Besiktning

Idag var hela familjen iväg på utflykt till BM. Nja, inte hela familjen i och för sig. Vovven fick ju stanna hemma. Det blev prat om förlossningen, om hur stooor Lillan är, hennes personlighet och mat- skrik- och sovvanor. Det blev även prat om preventivmedel. BM verkar ha glömt bort oss lite. Fick påminna om hur Lillan blev till och att vi i vår situation inte tycker att det känns aktuellt att "skydda oss". Visst är livet lite väl turbulent för att ens tänka på ett litet underverk till, men om det skulle ske ännu ett mirakel, fast då på helt "naturlig" väg, så skulle det vara välkommet. Jag tror ju inte att det är så troligt, men man hittade ju i och för sig inte något "fel" på varken mig eller maken min som kunde förklara svårigheterna med att bli gravida. Oregelbunden mens och glest mellan ägglossningarna (om jag överhuvudtaget hade några), PCO möjligtvis... Troligtvis fanns förklaringen hos mig, känns det som.

Eftersom jag inte sprack något under förlossningen tyckte BM inte att det var nödvändigt med någon gyn-undersökning, men jag hoppade upp i stolen ändå för att kolla bäckenbotten och knipet. Allt var tydligen som det skulle och jag ska verkligen försöka bli bättre på att knipa. Jag tänker varje dag att jag ska, men det blir liksom inte av.

Efter BM-besöket bar det av till banken, där vi öppnade ett eget konto för Lillan. Känns bra att ha ett till henne, som inte kan röras så lätt. Nu är vi båda tvungna att komma in på banken om vi vill ta ut pengar eller avsluta kontot. Hade egentligen velat att ingen skulle kunna ta ut pengarna förrän hennes 18-års dag, men den möjligheten fanns inte. Det hade känts skönt att ha ett konto till henne som släkt och vänner kan känna sig helt bekväma med att sätta in pengar på, om de skulle vilja.

Nu är det planeringen av dopet, som upptar en stor del av vår tid. När prästen var här för att planera lite var det liksom inte läge att tala om större existentiella frågor och ifrågasätta "barn=gåva från Gud". Lillan var gnällig, så jag och maken fick skiftas om att gå runt och bära på henne. Annars verkade prästen relativt bra och mycket av det han sa om dopet och dess betydelse kändes ändå som något jag känner mig bekväm med. Förhoppningsvis kommer Lillan att kunna bära en dopklänning, som min farmor har virkat och bland annat jag och min lillasyster har burit. Enda kruxet kan bli att Lillan hinner växa ur den. Hon hinner ju bli nästan fem månader då det är dags.

Hormoner

Jag och lill*n har nu gått in i vecka 30. Det känns så underbart att ha kommit så här långt. Nu känner jag av sparkar och volter (eller vad det nu är) flera gånger dagligen. Härligt. Jag har nu inlett min första semestervecka av tre. Tills igår har det varit osäkert om jag skulle gå tillbaks till jobbet efter semestern, men nu har jag äntligen fått besked på att jag blivit beviljad havandeskapspenning, vilket betyder att jag får vara hemma lääääänge...

Vet inte om det är hormonerna som spökar. Jag är ingen pysslig person egentligen. Kanske beror det på att jag har jobbat heltid sedan jag avslutade min utbildning för tre år sedan. Jag har helt enkelt inte haft ork att göra något vettigt på mina få lediga dagar. Senaste tiden har jag längtat så efter semestern och har haft projekt att se fram emot. Jag har börjat måla möbler och gardiner ska sys (även om mamma får stå för det projektet). Det är inga grejer som har med bebisen specifikt att göra, men med hemmet i stort. Vi har inte köpt något till bebisen än förutom barnvagn och bilbarnstol, men de är ju bara beställda och hämtas inte ut förrän det blir aktuellt. Det som jag nu håller på att fixa till hemma är sådant som behöver fixas oberoende av bebis. Men det är klart; rummet som ska fixas till längtar efter en bebis som flyttar in...

2 dagar kvar

Nu är det bara två dagar kvar tills semestern! Som jag har längtat! Ska ha tre veckors ledigt, vilket känns underbart. Har som mest haft två veckors semester förut och då har vi aldrig varit hemma och gjort ingenting. Det ska bli så skönt att få ta dagarna som de kommer, pyssla hemma, rensa och förbereda för hösten. Jag har ju ansökt om havandeskapspenning, men inte fått besked från försäkringskassan än. Tycker att det är för dåligt att det ska ta så lång tid. Hur svårt kan det vara??? På jobbet har de ju förberett för att jag inte kommer tillbaks efter semestern, men det är ju inte säkert. Vet i och för sig inte hur jag ska kunna jobba på det sättet som förväntas av mig med det yrket jag har. Mina kollegor ska ju inte belastas för att jag inte kan ta samma ansvar som förut. Vill ju verkligen inte riskera bebisens eller min hälsa. Ska försöka tänka positivt, men jag har ju lite svårt för det...