Allt är relativt

Är lite deppig fast det är helg, för kvällen ska spenderas utan mannen. Jag veeet att det inte är så farligt, men det är ju mycket roligare när han är hemma. Allt blir så stressigt på kvällarna när jag är "själv". Sen är det ju ingenting om man jämför med lillawi eller thibb. Jag har ju "bara" en bebis och det handlar bara om en kväll. Hoppas på att Lillan kommer att tycka att mys i soffan låter som en bra idé...

Sömnbehovet stillat

Lillan somnade vid 20 eller 21 igår och jag passade på att lägga mig vid 21.30. Var helt slut, men lyckades inte somna direkt ändå. Tänkte att nu vaknar hon nog snart, men det gjorde hon inte. Lilla älsklingen vaknade inte förrän vid 02, åt lite och somnade DIREKT igen!!! Sen vaknade hon vid 05.30 och åt. Sen somnade hon ganska fort efteråt igen. Jag är så tacksam över att John Blund hjälpte oss på traven inatt!!!

Idag steg vi upp relativt tidigt, men det känns ändå inte som att jag har fått gjort något vettigt. Lillan har varit lite svårberäknerlig idag. Hon har haft svårt för att somna och varit allmänt mammig. Skönt att det är fredag i alla fall.

Dumma påhitt

Natten till idag började ju bra. Lillan sov hela kvällen, vaknade när jag skulle gå och lägga mig vid kl. 23, åt och somnade en timme senare. Sedan sov hon till 3, åt, somnade... trodde jag. Nej, helt plötsligt slog hon upp sina vackra ögon och gav sin mamma världens största leende. Sedan var det bus i i 2½ timme, fram till halv 6, då hon slutligen somnade. Gissa om det kändes härligt när väckarklockan ringde kl. 07?

Vi har i alla fall varit på öppna förskolan, men idag var det mindre kul. Det var bara vi och en annan mamma med dotter där. Alla andra var sjuka. Hoppas på nya friska tag nästa vecka!

Bakslag

När man tänker; att nu går ju allt ganska bra, då vänder det. Så är det bara. Inte konstigt att man är pessimist! Jag har börjat misstänka att Lillan har tänder (eller kanske tand) på gång. Vissa tecken stämmer in, som att hon har börjat dregla och har fingrarna i munnen typ hela tiden. Senaste dagarna har hon sovit MYCKET dåligt på nätterna och har även riktiga skrikattacker på dagarna innan hon somnar. När hon var yngre (låter knäppt att använda det uttrycket om en 3-månaders bebis) krånglade magen en del och man känner igen symtomen på det. Nu verkar magen vara lugn, så det har jag nästan uteslutit som boven i dramat. Imorgon ska vi försöka införskaffa en klassisk gummi-bitring och hoppas på att det kanske hjälper. Vad göra annars? Hoppas bara på att kommande natt blir ett undantag jämfört med de senaste nätterna, för imorgon kl. 9 är det dags för öppna förskolan igen!

Sittvagn

Imorgon tänkte jag testa att låta Lillan åka sittvagn. Har förberett idag och tagit bort liften och lagt i åkpåsen i sittdelen istället. Testade att sätta Lillan i på prov ikväll och hon verkar gilla nya läget:) Kanke kan vara lite roligare att åka vagn när man ser lite mer? Hon är ju bara 3½ månad nu, så jag hoppas att det inte är för tidigt...

Toppendag

Idag är jag riktigt nöjd över hur dagen blivit. Vi traskade iväg till öppna förskolan imorse och på vägen mötte vi en annan mamma och hennes 1-åriga son, som också skulle dit. Vi har pratat några gånger med varandra tidigare och hon är riktigt trevlig. De bor på samma gata som vi. Väl framme blev det lite småprat med de andra mammorna, som var där. Alla var supertrevliga och det visade sig att vi är 4 familjer som bor i samma kvarter. Jag träffade ingen som stämde riktigt överens med kategorin i förra inlägget, men Lillan var faktiskt inte yngst av barnen där. En bebis var bara 6 veckor gammal (sååå liten!!! Kommer knappt ihåg att Lillan varit så liten för inte alls länge sen!), men hade visserligen äldre syskon.

De hade lagt upp "programmet", så att det blev trevligt både för barnen och oss vuxna; först lite presentation, sång och lek... Sedan fika och slutligen lite mer sång innan vi traskade hem. Kommer definitivt att bli stammis där, tror jag :)

Det som blev lite jobbigt var när Lillan skulle äta. Hon verkar inte riktigt bekväm med att äta på offentliga ställen. Gallskrek en bra stund, så jag tror inte att hon fick i sig så mycket som hon brukar. Visserligen kom det en massa mjölk på en gång, så kanske ändå... sedan somnade hon gott en stund i alla fall, så jag kunde få i mig lite kaffe och smörgås.

Oerfaren

Jag har lite funderingar kring det där med att gå på öppen förskola. Jag vet ju att Lillan inte har någon glädje av att följa med på diverse aktiviteter än och därför känns det lite konstigt för mig att börja gå på öppen förskola redan. Sedan måste jag erkänna att jag själv gärna skulle vilja lära känna någon annan nybliven mamma, gärna förstagångsmamma, som bor i samma by som vi. Fast vi har bott här i ett par år har vi inte lärt känna något folk här. Visst hälsar vi på grannarna och småpratar lite, men de är inte i samma ålder som vi och inga vi skulle vilja umgås med.

Någon med barn, som har någon åsikt om detta?

(... lägger till att så klart läsare utan barn gärna får lämna sina åsikter också ;)

Kroppliga funktioner

Det är ett under att kroppen kan återhämta sig så som den faktiskt kan. Min kropp används numera inte bara som mjölkleverantör till bebis, utan kan också göra annat, som jag som kvinna är mycket glad för ;)

Tänker tillbaks

För ett år sedan gick vi och hoppades på att något fantastiskt höll på att hända i min mage. Inseminationen gjordes den 11:e januari 2008. Vårt lilla mirakel skulle i och för sig kunna ha blivit till på det "vanliga" sättet också, eftersom vi gjorde en "kombinationsbehandling" och ökade på antalet simmare dagarna efter ;) Fast... jag har ju aldrig varit någon optimist.

Puh!

Än så länge mår Lillan bara bra! Hon fick sitta i mitt knä när sprutorna gavs samtidigt i båda låren. Maken min var med så han fick hålla hennes små fötter lite. Kändes hemskt på något sätt att vi visste vad som skulle ske, men att hon inte visste något. Hon litar ju på oss och så gör vi så dumma saker mot henne! Så klart blev hon jätteledsen precis när de stack henne och sprutade in, men så fort det var klart blev hon på bra humör igen. Leendet som kom efteråt gjorde oss väldigt, väldigt glada! Jag hade gett Lillan en Alvedon innan vi åkte till BVC. Kanske hade det lite effekt, men jag vet inte. I vänsta låret kan hon bli öm och få en liten knuta av sprutan (minns inte vilken vaccination som gavs där). Knutan kan visst vara kvar i en månad. Hon kan även få feber som kan vara i något dygn efteråt. Men som sagt... Peppar, peppar...

Stolt mamma

Idag har vi varit iväg och tagit kort hos fotografen till den "obligatoriska" bilden i lokaltidningen. Det var verkligen sista chansen idag. Bebisarna får max vara tre månader gamla och det har ju Lillan redan blivit, men det var ok att komma idag. Hon har legat i och tränat nacken ordentligt över jul och nyår och uppvisningen idag gick jättebra. Några leenden blev det och inget gnäll alls! Ibland förvånar hon mig! Jag var så beredd på skrik och att behöva ett antal försök innan det skulle fungera.

Jag har lite dålig koll på hur bebisar utvecklas och vad som kan tänkas vara nästa steg för vår lilla tjej. Hon gillar inte att ligga på mage, men det är ju ett litet måste om hon ska lära sig att vända på sig, antar jag. Det är ju farligt bekvämt att sätta henne i baby-sittern. Filt på golvet är ju det bästa för hennes utveckling. Det vet jag ju. Hon är i alla fall väldigt duktig på att ta tag i leksaker nu och stoppar in allt som går i munnen. Amningsstunderna blir ofta avbrutna av att hon vänder på huvudet och tittar efter saker och människor som verkar mer intressanta än mat. Fast det är ju väldigt trevligt när man får sig en liten pratstund mellan klunkarna också.

Imorgon är det dags för besök på BVC igen. Vaccinations-dags... Känns mindre kul, men jag hoppas att det ska gå hyfsat och att Lillan inte ska bli allt för ledsen. Tror att jag ska ge henne Alvedon innan, så att hon är lite smärtlindrad i alla fall.

För övrigt har det blivit vardag hemma hos oss igen. Maken har varit långledig över jul och nyår och började jobba igår. Nu är det effektivitet som gäller för att få dagarna att klaffa. I och för sig känns ju allt mycket lättare nu än det gjorde när maken skulle börja jobba efter ledigheten förra gången, då Lillan var nyfödd. Jag tror nog att vi börjar få lite rutiner i alla fall, fast det är knappt så att jag törs säga det högt ;)

Besiktning

Idag var hela familjen iväg på utflykt till BM. Nja, inte hela familjen i och för sig. Vovven fick ju stanna hemma. Det blev prat om förlossningen, om hur stooor Lillan är, hennes personlighet och mat- skrik- och sovvanor. Det blev även prat om preventivmedel. BM verkar ha glömt bort oss lite. Fick påminna om hur Lillan blev till och att vi i vår situation inte tycker att det känns aktuellt att "skydda oss". Visst är livet lite väl turbulent för att ens tänka på ett litet underverk till, men om det skulle ske ännu ett mirakel, fast då på helt "naturlig" väg, så skulle det vara välkommet. Jag tror ju inte att det är så troligt, men man hittade ju i och för sig inte något "fel" på varken mig eller maken min som kunde förklara svårigheterna med att bli gravida. Oregelbunden mens och glest mellan ägglossningarna (om jag överhuvudtaget hade några), PCO möjligtvis... Troligtvis fanns förklaringen hos mig, känns det som.

Eftersom jag inte sprack något under förlossningen tyckte BM inte att det var nödvändigt med någon gyn-undersökning, men jag hoppade upp i stolen ändå för att kolla bäckenbotten och knipet. Allt var tydligen som det skulle och jag ska verkligen försöka bli bättre på att knipa. Jag tänker varje dag att jag ska, men det blir liksom inte av.

Efter BM-besöket bar det av till banken, där vi öppnade ett eget konto för Lillan. Känns bra att ha ett till henne, som inte kan röras så lätt. Nu är vi båda tvungna att komma in på banken om vi vill ta ut pengar eller avsluta kontot. Hade egentligen velat att ingen skulle kunna ta ut pengarna förrän hennes 18-års dag, men den möjligheten fanns inte. Det hade känts skönt att ha ett konto till henne som släkt och vänner kan känna sig helt bekväma med att sätta in pengar på, om de skulle vilja.

Nu är det planeringen av dopet, som upptar en stor del av vår tid. När prästen var här för att planera lite var det liksom inte läge att tala om större existentiella frågor och ifrågasätta "barn=gåva från Gud". Lillan var gnällig, så jag och maken fick skiftas om att gå runt och bära på henne. Annars verkade prästen relativt bra och mycket av det han sa om dopet och dess betydelse kändes ändå som något jag känner mig bekväm med. Förhoppningsvis kommer Lillan att kunna bära en dopklänning, som min farmor har virkat och bland annat jag och min lillasyster har burit. Enda kruxet kan bli att Lillan hinner växa ur den. Hon hinner ju bli nästan fem månader då det är dags.

För att inte glömma

Jag tror att jag har glömt att skriva om de smärtsamma eftervärkar jag hade veckan efter vi kommit hem från BB. Jag minns att det var så jobbigt, framför allt för att jag inte kunde fokusera på att slappna av och ta det lugnt. Lillan var ju vaken halva nättera då; ville äta hela tiden och skrek mycket. Jag grät många tårar då. Ville bara ha skrivit ner det någonstans, eftersom allt jobbigt glöms bort, sakta men säkert. Det var som den j-ligaste mensvärken jag någonsin varit med om. Ordentligt molande. Värkarna jag hade under förlossningen avtog ju då och då, men eftervärkarna satt i länge utan paus. Tur att de försvann helt efter några dagar.

Nytt år

Jag tror inte att så många går in här och läser längre. Från början handlade ju den här bloggen om våra försök att bli gravida. Sen när graviditeten var ett faktum försvann nog några läsare, vilket jag förstår orsaken till.

Jag hade ju ganska mycket tid för att skriva av mig förut och jag hade ett stort behov av det. Nu när vårt lilla mirakel är här, finns det väldigt lite tid över till mig själv och mina behov. En bärbar dator med blixtsnabb uppkoppling hade förstås underlättat, men inte så mycket. Nu när det går så lång tid mellan inläggen vet jag inte vad jag ska skriva om när jag väl sätter mig ner för att skriva. Ett tag tänkte jag att jag ju kunde skriva om Lillans utveckling, mest för min egen skull, men det kommer inte att funka. Snart fyller hon tre månader och utvecklingsmässigt finns det ju hur mycket som helst som händer hela tiden. Jag läser mina favoritbloggar flera gånger i veckan och när det gäller de bloggarna som numera handlar om föräldraliv är det jättekul att få se bilder från vardagen. Problemet för mig är att jag fortfarande vill att min blogg ska vara hyfsat anonym. Då är det ju inte en jättebra idé att lägga ut bilder på Lillan här.

Jag får helt enkelt tänka över vad jag ska göra med den här bloggen. Jag såg någonstans att man kan göra som en pocketbok av eget material. Det skulle vara intressant att föreviga vår resa fram till Lillans födelse på det sättet, men jag vet inte. Jag vill ju på något sätt kunna gå tillbaka och läsa om den här resan senare i livet.

Jag önskar i alla fall er ett fortsatt gott nytt år och hoppas att 2009 har flera efterlängtade mirakel att komma med för er som längtar efter och kämpar för att bli föräldrar. 2008 var helt klart ett lyckans år för mig. För varje dag som går känner jag mer och mer lycka över min livssituation. Nu ser jag fram emot varje dag och det är så otroligt häftigt att få vara en del av Lillans liv. Inte visste jag hur mycket glädje någons leende, rapar och pruttar skulle kunna ge mig. Nu vet jag.