Stress

Just nu är det så mycket att tänka på. Inte nog med att det ska firas jul och julklappar ska inhandlas på något sätt (har tyvärr ingen shoppingglad bebis); så ska min födelsedag firas och vi måste börja planera för Lillans dop. Att hon ska döpas har känts självklart för oss hela tiden, men jag är egentligen lite skeptiskt till det ändå. Jag vet inte hur mycket prästen kommer att gå in på att Lillan är en "gåva" från högre makter, men i vårt fall känns det ju faktiskt som att hon inte är någon gåva. Om vi bara hade haft Gud att förlita oss till hade hon ju inte varit hos oss idag. Dessutom känns det jättekonstigt att säga att barn är en gåva. Jag har nog nämnt detta i något tidigare inlägg, men varför får vissa människor i så fall inte den otroligt speciella gåvan? Är det någon form av straff i så fall? Vi får nog ta ett snack med prästen och höra vad han har att säga om saken.

Om jag ska gå över till roligare saker, så fyller Lillan två månader idag! Hurra!! Tyvärr "firades" detta med ett läkarbesök på BVC... Rutinundersökning och allt var bra... men uppskattades inte alls av Lillan, som gallsrek hela tiden.

Nu har hon börjat intressera sig för sina händer lite mer. Nappen har kommit lite i skymundan och hon stoppar numera in nästan hela händerna i munnen. Hon verkar vilja använda kräk-trasan till annnat än att torka kräk. Tycker visst att det är ganska mysigt att ha den som snuttefilt. Senaste veckan har vi börjat lägga henne på magen för att träna nacken. Det gillar hon inte alls. Får försöka träna ett par gånger per dag i alla fall. Hon klarar att lyfta upp huvudet bra, även om hon inte förstår nyttan av det själv än...

Nu måste jag hinna in på eniro och leta upp adress. Ska för första gången på träff med mammorna (eventuellt några pappor) från föräldragruppen från MVC. Ska bli intressant att träffas, även om jag inte är särskilt intresserad av att bli del i någon "latte-maffia" med bebisar som enda samtalsämne. Barn kan ju verkligen föra människor samman, men även bort från varandra. Två av mina f.d vänner umgås nu på grund av att de fått barn i samma ålder. Tidigare skulle de inte haft en tanke på att umgås och en av dem har tidigare uttryckt en del s.k. skitprat om den andre. Känns väldigt konstigt för mig att tidigare personlighet och värderingar blir som bortblåsta bara för att man får barn. Här anas så klart en viss bitterhet från min sida... och ja... så är det nog.

Hinner inte med

Har två utmaningar som väntar, men tycks aldrig få tid över... Det krävs ju dessutom en del tankearbete och lite pulande för utmaningar. Jag tackar vänligast för att ni tänkte på mig och ska verkligen försöka hinna med, men troligen blir det inte så...

Vår "lilla" tjej

Gårdagens BVC-besök resulterade i vetskapen att Lillan nu väger 6 kg och är 60 cm lång! En ganska stor tjej alltså! Snart väger hon dubbelt så mycket som när hon föddes och går snart om vovven i vikt. Fick lite mer lapis på den där numera lilla ballongen på naveln och vi konstaterade att hon nu har utslag lite över hela kroppen. Dock inte så ilskna som de var i ansiktet från början. Tycker faktiskt knappt att de syns.

I förmiddags hade vi ännu en av våra mysiga stunder, Lillan och jag. När jag skulle börja amma henne skojade hon till det lite. Hon tog tag i bröstvårtan, släppte, tog tag... Ja, så höll det på. Under tiden tittade hon på mig, log och skrattade lite. Så häftigt! Annars brukar hon mest vara ganska arg och bara vilja koncentrera sig på att få i sig sin mat.

Mysigt?

"Alla" säger att det är sååå mysigt att amma, att det blir ett speciellt band mellan mamma och barn. Den första tidens amning var minsann allt annat än mysig. Visst fungerade det. Mjölken fanns ju där. Tyvärr gjorde det så otroligt ont när Lillan sög. Det kändes som att hon satte i "tandraden" på ett ställe i bröstet hela tiden. De som kan det där om amning kollade in hur hon sög och sa att det såg så bra ut. Inget fel på hennes "tag". Sen efter några veckor kom jag på att det ju inte gjorde ont längre. Förmodligen behövde hon inte suga lika hårt för att få tag på mat. Det kändes helt enkelt helt ok att amma, men jag tyckte fortfarande inte att det var särskilt mysigt. Nu, däremot... Nu kan jag tycka att det börjar bli mysigt. Idag när jag ammade Lillan på förmiddagen fick jag för första gången ögonkontakt med henne efter att hon ammat och släppt taget. Hon tittade på mig och log! Hon var så belåten och jag med, så klart! Myspys i allra högsta grad!

Har förresten idag varit på det "obligatoriska" besöket på jobbet och visat upp vårt lilla underverk. Hon visade prov på en imponerande pipa, men också på lite sött "prat i sömnen" sovandes i min famn. Två av kollegorna ville hålla Lillan medans jag försökte få i mig tårta och kaffe, men det blev bara en halv kopp drucken, sen kunde jag inte lyssna längre på hennes ledsna stämma. Känns faktiskt otroligt mysigt när hon blir tyst av att komma till min famn. Hon vet vem jag är, minsann... Älsklingen min!