Två veckor...

Idag fyller lillan två veckor! De första dagarna efter att hon kom till världen var turbulenta. Det känner jag nu när jag har fått lite persperktiv på vår tillvaro. Jag hade ju hört att man som mamma skulle ha konstiga känslor, nära till tårar och till skratt om vartannat de första dagarna. Fast jag visste att det var normalt, så kände jag mig så onormal. Nu har jag landat lite. Livet är helt klart fortfarande turbulent, men mina känslor hänger med på ett annat sätt.

När man läser min förlossingsberättelse känns det verkligen som att jag har haft en positiv upplevelse. Det stämmer om man tänker på den fysiologiska delen. Allting gick ju som det skulle. Jag var hel efteråt och lillan mådde bra hela tiden. Jag kände dock under förlossningen och efteråt att jag verkligen inte fixade den psykologiskt så som jag hade önskat. Jag kände att jag gav upp mitt i allt. Jag vet att jag skrek rakt ut att jag inte klarade det. Ändå vet jag att barnmorskan och min man sa att jag var så duktig. Jag hatar verkligen det ordet. Just då kändes det som att de ljög, för jag kände mig ju inte alls duktig. Jag tror att jag fixade smärtan mycket sämre än alla andra, men jag vet inte. Det spelar ju heller ingen roll, men på något sätt vill jag ha något att jämföra med. Trots att allt gick bra känner jag att jag inte skulle vilja föda vaginalt igen. Nu har det ju gått två veckor och sakta men säkert börjar förlossningen kännas overklig, som om jag inte har varit med om det. Är det så för att jag ska vilja göra om det igen? Är det därför minnena bleknar?

När det gäller amingen och lillans välmående antar jag att allt är som det ska. BVC-sjuksköterskan var på hembesök igår och lillan har gått upp ett halvt kilo på en vecka, så mjölken verkar ju räcka. Har varit lite orolig för det eftersom hon ibland inte är nöjd mer än en halvtimme... När jag läste i amningsbroschyrerna står det ju att allt är normalt. Det är normalt att amma hela tiden, för att ge tröst, mat och närhet.. Så i lördags när lillan verkligen klamrade sig fast vid brösten kändes det ändå ok efter att ha läst det. Napp ville jag inte prova eftersom det kanske var för tidigt... Tänk om hon inte skulle kunna suga på rätt sätt sen?

Tidigare i veckan talade jag med BVC-sjuksköterskan som skulle komma på hembesök. Hon undrade hur det gick med amningen och jag förklarade ovanstående dilemma... Amma som tröst eller inte? Hon rekommenderade verkligen att prova napp, både för min skull och för lillans mages skull... Hennes mage hinner ju aldrig vila om hon ska äta hela tiden. Då blir det ju som en ond cirkel. Så samma dag provade vi napp och det har faktiskt hjälpt otroligt mycket. Nu kan jag dra ut på amningstillfällena mer och vi vågar oss ut på promenader och har varit och handlat mat utan att vara rädd för att hon ska bli djupt olycklig.

Just nu är det kvällarna som är jobbigast. Hon har lätt för att somna på dagarna och att sova själv i vagnen till exempel. På kvällarna är hon svårarare att göra nöjd och hon vaknar så fort man lägger henne för att sova själv. Hon somnar inte "för natten" förrän vid 01-tiden... Det är frustrerande, även om jag vet att det finns de som har det så mycket jobbigare. Vår lilla flicka mår i alla fall bra och när det är som värst och man är som tröttast försöker jag tänka att det ju faktiskt är värt det. Som vi har väntat på dessa sömnlösa nätter :)

Hon tycker om att ligga nära... gärna på pappas bröst. Har funderat lite på detta... Spädbarn ska ju sova på rygg och man ska vara noga med att de inte blir för varma. Samtidigt rekommenderas ju bärsjalar för att bebisar ska kunna vara nära sina föräldrar. Borde inte bärsjäl bli som att sova på mage och väldigt varmt för bebisen? Hur går det ihop med rekommendationerna för att motverka plötslig spädbarnsdöd?

Ja, det är många tankar och funderingar som jag har samlat på mig nu. Eftersom jag inte hinner skriva här varje dag blev det ett enda rörigt inlägg. Jobbigt för er att läsa, men jag tror att det kommer att bli intressant för mig själv att senare se hur jag tänkte just nu.