Vardag

I lördags döptes vår lilla dotter. Det var en stressig men lyckad tillställning. Det blev en del tårar både i kyrkan och på festen efteråt. Den här gången var det äntligen vårt eget barn, som skulle firas! Fortfarande känns det otroligt att vi har fått barn. Dagar som i lördags kändes det förstås lite extra i maggropen.

Det var första gången delar från hela vår släkt var samlade och det kändes riktigt kul. Sen blev det ju en del mindre skandaler, trots att ingen starksprit serverades, utan bara vin och öl. Vissa vet tyvärr inte var gränsen går i alla fall.

En annan grej som är lite jobbig är det där med rättvisan mellan familjerna. Det känns som att man måste "dela ut" henne rättvist mellan alla, så att ingen känner sig utanför och bortglömd. Vissa kommer ju fram självmant och vill vara med henne, men vissa verkar istället vänta på "sin tur" och det är ju lite jobbigt att behöva tänka på att ingen ska bli ledsen. Efter någon timme kände jag att jag saknade min lilla älskling, så då ville jag helt enkelt inte lämna henne ifrån mig på ett tag.

Nu känns det som att vardagen är tillbaks igen och dessutom börjar på riktigt. Inga fler stora kalas i sikte och vi kan äntligen försöka ta det lugnt och göra sånt som vi själva känner för på helgerna. Ekonomin behöver ju också återhämta sig, kanske jag kan tillägga!

Jag gjorde ju uppehåll med gröten sedan förra veckan på grund av att Lillans mage verkade komma igång lite väl ordentligt. Magen verkar dock fortsätta på det nya spåret trots uppehåll, så idag blev det gröt igen. Det är verkligen en omställning att byta bajsblöjor flera gånger innan halva dagen har gått och till och med på natten. Det kan ju bli dyrt, det här :)

Funderingar

Jag skulle vilja skriva här varje dag. Det finns ju hur mycket som helst att skriva om, både om Lillan och om mina tankar om livet. Jag hinner helt enkelt inte. Hur alla ni andra hinner skriva så flitigt är en liten gåta för mig!

Nu har vi i alla fall kört på med havregröt i två veckor. Första veckan åt Lillan med god aptit. Hon verkade vilja ha mer än vad jag hade tänkt att ge henne som smakportioner. Nu ger jag henne så mycket som hon vill ha, men senaste veckan har hon mer och mer börjat tappa intresset och pysslar med en massa andra saker när det är dags att äta. Nu har hon ju kommit på att man kan göra en massa prutt-ljud med munnen och det är ju väldigt kul att kombinera det tillsammans med mat. Gröten åker mest ut och in, så jag tror inte att hon får i sig så mycket. För några dagar sedan verkade hon bli mätt av den i alla fall, för då ville hon inte amma på flera timmar efteråt.

Hur hon ska sitta när hon äter är ett annat problem. Första dagarna gick det hur bra som helst att ha henne i knät, men sen började hon vifta hejvilt med armarna, så det gick inte att hålla koll på att skeden kom dit den skulle. Har sedan provat både barnstol och baby-sittern, men inget fungerar särskilt bra.

Nästa problem är att magen hennes kommit igång som bara den sedan igår. Sedan hon var några veckor gammmal har hon gjort nr. 2 en gång i veckan, nästan exakt (senaste tre veckorna har det varit varje lördag)! Igår satte hon igång mitt i maten. Sedan kom det mer mot kvällen och imorse hade fanns det en överraskning i blöjan igen. När det var grötdags idag igen avbröts lunchen av nr.2 igen! Hon har varit ganska gnällig både igår och idag, så kanske har hon det jobbigt med magen? Jag skulle ju i och för sig tycka att det skulle kännas bättre för henne om magen kom igång lite mer, men nu har det kanske blivit för mycket för henne istället? Kan ju tillägga att hon senaste två dagarna velat dricka ganska mycket vatten när vi har erbjudit henne (när hon varit relativt nyammad och vi har vetat att hon varit mätt, fast gnällig och kanske törstig).

Jag kanske ska göra ett uppehåll med gröten i några dagar? Borde jag prova något annat nu, kanske potatis, eller kanske bara ge bröstmjölk ett tag igen?

Vore tacksam för alla synpunkter jag kan få! Nu ska jag återgå till en massa bestyr. Har dop på lördag och en massa smågrejer som ska fixas!

Besiktning

Idag var hela familjen iväg på utflykt till BM. Nja, inte hela familjen i och för sig. Vovven fick ju stanna hemma. Det blev prat om förlossningen, om hur stooor Lillan är, hennes personlighet och mat- skrik- och sovvanor. Det blev även prat om preventivmedel. BM verkar ha glömt bort oss lite. Fick påminna om hur Lillan blev till och att vi i vår situation inte tycker att det känns aktuellt att "skydda oss". Visst är livet lite väl turbulent för att ens tänka på ett litet underverk till, men om det skulle ske ännu ett mirakel, fast då på helt "naturlig" väg, så skulle det vara välkommet. Jag tror ju inte att det är så troligt, men man hittade ju i och för sig inte något "fel" på varken mig eller maken min som kunde förklara svårigheterna med att bli gravida. Oregelbunden mens och glest mellan ägglossningarna (om jag överhuvudtaget hade några), PCO möjligtvis... Troligtvis fanns förklaringen hos mig, känns det som.

Eftersom jag inte sprack något under förlossningen tyckte BM inte att det var nödvändigt med någon gyn-undersökning, men jag hoppade upp i stolen ändå för att kolla bäckenbotten och knipet. Allt var tydligen som det skulle och jag ska verkligen försöka bli bättre på att knipa. Jag tänker varje dag att jag ska, men det blir liksom inte av.

Efter BM-besöket bar det av till banken, där vi öppnade ett eget konto för Lillan. Känns bra att ha ett till henne, som inte kan röras så lätt. Nu är vi båda tvungna att komma in på banken om vi vill ta ut pengar eller avsluta kontot. Hade egentligen velat att ingen skulle kunna ta ut pengarna förrän hennes 18-års dag, men den möjligheten fanns inte. Det hade känts skönt att ha ett konto till henne som släkt och vänner kan känna sig helt bekväma med att sätta in pengar på, om de skulle vilja.

Nu är det planeringen av dopet, som upptar en stor del av vår tid. När prästen var här för att planera lite var det liksom inte läge att tala om större existentiella frågor och ifrågasätta "barn=gåva från Gud". Lillan var gnällig, så jag och maken fick skiftas om att gå runt och bära på henne. Annars verkade prästen relativt bra och mycket av det han sa om dopet och dess betydelse kändes ändå som något jag känner mig bekväm med. Förhoppningsvis kommer Lillan att kunna bära en dopklänning, som min farmor har virkat och bland annat jag och min lillasyster har burit. Enda kruxet kan bli att Lillan hinner växa ur den. Hon hinner ju bli nästan fem månader då det är dags.