Ett försök

Ska försöka mig på att hinna med att skriva lite om hur förlossningen gick. Har verkligen inte fått någon tid över till datorn sedan vi kom hem från BB. Undrar verkligen hur ni andra hinner!

I alla fall så satte ju värkarna igång på torsdagen den 9:e oktober vid 20-tiden ungefär. Jag visste ju inte hur värkar skulle kännas eftersom jag inte haft förvärkar eller något liknande förut. När vi satt och åt middag kände jag hur värkarna kom med ganska jämna mellanrum. Kändes bara i magen, inte alls i ryggen. Maken tog lite tider och då var det kanske 10 minuter emellan... Hade is i magen och tänkte att maken nog kunde åka till jobbet i alla fall (jobbar natt), så det gjorde han. Senare på kvällen blev värkarna kraftigare och kom fortfarande regelbundet, men jag själv tog inte några tider. Tänkte att jag nog kunde gå och lägga mig och sova lite och påbörja en ny bok... Där hade jag fel... Vid 24-tiden kände jag att det nog inte skulle bli någon sömn. Hade haft kontakt med maken, som bestämt sig för att åka hem... När han väl kom hem hade värkarna blivit ganska intensiva. Var tvungen att stå upp och andas mig igenom dem. Kan verkligen säga att profylaxkursen gjorde nytta, även om vi inte har lagt ner någon tid alls nästan på att träna. Tror nog att den mentala förberedelsen gjorde sitt också.

Vi stannade hemma hela natten. Värkarna kom ibland med 2 minuters mellanrum och ibland med 4 minuters mellanrum. Hade tagit två panodil, som jag faktiskt inte tror hade någon effekt. Talade med en barnmorska på förlossnigen i telefon vid 01-tiden (om jag minns rätt) för att höra mig för om hon trodde att vi skulle tänka på att åka in. Hon rekommenderade ju så klart panodil och att duscha... Så jag hoppade in i duschen och sen lade jag mig i badet, vilket kändes skönt (om nu något kan kännas skönt i den situationen). Efter badandet bestämde vi oss för att åka in till förlossningen. Packade ihop det sista mellan värkarna och var inne på förlossningen vid 7-tiden den 10:e oktober, då jag blev inskriven. Var då öppen 3 cm och fick stanna kvar. Åh, vad glad jag var då att inte behöva åka hem igen!

Vi tog en promenad runt på sjukhuset i någon timme innan värkarna blev för jobbiga. När vi kom tillbaka till förlossningssalen och jag blev undersökt igen hade jag öppnat mig 5 cm. Fick lägga mig i badet, där jag ligger i cirka en timme. Där blir värkarna nästintill outhärdliga och jag ber om någon form av smärtlindring.

Jag får prova lustgas i badet, men tyvärr var något sönder på apparaten, så det blev bara vakum när jag försökte andas. Blev inte så arg eller frustrerad då, men stördes ju oerhört av det eftersom jag inte kom in i andningen som jag skulle... De fixade till lustgasen och jag provade ett par gånger, men gillade inte alls den! Tyckte inte att smärtan blev mindre, utan bara att jag blev ofokuserad på andningen och kom av mig. Man ska ju ta djupa andningstag med lustgasen och det tyckte jag inte gick bra ihop med profylaxandningen. Jag hade verkligen tilltro till lustgasen innan jag provade den, men nu kände jag.. att hur ska jag klara resten av förlossningen utan "räddaren i nöden"???

När jag kom upp ur badet bad jag om ytterligare smärtlindring. Var då vid 10.30 öppen 7 cm. Fick EDA vid 11-tiden och den gav verkligen bra effekt! Nu kunde jag äntligen få slappna av lite och hämta mer kraft inför kommande ansträngning. Jag var uppe och vankade med gåbordet så mycket jag bara kunde, åt glass och var på allmänt gott humör. Jag visste ju inte vad som komma skulle! Ny undersökning vid 11.30 visade att jag var öppen 9 cm. Ryggbedövningen tog verkligen bort den där hemska smärtan i magen, som känns som att någon tar tag om livmodern och drar och vrider den ur kroppen på mig.. Kan verkligen inte beskriva smärtan bättre. Jag kände ju fortfarande ett visst tryck nedåt mot bäckenet.

11.45 tar barnmoskan hål så att vattnet går. Klarar inte att kissa själv, så jag tappas på urin. Var lite rädd för denna behandling innan, men det gick hur bra som helst (i jämförelse med allt annat i den situationen). 13.15 stängs ryggbedövningen av. Då är jag fullt öppen! Väntar på att bedövningen ska släppa så att krystvärkarna kommer igång.

Får lägga mig på sidan när krystvärkarna kommer igång vid 15.40, men ändrar sedan ställning till den berömda gynställningen. Har själv inte så mycket önskemål i det här läget, utan uppskattar när personalen är bestämd och föreslår hur vi ska gå tillväga. Vet inte hur många krystvärkar det tog innan lillan kom ut, men sammanlagt tog det i alla fall 40 minuter. Den här tiden kändes så lååång. Jag tyckte verkligen att det kändes fruktansvärt med krystvärkarna, även om jag själv kunde ha en effektiv roll i det här förlossningsskedet. Blev instruerad att försöka krysta 3 gånger på varje värk, men minns att jag fokuserade och klarade 4 gånger flera värkar. Det värsta var känslan av att hela underlivet skulle trasas sönder. Det spände något fruktansvärt och jag ville bara att allt skulle ta slut. Kände att jag inte fixade det... När lillan slutligen kom ut blev jag så chockad! Jag trodde ju att jag skulle få kämpa med hennes huvud ett bra tag till, men hon var alltså redan ute! Känslan när jag fick upp henne på bröstet går inte att beskriva. Jag hoppas att jag aldrig glömmer. Känner mer och mer att förlossningen börjar kännas overklig och dimmig.. Har jag verkligen varit med om den??

Moderkakan kom ut utan problem 10 minuter senare. Barnmorskan undersökte mig och sa på ett ganska kul men allvarligt sätt ungefär... "du.. det finns ingenting att sy".. Jag hade fått ett litet "skrubbsår" intill urinrörsmynningen som antagligen skulle svida lite när jag kissade, så hon sa till mig att kissa i duschen första gången... kändes ju skumt, men jag gjorde så och det fungerade ju...

Sedan fick vi det obligatorska fikat med flaggan... så gott det var! Kom upp på BB-avdelningen vid 20-tiden. Vi hade ju hoppats på att maken skulle få sova över, vilket man brukar få i alla fall första natten. Tyvärr var det överfullt på BB, så maken fick sova hemma. Kändes så snopet och jobbigt att behöva vara själv på natten med sin nyfödde... Inte så kul att dela rum med en främmande människa heller.

Lillan mådde bra under hela förlossningen och hon skrek direkt när hon kom ut. Vilken lycka!!! Amningen kom igång och lillan har sugit rätt från början, så det är jag otroligt tacksam för. Andra natten på BB var jag själv med lillan också... Eftersom de inte kunde lova "familjerum" tredje natten heller, bestämde vi oss för att åka hem på söndagen (alltså efter 2 nätter där). Det kändes som ett rätt beslut och det var otroligt skönt att få komma hem och få umgås hela familjen...

Oj, vad långt det här blev... Har ni verkligen läst ända hit?? Angående "lillan", så har vi fortfarande inte helt bestämt oss för namn... Vet heller inte om jag kommer att använda hennes riktiga namn här i bloggen...

Fortsättning följer...