Magont

Usch! Fick värsta magknipet idag när jag kom hem från jobbet. Kändes just som vanligt magknip och kom när jag höll på med att slänga i mig två snabba smörgåsar på vrålhungrig mage. Klart att det var vanligt magknip... magen svällde upp rejält och såg ut som en gravidmage. Kändes som om (ursäkta) någon form av flytningar gjorde entré och genast tänkte jag blod och missfall. Inget blod i sikte nu i alla fall, men oron finns där. Maken fick genast dåligt samvete för vår mysstund igår (första på 6 veckor eller vad han nu räknade ut det till). Det är väl ingen fara med lite mys, eller? Dock har jag hört att vissa par fått sexförbud när missfallsrisken är stor. Själv är jag mer orolig för vår galne hund som får fnatt ibland och hoppar upp på magen min utan förvarning. Hennes små tassar ger faktiskt ordentliga smällar...

Glädje

Nu har vi sett vår minibebis! Det finns alltså något levande där inne i magen! Hjärtat fladdrade på och vi fick med oss det obligatoriska bildbeviset. Det lilla miraklet är nu 16 mm (om jag har förstått det rätt). Läkaren tyckte först att han såg två stycken där inne, men han kunde visst inte se riktigt och han bestämde sig till slut för att det finns en där. Vi blev erbjudna ett VUL till om ett par veckor, som vi tackade ja till. Då är jag, om det lilla pyret hänger sig kvar, i vecka 10. Det känns dock som att det är lång tid mellan vecka 10 och vecka 17 då det "vanliga" ultraljudet görs. Skulle så klart vilja få göra ett VUL där emellan också. Snart ska jag ta mig samman och ringa till MVC för att få tid för inskrivning. Det känns verkligen overkligt. Ska jag gå till MVC i annat syfte än att få p-piller? Jag minns när jag var där någon gång för länge sen. Då sa barnmorskan att man lättare blir gravid om man skippar sista pillret i kartan. Vad var det för skitsnack, egentligen? Någon som hört talas om det?

Oro

Nu är det bara knappt två dagar kvar tills vi får veta. Jag är nästan skräckslagen inför beskedet. Jag vill så gärna att det ska vara vår tur nu att bli föräldrar. Jag vill ha ett litet barn att älska och få ge allt till. Jag vill ha ett litet mirakel i oktober! Jag vet inte varför jag är så pessimistisk. Det är vår första graviditet. Jag har ju därför aldrig varit med om missfall. Jag har inte haft en enda antydan till blödning eller annat oroväckande. Men det har man väl inte vid en så kallad ofostrig graviditet, heller? Då går man väl omkring som alla andra gravida och tror att det finns något levande som bor där inne i magen? Sen visar det sig på VUL att det inte är så. Bara sådär utan förvarning. Det finns en del bevis på små hjärtan som tickar inuti magarna hos en del bloggerskor nu. Jag önskar så innerligt att jag får bli en av dem.

Vilken vecka?

Har fått någon fråga om vilken vecka jag är i. När jag kollar runt på olika graviditetsuträknare är jag i vecka 7 eller 8. På de flesta uträknare är jag i vecka 7 (6+6) men enligt någon annan redan i vecka 8 (7+2). Jag förstår inte riktigt varför det skiljer sig åt, men kanske beroende på menscykelns längd eller längd mellan äl och BIM? Vad som borde stämma är att jag i alla fall har gått in i vecka 8 när VUL:et görs på torsdag... Åh, vad jag längtar efter att få veta. Jag är så glad att vi blev erbjudna VUL så här tidigt. Det måste vara fruktansvärt att gå och tro att man är gravid och sen visar det sig att fostret inte levt sedan kanske vecka 6... Att få veta vilket känns viktigt.

Knappt en vecka

Om knappt en vecka är det vår tur att få veta. På torsdag nästa vecka kommer vi att bli otroligt ledsna eller kanske otroligt glada. Jag har egentligen ingenting att skriva just nu. Jag vågar verkligen inte vara glad. Är fruktansvärt rädd för att börja om. Några på jobbet vet redan om det. Jag har ju berättat om våra behandlingar och de visste ju om den senaste inseminationen. Vissa har inte frågat något sedan dess, men andra har rakt ut frågat hur det har gått, om jag har testat... Vad ska man svara? Jag kan ju inte ljuga. Dock känns det konstigt att de vet, men våra familjer vet ingenting. I och för sig tror jag att mamma anar, eftersom jag har varit chaufför de senaste gångerna. I vanliga fall har jag i alla fall tagit ett halvt glas bubbel som fördrink ändå, men nu dricker jag så klart ingenting. Hur det än går på torsdag, så kommer mamma att få veta efter det. De på jobbet är redan framme i oktober i tankarna, att jag kommer att vara mammaledig och att det kommer att bli kris på jobbet. En annan av oss har sökt annat jobb och försvinner vi båda, så påverkas så klart de andra negativt av det. Det är inte lätt att få vikarier nämligen... Men jag kan inte föreställa mig mammaledighet än...

Lunchen i soporna

Idag har jag mått unket mest hela dagen. Har de senaste dagarna inte varit sugen på den frukostmeny som jag gladeligen ätit de senaste åren: smörgås, yoghurt/fil med müsli och kaffe. Har istället ätit fil med frukt och müsli och druckit koffeinfritt te. På jobbet har matvanorna tills idag varit desamma. Idag började ett svagt illamående bara en halvtimme efter att jag kommit till jobbet och satt mig vid datorn... Det är en konstig känsla... Har inte varit i närheten av att kräkas, men det har funnits ett konstigt sug i magen. Till förmiddagsfikat var jag vrålhungrig och en fralla slank gladeligen ner. Hela förmiddagen har jag försökt förbereda mig på lunchen som väntade i matlådan sedan igår kväll. Falukorv och potatismos. Inte den vanligaste maten i vårt hushåll, men ibland kan det vara gott. Ända sedan vi åt det igår har jag vetat att jag troligen inte kommer att bli sugen på det igen... Försökte ställa mig in på att ändå äta, men jag kunde verkligen inte. Tog någon tugga, sen åkte det ner i soporna. Fick i mig en kiwi och en sharonfrukt. Det var allt, men ack så gott. På vägen hem från jobbet kom suget och halvillamåendet igen och väl hemma fick två ostsmörgåsar slinka ner. När maken påbörjade kvällens middag kände jag falukorvslukten igen, trots att det var kyckling på gång. Är det det här som kallas grav-symtom??

Mer eller mindre mirakel?

Jag funderar på vilken människa jag hade varit om vi hade lyckats bli gravida fort, dvs inom 6 månader. Hade jag förstått vilket mirakel det faktiskt är att bli gravid? Hade jag förstått om jag blivit gravid på första eller andra försöket? Jag tror faktiskt inte det. Min kommentar angående detta blev kallat småaktigt och inskränkt i en kommentar till en annan blogg. Hoppas att du inte tar illa upp nu, Tisalen! Jag bara känner att jag måste skriva av mig om det här. Det är klart att man i folkmun anser barn vara mirakel, men jag tror faktiskt inte att man, om man lyckas fort, förstår alla delar som måste fungera för att en graviditet ska bli till. Dessutom har man troligen inte hunnit reflektera över hur livet skulle se ut utan barn. När man har försökt länge och slutligen lyckas få ett + på grav-testet förstår man att alla dessa delar har samspelat in i minsta detalj.

Personen med ovanstående åsikt om mina åsikter skriver vidare ungefär att man i början av graviditeten bara ska "slappna av och ta det lugnt" och att man ska försöka fokusera på att ens eget barn kommer att bli lika gammalt som det andra parets barn, att barnen kommer att ha så roligt ihop. För mig finns det ännu inte ens ett barn i magen. Bara tanken på att det kommer att bli ett barn är långt borta. Min mans kusin har fått tvillingar i år. Inte katten kan jag förutsätta att deras barn kommer att ha en lekkamrat född samma år, alltså vårt ev. barn! Nej, så naiv är i alla fall inte jag, fast jag skulle vilja. Nej, nu ska jag bara ta det lugnt och slappna av. För det är ju så lätt att bara stoppa undan all oro och alla negativa tankar. Lätt som en plätt.

Inte riktigt på samma nivå

Jag och maken har båda varit lediga idag. Varit på stan och shoppat lite, ätit lunch och haft en allmänt mysig dag. Pratat lite om det som eventuellt finns i magen. Vi vågar liksom inte prata om det känns det som. Jag får finurliga blickar av honom och han frågar hur jag mår, men inga planer... Men när vi pratade om att det faktiskt är ett mirakel, det som har hänt, så sa han att han tycker att det är så konstigt. "Först kommer mensen när den ska och sen bara kommer den inte. Hur funkar det egentligen?" Då märkte jag att jag är så jäkla påläst om det här. Jag kan långtifrån allt, men mycket mer än vad han kan. Det är ju jag som har googlat runt på alla ord som graviditet, ägglossning, spermier och annat. Och det är han som har tyckt att jag varit tråkig som spenderat så många timmar vid datorn. När vi kom hem beställde jag boken "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson. Har faktiskt aldrig läst den riktigt. Hoppas att den kan förklara för oss båda vad det verkligen är som har hänt. Tydligen ska även IVF vara beskrivet i den nyaste upplagan. Även om det här inte skulle gå vägen, så känns boken ändå som en bra bok att ha.

Lite utanför

Helt plötsligt känner jag mig lite ensam och utanför. Vet inte riktigt var jag hör hemma. Nyplussad hör jag varken till de "gravida" eller de ofrivilligt barnlösa. Eller? Mest känner jag att jag tillhör den sistnämnda kategorin. Det är ju där jag har mina cybervänner och gemensamma erfarenheter. Jag är ju fortfarande ofrivilligt barnlös, fast med ett + på grav-testet. Jag har nog inte samma tankar som andra nyplussade kvinnor, som bara blev "på smällen" lätt som en plätt. Jag har verkligen kämpat för att få det där plusset och är fruktansvärt rädd att kampen inte är slut än. Jag ser inte naivt på det här med graviditet och barn. Jag tänker inte att jag ska bli mamma. Den tanken är lååååångt borta. Vissa av mina bloggvänner drar sig för att läsa min "gravidblogg" och jag förstår precis varför. Kan inte vara ledsen för det. Men jag känner mig lite utanför helt enkelt...

Om tester, mirakel och VUL

Igår morse ringde jag till mottagningen, där vi genomgått utredningen och inseminationerna. Sjuksköterskan ville ju att jag skulle ringa hur det än blev. Antingen för att be om recept på Pergotime och remiss för IVF eller för att berätta att mensen uteblivit... Trodde ju verkligen aldrig att jag skulle ringa tack vare den sistnämnda orsaken. Har tänkt mycket på vilket mirakel det här faktiskt är. Det var ju så nära att den här inseminationen inte blev av alls. De hade ju jul- och nyårsstängt och jag var redan på dag 12 när de öppnade. Hade svårt att få tid till läkare, men sen löste det sig. Sen var det tveksamt om det kunde bli insemination eftersom äggen inte verkade mogna snabbt nog den veckan... Men det blev av! Det finns just nu många "tänk om".

I alla fall så svarade inte den vanliga sjuksköterskan, utan en annan person. Jag sa som det var, att jag egentligen sökte ***, men hon var upptagen... Lite snopet, men jag fick berätta för den okände människan om mitt +. Frågade även om äl-sprutan kunde ge utslag 3 veckor efter man tagit den. Det trodde hon absolut inte... Får väl lita på det då. Tänker i alla fall testa igen till helgen (mitt 4:e test). Hon erbjöd mig ett VUL, eftersom de har det som rutin. Det blir den 21/2 och jag borde då vara i vecka 8... Jag hade kunnat få det en vecka tidigare, men då inte med vår läkare. Och jag vill träffa vår läkare. Någon annan vore konstigt. Jag hoppas att lilla miraklet hänger sig kvar och att vi får se ett tickande hjärta då. Tänk om!

Tvivel

Jag borde ju vara bubblande glad, men jag tvivlar verkligen på att jag är gravid. Efter att ha läst vad lillawi skriver, så börjar jag tvivla. Tänkte om det är äl-sprutan (Ovitrelle) som ger positivt test 3 veckor efter att jag tagit den?! Har förstått att den kan sitta i upp till 2 veckor, men det finns väl alltid undantag? Jag testade i alla fall i morse igen med testlagrets test och det blev ju två fina streck. Nöjer mig inte med det, så jag knallade in på apoteket idag och köpte ett digitalt test, som jag tänker använda om en vecka (om inte det tråkiga som inte får hända händer innan dess). Jag undrar vad ni andra har fått för instruktioner från läkare angående sprutan och grav-test-datum. Är pluset egentligen ett fett minus? Jag vill ju vara glad...

Lycka (med reservation)

Det var med darrande händer jag i morse kl. 05.20 kissade på det där digitala testet. Försökte förbereda mig mentalt på ett minus, eftersom jag aldrig känner att jag har tur med något. På anvisningen stod att det kan ta upp till 3 min innan svaret visas. Svaret kom mycket fortare än så och det blev ett + !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Ringde maken, som jobbade (nattskift) och nästan grät ut beskedet. Känns som en dimma alltihop! Jag känner mig ju helt som vanligt, för katten! Mår inte illa över huvud taget, så det är otroligt svårt att ta in att det faktiskt skett ett mirakel i min kropp. Skulle kunna skriva om alla känslor jag har inombords, men hinner inte eftersom vi ska på kalas ikväll. Gissa vem som ska köra?!

Just nu känner jag mig bara så lycklig. Vad som än händer, så vet vi att det funkar att bli gravid med hjälp av insemination. Att ta steget till IVF känns långt och stort, både tidsmässigt och känslomässigt... Jag hoppas verkligen att detta kan ge oss den bebis vi önskar så mycket!

Tack alla ni gulliga vänner, som ger ett sådant fantastiskt stöd när jag som mest behöver det!