1:a advent

Jag kan börja med att meddela att jag lagom till 1:a advent kommer i mina jeans som jag hade på mig innan jag blev gravid. Känns skönt att ha utökat min garderob lite utan att ha behövt köpa nytt.

I år har jag sett fram emot advent, jul och allt som hör julen till. Det brukar jag inte göra, mycket på grund av att jag annars jobbar helg som vardag och att storhelger tyvärr ofta spenderas på jobbet istället för med familj eller vänner. I år känner jag mig normal på något sätt :) Vi kanske till och med ska ta en tur in till stan och gå på julskyltningen. Lillan brukar ju gilla att åka vagn, bara man håller sig utomhus och rör på sig konstant. Stå still får man INTE göra! Provade att gå på Åhléns för någon vecka sedan, men tog för säkerhets skull syster med mig, vilket var ett bra drag. Det slutade nämligen med att jag fick bära på Lillan och syster fick köra vagnen... Har inte köpt en enda julklapp än och vet ärligt talat inte hur vi ska få till det praktiskt i år.. Känns så stressande att handla när Lillan är med. Vi är ju inte så bra på att komma på vad vi ska köpa till folk och att stå och tänka och vela i affärerna känns inte som någon bra idé.

Nu ligger lilla älsklingen och sover. Har haft besök av makens kusin med fru och barn (10-månaders tvillingar). Har lite dåligt samvete faktiskt. Vi har inte haft någon nära kontakt med dem tidigare och när de fick barn var vi aldrig och hälsade på och gav present. Nu kom de och hälsade på och hade med present... När deras små tjejer föddes vet jag att jag mådde skit och kände ärligt talat inte för att besöka eller gratulera. Så var det faktiskt. Sen tycker jag i och för sig inte att det var upp till mig att ta tag i det, eftersom det är makens släkt. Nu i efterhand kan jag se hur vårt kämpande för att få barn gjorde mig helknäpp. Jag vet ju hur dåligt jag mådde och att det var helt normalt. Jag visste ju för katten inte om det någonsin skulle bli en bebis för oss. Den ovissheten var fruktansvärd och alla barnfamiljer och bebisar runt omkring oss påminde ju hela tiden om vad vi inte hade och kanske aldrig skulle få. Tycker nog inte att jag hade kunnat förväntats att handla annorlunda. Jag gjorde det som fick mig att klara av livet då.