Trots att det känns oändligt lång tid tills vi får träffa vårt mirakel vet jag ju att tiden går. Den går till och med ganska fort. Jag tänker ofta på det när jag kollar på mina favoritprogram på tv. Varje måndag har det varit "singelmammor" som har varit obligatoriskt för kvällen. Ganska många måndagar har ju passerat med en rasande fart nu. Sen är liksom veckan igång. Maken sa något kul, som faktiskt stämmer in på mitt tankesätt också. Vi räknar veckor... Om förlossningen inte har satt igång sista dagen ena veckan, så känns det som att det kommer att gå en vecka till.. Tills nästa söndag... vilket den här gången är BF 5/10. Att förlossningen kan sätta igång när som helst känns liksom inte greppbart. Bebisen kan verkligen komma när som helst nu, men vi räknar fortfarande veckor. "Bäst före-datumen" på mat börjar också påminna mig om att bebisen snart är här... När det har varit andra saker i livet som jag har längtat till, har "bäst före-datumen" liksom påmint hur lång tid det är kvar. Teoretiskt vet jag, men jag kan ändå inte förstå...
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är helt slut, så då borde väl sömnen kunna infinna sig? Eller??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jo det var ju liiiite segt att komma igenom skinnet faktiskt.. särskilt ont gjorde det inte men jag fick ju trycka som bara den innan den plötsligt tog sig igenom.. & då bar det ju ända in med världens fart... =)
Hur går det? Hemma eller på BB?
Skicka en kommentar