Frustration och temperament

Sista dagarna har Lillan bråkat med mig rejält. När det är något hon inte får göra, men så klart vill göra ändå, blir det ett litet krig här hemma. Hon blir helt vansinnig på mig. Först är det gnäll, men efter en halv sekund eller något kommer den arga blicken och sedan en smäll mot mig och mina glasögon. Jag accepterar inte det, även om det ibland faktiskt är lite kul att se hur hon mer och mer liknar en tonåring istället för en ettåring. Nej, jag ger mig inte. Har jag sagt nej, så är det nej. Det slutar oftast med att hon hoppar lite och nästan stampar med fötterna i golvet och sedan lägger hon sig ner och gråter. Är detta normalt beteende för en ettåring? Jag är inte beredd på detta. Nyss var hon ju en liten bebis, utan några orimliga krav på omvärlden.

Idag har hon även blivit arg flera gånger när hon suttit själv och lekt med något. Det är precis som att när något inte går hennes väg blir hon frustrerad och väldigt irriterad. Det är min tolkning av det hela, men visst måste det vara frustrerande att inte kunna tala om vad man vill och tänker!

Jag undrar ju så klart på om ni andra känner igen er. Någon?