet om bebisen lugnar ner sig märkvärt när förlossningen närmar sig? Jag vet ju att h*n rör sig mindre allt eftersom platsen i magen minskar, men kan man märka någon särskild skillnad just innan h*n är beredd att ta sig ut? Skulle vara trevligt med ett tecken :)

Måndag hela veckan

Trots att det känns oändligt lång tid tills vi får träffa vårt mirakel vet jag ju att tiden går. Den går till och med ganska fort. Jag tänker ofta på det när jag kollar på mina favoritprogram på tv. Varje måndag har det varit "singelmammor" som har varit obligatoriskt för kvällen. Ganska många måndagar har ju passerat med en rasande fart nu. Sen är liksom veckan igång. Maken sa något kul, som faktiskt stämmer in på mitt tankesätt också. Vi räknar veckor... Om förlossningen inte har satt igång sista dagen ena veckan, så känns det som att det kommer att gå en vecka till.. Tills nästa söndag... vilket den här gången är BF 5/10. Att förlossningen kan sätta igång när som helst känns liksom inte greppbart. Bebisen kan verkligen komma när som helst nu, men vi räknar fortfarande veckor. "Bäst före-datumen" på mat börjar också påminna mig om att bebisen snart är här... När det har varit andra saker i livet som jag har längtat till, har "bäst före-datumen" liksom påmint hur lång tid det är kvar. Teoretiskt vet jag, men jag kan ändå inte förstå...

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är helt slut, så då borde väl sömnen kunna infinna sig? Eller??

In my dreams...

I natt... eller i morse drömde jag om vår bebis. Det var en mörkhårig flicka med röda tuffa glasögon. Vi var på babysim och hon sa en mening på engelska. Alla blev så klart imponerade av hennes ordförråd. Hennes mamma med...

Vecka 38+6

(En vecka kvar till BF)

23:e sept...

Då "firade" den här bloggen ett år... Tänk, om jag visste då hur mitt liv skulle se ut nu. Det vågade jag inte hoppas på. Jag är evigt tacksam för att vi har kommit så här långt mot vårt mål. Jag önskar verkligen att alla fick uppleva det vi just nu upplever. Jag är lycklig. Jag kan inte ens föreställa mig hur lycklig jag kanske kommer att vara inom snar framtid. Tänk att vissa människor verkar ta det för givet...

Utmanad

Har blivit utmanad av Thibb och antar självklart utmaningen :)

Reglerna:

• Svara på alla frågor
• Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar. Be dem läsa din.
• Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

1. Vilken mat äter du ofta?
Räknas yoghurt/fil med bär och müsli... äter det varje dag till frukost. Mums!


2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
Jag sitter...

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Har tyvärr bara stationär dator, så det blir där den är placerad. Inte så bekvämt i dessa tider, då benen tyvärr lätt blir svullna...

4. Köper du ofta Triss.
Nej, väldigt sällan.. Men jag gillar att skrapa, egentligen.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Är en Turkiet-freak... Har alltid haft bra semestrar där!

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Hmm... 3:an, 4:an eller 5:an... följer ju alla de där serierna som inte har börjat i höst än... Men just nu är det ju en del på 4:an, som jag ser...

Jag utmanar Tisalen, Moe, Tingeling och Isblomma!

Sista besöket?

Var hos BM idag. Hjärtljud... 140 någonting... Kollade inte HB mer eftersom det varit bra sista gångerna. Blodtrycket var bra, som tidigare. Har nu gått upp till 76 kg... alltså 16 kg hittills! Hoppas att det mesta nu på slutet är vätska. Bebisen ligger fortfarande på normalkurvan.. BM tror inte att det är en stor bebis.. kanske mellan 3 och 3,5 kg.. men hon sa också att eftersom jag är så lång så är det lätt att missbedöma storleken eftersom bebisen kan få mer plats i magen än vad hon kan känna... tydligen.. Så kanske det blir en 4 kg bebis i alla fall? Nästa besök är om två veckor.. alltså efter BF-datum... Enligt BM ligger nog BF-datum mellan 1:e och 5:e okt. Om man går efter första uträkningen som gjordes, dvs. efter senaste mensen, så är det den 1:e som gäller, men enligt UL är det den 5:e... Så jag hoppas att det blir snart...

Efter BM åkte vi och fyndade lite grejer. Köpte en skötbädd som vi kollat på tidigare. De kostar egentligen ca 270 kr.. men vi lyckades fynda för 65 kr. Inte precis det mönstret som jag ville ha, men maken var så nöjd över affären, så då är jag med nöjd :) Hittade även en sådan där tyggrej som man kan hänga på sidan av skötbordet, med en massa fack i för diverse saker. Det var sista exemplaret som hängt framme, så den fick vi 50 kr billigare.. Slutligen köpte jag en långärmad amningströja från BOOB som det var halva priset på.

Om man hade haft bebis här och nu, så hade jag nog köpt mycket mer.. Fanns tex. en sådan där Baby Björn bärsele som nu kostade 500 kr.. Annars är priset 900 ungefär... Även om jag skulle vilja ha en sådan, så känns det inte rätt att köpa nu..

Oroligt

Igår kväll gick jag och lade mig i hyfsad tid. Läste lite medans lill*n bökade på lite lagom i magen. Släckte lampan och såg fram emot att somna gott. Då passar lill*n på att vakna! Ordentligt, dessutom! Vilket liv det var i magen. Tryckte på åt alla håll och kanter som att magen skulle vända sig ut och in. Jag kände något röra sig vääääldigt långt ner på magen. Tänkte att "nu kommer det nog ut något där nere snart". Riktigt obehagligt när det spränger och strålar mot urinblåsan så. Jag fick snällt vänta med att försöka sova tills det hade lugnat ner sig i magen. Visst känns det bra när man känner att det rör sig där inne, men det vore trevligt om lill*n kunde ändra sin dygnsrytm bara en liten aning.

Lyckades i alla fall sova bra sen. Tog en ordentlig sovmorgon och steg upp vid 10.30. I em. väntar BM-besök och förhoppnigsvis lyckas jag dra med maken till barnvagnsaffärerna (de har allt annat än barnvagnar med), där de visst har superrea. Kanska törs man fynda något mer till älskade miraklet.

När jag läste tidningen i morse fick jag så klart syn på en artikel som handlade om att man ökat antalet barnmorskor på natten på förlossningen där vi har tänkt att föda. Orsaken är ett dödsfall där bebisen fastnade på vägen ut... Det är verkligen min värsta mardröm! Har funderat en del på det... att bebisen kommer ut så långt att det är för sent med snitt... men att man inte får ut bebisen.... Usch... varför sådana artiklar i tidningen just nu?

Soffan och jag

Vi har ett speciellt förhållande, jag och soffan... Den är så inbjudande, men ändå lyckas jag fastna vid datorn istället. Jag har sovit fruktansvärt dåligt i natt och kunde inte sova på morgonen heller. Blev alltså tidig uppstigning för mig idag. Har inget planerat alls, så nu tror jag bestämt att jag ska tillåta mig att sjunka ner i soffan och kolla på en film. Hoppas på att jag kan sova någon timme, fast jag har så svårt för att somna ifrån saker.

Helst av allt skulle jag ju vilja att förlossningen satte igång, men med närmare eftertanke vet jag inte hur jag skulle orka just idag. Jag måste verkligen sova gott kommande natt.. sen så...

Sista?

Skulle kunna vara sista magbilden innan förlossningen, men en sådan tur lär jag väl inte ha...

Vecka 37+6

Trött på dåliga nätter

Jag minns inte när jag senast tyckte att det skulle bli skönt att krypa ner i sängen på kvällen... Jo, det var väl när jag jobbade och hade nått slutet på arbetsveckan.. då någon gång... Nu fasar jag nästan för att gå och lägga mig. Fast jag är otroligt trött och tror att jag kommer att sova gott, blir det inte så. Jag har inte mycket annat att klaga på, så jag borde vara nöjd. Jag vet. Det skulle bara vara så skönt att känna sig utvilad. Det är väl nu man ska passa på att sova ordentigt så att man har energi att klara av det där maratonloppet till förlossning?

En annan sak som stör mig ("söker mig") på nätterna är att fingrarna liksom domnar. När jag försöker böja fingrarna hänger höger ringfinger liksom inte med. Det "hackar sig" efter de andra fingrarna. Obehagligt. När jag har vaknat till och stiger upp försvinner det efter ett tag...

Klantigt

Var på stan med en väninna och skulle fika.. Har verkligen följt alla kostråd för gravida hela tiden och inte ätit de där ostarna som jag verkligen älskar. Problemet idag var att caféet inte hade så mycket att välja mellan. Kom inte riktigt på vad det var med Brieost som var farligt, men frågade om "osten var pastöriserad". Killen bakom disken gav klartecken. Jag åt och det var sååå gott.. Sen kom jag på att det kanske inte hade med pastörisering eller inte att göra, utan om mögelbakterierna i osten. De försvinner väl inte pga. pastöriseringen?

Googlade när jag kom hem och inser nu mitt misstag.. Usch.. varför så klantig, så här i slutet på graviditeten? Dumma, dumma jag!

(förstår inte varför det står att det är den 18:e idag... 19:e ska det ju vara)

Köpsug

Har idag vunnit en auktion på tradera (en filt till bebben) och skulle vilja köpa några fler grejer egentligen. Hur mycket ska man tillåta sig att köpa innan bebisen har kommit, egentligen? Jag vet att vissa köper hur mycket som helst, men vad är normalt? Vissa grejer kan ju faktiskt vara bra att ha och vara skönt att slippa leta efter efter bebisens ankomst...

Paus

Håller på att stryka "minikläder" och tar en liten paus för att vila benen. Ska bli så mysigt att få lägga in alla små kläder i bebisens skåp. Kanske ska ta och bädda fint i spjälsängen med och kanske börja tänka på den där väskan man ska ha med till förlossningen/BB.

Tror absolut att vi snällt får vänta i några veckor till på lill*n, men jag har börjat känna mer tryck nedåt mot urinblåsan när lill*n är igång. Igår och idag när jag var ute och gick fick jag liksom håll på höger sida av magen, inte sådär högt upp som man brukar få håll i vanliga fall... Tror inte att det var en sammandragning, för då ska tydligen magen bli hård som en boll, eller? Och förresten.. den där "slemproppen". Märker man när den går, egentligen?

Höggravid?

Igår var jag, mamma och syster och shoppade till bebisen. På något sätt känns det självklart att bebisen måste ha kläder, men ändå konstigt att handla grejer till någon som på ett sätt inte finns i min verklighet än. Jag fick verkligen försöka fokusera på något som jag inte vet någonting om. Hur vet man vilka kläder som är mest praktiska för en bebis och hur vet man vilken storlek man ska köpa på tex. en vinteroverall (bäst att köpa nu, eftersom jag har en känsla av att de försvinner fort från affärerna)? Bara tanken på att det är vårt lilla mirakel, som ska bära kläderna, känns så magiskt.

Lite smakprov från gårdagens inköp

Nu har vi kommit nästan hela 37 veckor på väg. Egentligen skulle bebisen kunna komma när som helst nu. Tanken på att vänta i fleeeera veckor till känns lagom kul. Jag känner mig nog så redo som jag kan. Mer verkligt än så här kommer det nog inte att kännas förrän förlossningen sätter igång. Det spelar nog inte någon roll för min mentala förberedelse om det går några veckor till eller inte. Jag längtar verkligen efter att få träffa vårt underbara efterlängtade mirakel. Kan inte föreställa mig hur det första mötet kommer att kännas.

Bild tagen idag, vecka 36+6

Jag tycker fortfarande inte att jag ser någon skillnad på magstorleken på korten senaste veckorna. Jag känner mig större och magen känns lite otymlig nu, men det är allt. Höggravida brukar väl ändå se mer "gravida" ut?

Tjej?

Har varit hos BM idag. Tre veckor sedan sist och två veckor tills nästa planerade besök. Jag mår ju hyfsat bra och bebisen också, verkar det som. Mitt HB håller sig på en bra nivå, 130, den här gången. Har visserligen inte druckit Ferronol på någon vecka eftersom den tog slut och jag inte orkade sticka in till stan och köpa mer. Köpte efter några dagars uppehåll Blutsaft istället och det verkar ju också fungera än så länge.

BM var lite osäker på om bebisen verkligen låg med huvudet nedåt idag, så hon kollade för säkerhets skull med UL. Huvudet ligger nedåt, men inte riktigt fixerat än. För övrigt är bebisen "klar" nu och det är helt ok om h*n skulle vilja komma ut, vilket känns väldigt skönt att veta. Hjärtat tickade på som det skulle, men den här gången trodde BM minsann att det är en tjej där inne i magen min. Sist hon uttalade sig om det, så trodde hon ju att det var en kille.

Snart får vi veta...

Randig

Dags för en ny magbild igen. Tyvärr gjorde vi misstaget att ta kort på eftermiddagen, efter att jag haft på mig mammakjolen i några timmar. Randen på magen efter resåren är ju inte så snygg...

Vecka 35+6

Idag har vi varit hos svärföräldrarna och hämtat en spjälsäng. Tänkte egentligen köpa på IKEA, men allt kostar ju mer än man har tänkt sig, så vi tackade ja till erbjudandet om den där sängen i alla fall. Ska måla den vit, så blir den säkert nästan lika fin, som den jag egentligen ville ha.

Sen var jag en sväng hos mamma och kollade igenom mina och systers gamla bebiskläder. Det fanns faktiskt en del söta som förhoppningsvis kan komma till användning. Ska tvätta allt kommande veckan och lägga i bebisens skåp. Knappt så att jag vågar. Har dessutom gått med på att ta en shoppingtur med mamma på lördag för att köpa något nytt till bebisen också. Jag vet ju att bebisen måste ha kläder, men jag drar mig så för att köpa. Oddsen för att allt ska sluta bra är ju så mycket högre än för att graviditeten ska sluta dåligt, men jag har tyvärr fortfarande en tendens till negativa tankar när det gäller mig själv och lycka.

Har förresten inte sett till något mer mjölkläckage sedan igår morse, så det kanske inte var det i alla fall...

Mjölk?

I morse när vi vaknade upptäckte maken min en liten fläck på min tröja, mitt på ena bröstvårtan. Vår vovve hade precis varit uppe i sängen och hälsat god morgon, så jag tänkte först att det måste komma från henne.. Men när jag kollade bröstet och tryckte lite kom det någon liten droppe till. Det var något nytt för mig.

Svettiga dagar

Stödstrumporna jag hade på mig i fredags när jag städade hjälpte. Fötterna och benen klarade sig nästan helt från svullnad, förrutom tårna då... Sen när det blev dags för dusch och strumorna åkte i tvätten (har bara ett par) kom svullnaden som ett brev på posten. Usch, så jobbigt det känns när man inte är van vid att känna av sina fötter annars. Har försökt att lägga mig ner flera gånger om dagen och lägga benen högt, men det har inte hjälpt nämnvärt. På nätterna känns det ju ok, men då känns det konstigt i fingrarna istället. När jag vaknar till känns det som att jag inte kan böja dem. Känns stumma, på något sätt... Att ta i hand och hälsa på folk känns inte så kul, eftersom handsvett är ett annat nytt problem... Jag antar att det inte finns något speciellt man kan göra åt ovanstående besvär. Sen är de ju inte så allvarliga. Det vet jag. Jag är glad för att jag mår så bra som jag faktiskt gör. Visst kändes ryggen helt slut efter några timmars städande i fredags, men jag klarade av det. Värken och stelheten kommer ju efteråt.

Söndag igen och med det dags för nya magbilder... Här kommer en av dem:

Vecka 34+6

Ps.. Undrar när magen blir stoooor.. Ser själv ingen direkt skillnad mellan de tre sista magbilderna... Ds

Stödstrumpor

Som mina fötter och ben såg ut igår!!! Tyckte att jag hade konstig känsel i tårna, liksom avdomnade på något vis. Kändes konstigt att gå på dem med. "Trampdynorna" gjorde liksom ont att stödja på. När jag tog av mig strumporna såg jag problemet. Jag var ju helt uppsvullen! Inte extremt. Jag har ju sett en del svullna ben i mitt korta yrkesliv, men allt är ju relativt. Idag har jag tänkt att städa och rensa här och där, så mina stödstrumpor åkte på direkt i morse. Får se om de kan hjälpa...

Hushållsekonomi

Eftersom det numera är slut med riktig lön börjar det bli dags att planera lite bättre vad gäller vår ekonomi. Efter att alla räkningar är betalda går största delen av pengarna som är kvar garanterat till mat. Vi har ingen mataffär inom promenadavstånd, utan måste ta bilen. Bästa affärerna ligger ca 1 mil från oss. Planerar man inte matinköpen så går mycket pengar på bensin. Planerar man inte matinköpen, så står man i affären och nästan bråkar om vad man ska äta till middag just den kvällen man står där. Då blir det något gott och dyrt, så klart. Vi har tidigare försökt oss på att göra "veckomatsedel" och veckohandla efter det, men det har inte funkat i någon längre period.

Nu ska vi verkligen försöka igen. Undrar hur mycket pengar som är normalt att lägga på mat per månad för två personer. Vi vill inte leva på makaroner och korv eller fiskpinnar, utan lite bättre mat än så. Idag gick det ca 1100 kr på mat. Vissa saker tillhör ju basförrådet och behöver inte inhandlas på ett tag, men är 4000 kr rimligt per månad för två personer??? Låter mycket!

Vecka 33+6

Snart har hela 34 veckor passerat för lill*n i magen min. Veckorna går på något sätt väldigt fort, men tiden vi har kvar i det här tillståndet känns ändå väldigt lång. Börjar bli mer och mer svullen om fötter och ben om jag sitter eller står länge. Undrar om det är mer regel än undantag att man samlar på sig en massa vätska i slutet av graviditeten.

Vecka 33+6

En liten räka och jobbiga tankar...

En av de vänner som stöttat mig mest genom hela perioden i bebistillverkningen är gravid. Det är fortfarande väldigt tidigt, men eftersom jag vetat att de skulle börja försöka och tog upp ämnet, kunde vännen nog inte undanhålla hemligheten. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fortfarande inte var gravid, men vännen känns inte som någon räkmacka i den bemärkelsen, som jag tänker om andra som snabbt blir gravida. Det är stor skillnad på människor som försöker förstå och människor som inte försöker förstå. Jag unnar henne verkligen all glädje.

En vän till henne, som lyckats bli gravid med insemination efter liknande problem som våra, fick missfall. Som min vän uttryckte det känns det konstigt (dubbla känslor) att hon själv (och sambon) lyckats så snabbt och andra som får kämpa så hårt ska behöva drabbas av ytterligare sorg i form av missfall.

Det är så svårt med relationer. F.d? vännen (bekant?) som fick barn för ett år sedan, mitt i vår jobbigaste period i bebistillverkningen, har jag inte haft någon kontakt med sen i höstas. Vi besökte lyckliga familjen som sig bör när bebisen var nyfödd och kom på namngivningen. Jag ringde någon gång för att höra hur det var med dem. Sedan orkade jag inte mer. Hon har aldrig ringt. Inte ens på min födelsedag. Jag vet att hon vet vad vi har gått igenom. Det känns så tråkigt att hon inte orkade med mig i min sorg, men hon verkar inte ha någon som helst förståelse för den heller. Hennes besvikelse över mitt betéende verkar vara mer befogat, enligt henne. Ingen av oss har försökt hålla kontakten, men ändå är det jag som blir syndabocken. När jag berättade om min graviditet och vägen dit, på min icke anonyma blogg, förklarade jag även varför jag inte orkat ty mig till alla. Jag har inte velat förstöra andras lycka med min olycka. Det har helt enkelt känts bättre att hålla sig borta, både för min och för deras skull. De vänner som har delat min sorg, har alla vågat fråga. Inte undvikit frågan. Om de inte hade frågat eller tagit upp ämnet, så skulle jag nog inte ha berättat. Jag beskrev ( i den andra bloggen) hur jag känt utan att anklaga någon. Hoppades nog att hon slutligen skulle förstå.

Inte ens efter det klargörandet har hon hört av sig. Hon har inte ens gratulerat mig när hon fick reda på min graviditet. Känns så ruttet. Istället har hon under den här tiden tyckt synd om sig själv på sin "officiella" blogg och syftat på mig (vem annars) när hon beskrivit vänner som inte kan glädjas med andra...

Usch... har länge velat skriva det här inlägget, men inser nu hur rörigt allt är. Fick ändå tummen ur när jag läste Tingelings inlägg.

Jag vill inte låta anklagande, utan jag vet att vi är två människor som ansvarar för den här brustna relationen. Jag har dock hela tiden sett det som två bekanta (för vi har egentligen aldrig stått varandra jättenära) som tappat kontakten en tid. Jag har inte sett oss som ovänner förrän hon började anklaga mig (om det nu handlade om mig) i sin blogg och jag har aldrig anklagat henne för något. Nu känns det bara så otroligt jobbigt om man skulle träffa på varandra på stan, vilket är väldigt troligt... Jag vet ju att hon är besviken, även om hon inte sagt det till mig personligen. Fast egentligen borde jag inte ta åt mig då. Jag är ju också besviken, men kan förstå varför hon inte har orkat dela min sorg mitt i sin bebislycka. Egentligen är det hon som har orsakat den här pinsamma konsekvensen att det skulle kännas jobbigt att träffa på varandra. Jag har ju andra vänner och bekanta, som jag inte har kontakt med ofta, utan att vi för den sakens skull är ovänner. Vi kanske inte är ovänner, helt enkelt. Kanske bara jag som inbillar mig? Fast i så fall borde hon väl kunna ha kostat på sig ett grattis när jag offentliggjorde mitt mirakel i magen?

Helvändning

Har varit hos BM idag och fått det glädjande beskedet att bebisen nu ligger med huvudet nedåt. Inte fixerat än, men BM trodde i alla fall inte att bebisen kommer att lägga sig "fel" nu. Så tankarna på snitt lägger jag på hyllan ett tag. Trots min "lilla" mage är bebisen normalstor och följer kurvan bra. Jag har nu sammanlagt gått upp 12 kg. Undrar hur många till det blir...

Glädjebeskedet nummer två var att mitt HB har gått upp från 110 till 130 på två veckor. Jag skippade ju Niferex och började med Ferronol från hälsokostaffären istället. BM tyckte att det ju var utmärkt, men sa att hon ju inte "fick" lov att rekommendera hälsokostpreparat. Det visste jag ju redan.

Har idag även gått på första föräldraträffen. Verkade vara trevligt folk där, men känner mig lite obekväm med att dela mina tankar med dem. Känner lite press att man ska lära känna varandra för att man senare ska ha någon att umgås med. Dumma tankar, men jag tror nog att de andra kände lite som jag också. Man har ju hört från sina vänner att det är på föräldrautbildningen man skaffar sina framtida fikavänner...

En vecka

Det är idag en vecka sedan förra magbilden togs. Ska bli väldans bra på att ta kort varje vecka nu. För skojs skull försökte jag mig på en snyggobild à la lillawi, men det blev inte alls lika bra. Kul försök i alla fall...

Tog kort på gamla vanliga sättet också för att lättare kunna jämföra med förra veckans bild. Magen ser dock inte ut att ha blivit märkbart större:

Vecka 32+6

Funderar nu en hel del på hur bebisen ligger i magen. Vad jag har förstått borde h*n hon vända sig och ligga med huvudet nedåt snart. Ska bli intressant att höra vad BM säger om saken på tisdag. Läste någonstans att bebisen bör ha vänt sig rätt till vecka 36 och att man annars gör vändningsförsök. Om inte det lyckas brukar det luta åt kejsarsnitt. Hur dags i graviditeten brukar snittet göras? Tar man BF-datumet, eller tidigare för att inte riskera att förlossningen sätter igång innan på naturlig väg? Ska försöka att inte oroa mig för detta än. Det är ju några veckor kvar och bebisen har kanske vänt sig.

Har fått en del kommentarer från vissa människor, som stör mig lite. Om allt är ok med bebisen är det ju helt ok, men när folk har frågat när bebisen beräknas anlända och jag svarar oktober, så har flera sagt; "Men då är du ju inte stor!" Vet inte hur jag ska tolka det. Har jag onormalt liten mage, eller menar de att jag ska vara glad för att jag inte är större? Jag vet ju att bebisen legat på normalkurvan i tillväxt hittills... Hur mycket växer magen nu på slutet?

För övrigt är det fortfarande mest mina sömnsvårigheter som stör mig. Fast jag är supertrött tar det låååång tid innan jag somnar. Det känns som att det kryper i hela kroppen precis när jag håller på att slappna av som mest. Då måste jag ändra liggställning igen... I övrigt är allt helt ok.

VUL och UL

Vi har fått papperskopior på våra VUL- och UL-bilder. Vi har en fungerande scanner, men har aldrig använt den. Trodde att det skulle vara krångligt, men den var riktigt enkel att använda. Så nu har jag scannat in våra bilder och visar lilla bebisens utveckling i magen.

Vecka 7+3 får vi se ett tickande hjärta hos vårt lilla mirakel med hjälp av VUL hos vår underbara läkare.

Vi blev erbjudna att komma tillbaka två veckor senare, vecka 9+2, för en ytterligare kontroll att lilla räkan fortfarande var vid liv.

På inskrivningen hos BM, vecka 10+4, kände jag mig orolig. Kände mig ju inte särskilt gravid. BM började därför med ett UL för min skull och visst levde lilla bebisen loppan i magen min.

Vecka 17+1. Det "obligatoriska" UL. Allt såg fint ut. Lättnad.

Amnings BH

Blev rekommenderad av en god vän att inhandla en amnings-bh innan bebisen kommer. Var inne en snabbis på Polarn O. Pyret med en annan vän och fick syn på en kul amnings-bh. Den såg liksom VÄLDIGT praktisk ut, med dragkedjor.. Såg inte vidare snygg ut, så vi skattade lite lätt när vi kollade in den... Expediten i butiken kom då fram och började prata om hur bra den där bh:n är. Den är tydligen designad av en kvinna som störde sig enormt på "vanliga" amningsbehåar som man tydligen måste använda två händer för att knäppa. Ena handen är ju upptagen med att hålla i bebisen, så det verkar ju lite krångligt med de vanliga som finns. Det fanns några Bh-ar kvar på nedsatt pris, men jag köpte inte då. Polarn O. Pyret ska visst inte fortsätta sälja dem eftersom det inte är deras "eget" märke, men expediten hänvisade till internet där man kan köpa.

Idag när jag var i stan igen slog jag till... så nu har jag en fin-fin amnings-bh som jag hoppas ska komma till användning.

Bilden till ovan kommer från dobidobi.se, men AnnaCecilias hemsida hittar ni här

Börjar närma sig

Nu har jag gått in i vecka 33, vilket faktiskt betyder att bebisens ankomst börjar närma sig. Makens syster födde båda sina barn i vecka 35 eller 36 och de var fullt utvecklade. Inte för att det skulle gälla mig, men det får mig ändå att tänka på att vi skulle kunna få barn väldigt snart. Allt från vecka 38 är ju normalt, även om de flesta förstföderskor går över tiden. Jag mår fortfarande oförskämt bra (peppar, peppar...). Har ju svårt att få till någon bra sömn, men jag är ju ledig nu, så det gör ju inget egentligen. Det hade ju varit mycket värre om jag skulle upp tidigt och jobba.

Mitt blodvärde var ju inte så bra sist jag var hos BM. Skulle börja med järntabletter (Niferex) och gjorde det i några dagar. Magen gillade dem inte, så när jag fick tips om annat alternativ nappade jag direkt. Har börjat ta ett järnpreparat från hälsokostaffären istället. Det heter "ferronol" och magen mår bra nu i alla fall. Enligt expediten hade en gravid tjej visst ökat sitt blodvärde riktigt ordentligt av det, så att hennes BM blev riktigt förvånad att det hade fungerat så bra. Är lite skeptisk till det hela får jag ju säga, men det är i alla fall värt ett försök. Ska till BM nästa vecka igen, så då får jag veta om det fungerar eller inte. Konstigt i så fall varför BM bara rekommenderar tabletter.

Avslutar med en några dagar gammal bild...

Vecka 31+6

IKEA

Nästan bara 2 månader kvar till BF den 5/10... Åkte en tur till IKEA idag för att titta ut lite grejer som vi kan tänka oss till bebisen. Säng och andra bra att ha grejer. Köpte inget, men om en månad kanske vi gör det. Känns verkligen urkonstigt att gå omkring att kolla på bebisgrejer. Känns verkligt men ändå inte... Känns svårt också att veta vad man egentligen behöver och inte. Ska i alla fall börja rensa ut gamla smink- och hudvårdsgrejer ur badrumsskåpet så att vi får plats med andra ting. Har köpt ett sådant där "under-handfats-skåp" för ännu mer förvaring också. Myser när jag föreställer mig livet framöver... Finns nog ingen större lycka. Hoppas att vi får uppleva den.

Gnällig?

Har kommit på en grej som faktiskt börjar bli lite jobbig. Har sovit uselt senaste veckan, trots att jag inte har jobbet att tänka på. Vet inte om det beror på värmen, eller graviditeten. Har svårt för att somna och hitta en skön sovställning. Bebisen verkar inte gilla när jag ligger på sidan (då blir det mycket liv där inne) och att ligga på rygg funkar inte när jag ska somna. När jag väl har somnat vaknar jag flera gånger på natten. Jag sover absolut bäst mellan kl. 05 och 09... Någon som känner igen sig?

Vecka 30+1

Idag har vi varit hos BM igen. Tre veckor sedan sist. Tycker faktiskt att tiden har gått ganska fort sedan sist. Idag var det en vikarierande BM, som jag gillade. Var både trevlig och kompetent. Bebisen ligger fortfarande med huvudet uppåt (fick till och med känna på huvudet själv idag, häftigt!!). Verkar inte vilja vända på sig än, alltså. Hjärtljuden var på 150, vilket BM sa var bra. Mitt blodvärde hade tyvärr sjunkit till 110 idag, så nu blir det Niferex för mig med, tyvärr. Usch. Tur att jag ska vara ledig nu. Magproblem är inte så kul att ha när man jobbar. Enligt BM ska Niferex vara skonsamma mot magen, men jag har ju läst annat på bland annat olika forum på nätet. Hade max gått upp något kg till i vikt, nu sammanlagt 9-10 kg viktuppgång. Minns inte exakt vad utgångsvikten var...

Har inte så många frågor att ställa till BM när vi är där. Mår ju fantastiskt bra och är så glad för det. En sak som jag har funderat över är ju hur bebisen påverkas av sol och värme. Jag älskar ju värmen, bara jag får vara på stranden. Har varit på stranden varje dag nu sedan i torsdags förra veckan (förrutom idag). Försöker tänka på att sitta med magen skyddad från solen och tar mig svalkande dopp då och då... Enligt BM så lider bebisen inte några direkta men av det, men man vet att värme, tex feber, stressar bebisen vilket märks på högre hjärtljud. Så bäst är alltså att ta det lugnt med sol och värme, gärna skydda magen med något plagg... Ska tänka på det.

Idag efter BM-besöket har vi pysslat hemma med att inreda altanen. Har köpt nya möbler, växter och krukor. Blev så fint! Imorgon bär det av till grannlandet på en endagsutflykt. Hoppas på lagom varmt väder :)

Dags för...

...en ny bild på magen. Vi är väldigt dåliga på att ta kort. Det var flera veckor sedan nu.

Vecka 29+5