I mina skor

En av mina närmaste vänner går just nu i mina skor. Frustrerande försök, utredning och ovisshet. Jag önskar att tankar kunde hjälpa och att man visste att efter allt jobbigt kommer belöningen. Varför kan det inte få vara så? Hon har ställt upp för mig och varit nära under hela vår jobbiga period och nu har hon hamnat på andra sidan. Jag kommer på mig själv med att ha glömt väsentliga saker, som vi gick igenom under utredningen och behandlingarna. Förut kunde jag allt som ett rinnande vatten och nu har jag förträngt. Jag hoppas att jag ändå kommer att kunna vara det stöd som hon behöver. Värst av allt just nu är att deras läkare verkar ha vänt dem ryggen. Oförklarligt ofrivilligt barnlösa, men ingen plan för behandling. Jag vill skrika och ruska om någon ordentligt. Som om det skulle hjälpa?

Handväska istället för skötväska

Igår var jag ute och åt med några nya bekantskaper. Lillan är snart åtta månader och detta var första kvällen ute sedan hon föddes. Gissa om jag hade sett fram emot det! Gänget bestod av mammor; några förstagångs och andra med mer erfarenhet. Vi hade mycket att prata om och tiden bara rann iväg. Vissa samtalsämnen har jag inte lika lätt att haka på. När det handlar om preventivmedel, aborter eller att "skaffa barn tätt" känner jag mig något utanför. Nu vet i alla fall alla om vår historia, vilket känns bra. Jag behöver ju inte berätta för hela världen, men i det här fallet känns det bäst att vara öppen, istället för att sitta och "hmm:a" med. Jag har ju faktiskt aldrig tänkt tanken "vad har jag gett mig in på", när det handar om att få barn, vilket någon av de andra hade. Den tanken var väl bearbetad när Lillan kom.

Jag gillar de andra mammorna skarpt. Vi har himla kul ihop och jag kan bättre och bättre leva med naiva diskussioner. Mer nu än förut. Jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur naiva och ogenomtänkta vissa frågor och påståenden ändå är.

I vilket fall som helst, så kände jag en oerhörd lycka över att fara iväg på egen hand, med handväskan över axeln, istället för skötväskan. Läppglanset var viktigast för kvällen, istället för nappen. Gärna en sådan kväll snart igen!

Man ska inte ropa hej...

Jag borde ju veta bättre, men det är väl klart att man vill dela med sig av framstegen också och inte bara bakslagen... Nu blev det väl lite bakslag igen. När det blev dags för måndag igen och maken skulle upp tidigt, blev det byte av sängplats och jag har sedan natten till igår sovit närmast Lillan. Hon har nog inte sovit så fruktansvärt dåligt, men det är som om jag inte kan slappna av när jag vet att det är jag som har huvudansvaret för henne på nätterna. När maken har anvaret och jag ligger på hans sida av sängen, fungerar det mycket bättre. Jag blir knäpp på mig själv för att jag inte vet hur man slappnar av! Nu går jag omkring med zombiekänsla i skallen igen.

Något helt annat, som jag fungerar över är när tanten ska komma tillbaks. Det var läääängesen jag ville ha besök av henne, men nu skulle jag på ett sätt vilja veta hur cykeln kommer att se ut framöver. Det är ju otroligt skönt att slippa henne, men jag funderar mycket över om min kropp skulle kunna ha lättare för att bli gravid på egen hand efter att ha varit gravid en gång. Eller det spelar kanske ingen som helst roll? Någon som vet fakta? Det är inte så att jag skulle vilja bli gravid snart igen, men jag vet ju att vi önskar oss ett till litet mirakel i framtiden. Jag har ingen aning om man har rätt att få medicinsk hjälp när det är inte är första barnet. Har inte hunnit läsa på om detta än. Jag blir ju helt logiskt äldre med tiden och eftersom vi antagligen behöver hjälp igen känns det som att vi i alla fall borde tänka på när vi borde påbörja nästa projekt.

Jag har på något sätt varit helt insnöad på alla vänner och bekanta som fått sitt första barn långt innan oss och när de nu börjar få nummer två, är det nästan chockerande. Även lite provocerande på något sätt. Även om jag långtifrån är där än, så kan jag ganska lätt sätta mig in i situationen att längta efter nummer två, när många runtomkring är där. Så klart är jag evigt tacksam att livet har gett oss vår dotter och egentligen är jag ju i mål många gånger om. Om jag fick bestämma skulle alla som önskade få ett barn var, istället för att vissa fick tio och andra inga.

Baby Boom

Just nu befinner sig troligen minst tre par på BB, som vi känner, eller i alla fall känner till. Helt otroligt! Fick även idag veta att makens syster är gravid och väntar tredje barnet i slutet av oktober. Om allt går bra blir bebisen nästan exakt ett år yngre än Lillan.

Det är konstigt vilka olika sorters känslor allt detta för med sig för min del. Jag känner mig så kluven. Ena stunden blir jag innerligt glad för att vännen fått barn och sen känner jag mig bara kluven när jag får höra om svägerskans graviditet. Visst ska det bli jättekul att kusinerna blir ganska jämngamla och svägerskans graviditeter har skett via IVF, men något konstigt är det med min reaktion. Kanske är det vetskapen om att vårt lilla mirakel inte kommer att vara den lilla nyaste bebisen längre? Som om det spelar någon roll? Hoppas jag tänker klarare snart!

En liten pojke

Vännen min fick en liten pojke igår! De mår bra och jag bara längtar efter att få träffa dem! Nu känns det så overkligt att vi varit med om det somt de nu har fått uppleva. Det känns som att Lillan funnits hos oss alltid, inte att hennes liv började i min mage. Livet är fantastiskt!

En ny vän

De senaste veckorna har jag börjat umgås med en annan mamma som bor här i byn. Vi träffades på babymassagen och blev båda ganska glada över att ha träffat någon som bor nära. Det är skönt att inte behöva planera träffarna så noga och inte behöva ta bilen. I början tänkte jag att det bara skulle vara skönt att ha någon att prata av sig med vad gäller den nya erfarenheten som mamma. Det visste jag ju att vi hade gemensamt. Efter hand har jag upptäckt att vi har mycket mer än så gemensamt. Hon verkar helt enkelt vara en riktigt trevlig och kul människa!

Det som skiljer oss åt ganska ordentigt är att hon och hennes partner knappt han börja försöka bli gravida innan plusset kom. Vår historia är ju en annan. Jag berättade för henne igår, eftersom det kändes konstigt att utelämna en så stor del av vår bakgrund. Även om jag nu troligen beter mig som de flesta andra mammor tror jag att "det jobbiga" till viss del påverkar hur jag är. När man pratar om familjeliv och framtiden känns det helt enkelt bäst att vara öppen med att vi troligen inte kommer att "skaffa" ett andra barn hur lätt som helst, om det över huvud taget ens blir verklighet.

Nya vännen var lätt att berätta för. Hon har återkommit till ämnet efter det och säger kloka saker. Kan inte riktigt ge exempel, men hon hanterar samtalsämnet med största respekt, om man säger så.

Idag var vi ute på en två-timmars-promenad och hade det riktigt mysigt. Vi tog kaffe med oss och satte oss i solen och pratade om allt möjligt. Så i ärlighetens namn tog nog promenaden inte så lång tid :) Det känns så härligt nu när våren är på väg!

När vi kom hem sov Lillan en stund. Sen var det dags för grötlunch. Efter det har min lilla älskling haft värsta gympapasset på sin filt på golvet. Hon är ju till och från lite lat när det gäller att vända sig, men medan jag satt och fikade passade hon på tre gånger på en ganska kort stund! Hon vet precis hur hon ska dra till sig uppmärksamhet! Klok tjej!

Tänker tillbaks

För ett år sedan gick vi och hoppades på att något fantastiskt höll på att hända i min mage. Inseminationen gjordes den 11:e januari 2008. Vårt lilla mirakel skulle i och för sig kunna ha blivit till på det "vanliga" sättet också, eftersom vi gjorde en "kombinationsbehandling" och ökade på antalet simmare dagarna efter ;) Fast... jag har ju aldrig varit någon optimist.

Besiktning

Idag var hela familjen iväg på utflykt till BM. Nja, inte hela familjen i och för sig. Vovven fick ju stanna hemma. Det blev prat om förlossningen, om hur stooor Lillan är, hennes personlighet och mat- skrik- och sovvanor. Det blev även prat om preventivmedel. BM verkar ha glömt bort oss lite. Fick påminna om hur Lillan blev till och att vi i vår situation inte tycker att det känns aktuellt att "skydda oss". Visst är livet lite väl turbulent för att ens tänka på ett litet underverk till, men om det skulle ske ännu ett mirakel, fast då på helt "naturlig" väg, så skulle det vara välkommet. Jag tror ju inte att det är så troligt, men man hittade ju i och för sig inte något "fel" på varken mig eller maken min som kunde förklara svårigheterna med att bli gravida. Oregelbunden mens och glest mellan ägglossningarna (om jag överhuvudtaget hade några), PCO möjligtvis... Troligtvis fanns förklaringen hos mig, känns det som.

Eftersom jag inte sprack något under förlossningen tyckte BM inte att det var nödvändigt med någon gyn-undersökning, men jag hoppade upp i stolen ändå för att kolla bäckenbotten och knipet. Allt var tydligen som det skulle och jag ska verkligen försöka bli bättre på att knipa. Jag tänker varje dag att jag ska, men det blir liksom inte av.

Efter BM-besöket bar det av till banken, där vi öppnade ett eget konto för Lillan. Känns bra att ha ett till henne, som inte kan röras så lätt. Nu är vi båda tvungna att komma in på banken om vi vill ta ut pengar eller avsluta kontot. Hade egentligen velat att ingen skulle kunna ta ut pengarna förrän hennes 18-års dag, men den möjligheten fanns inte. Det hade känts skönt att ha ett konto till henne som släkt och vänner kan känna sig helt bekväma med att sätta in pengar på, om de skulle vilja.

Nu är det planeringen av dopet, som upptar en stor del av vår tid. När prästen var här för att planera lite var det liksom inte läge att tala om större existentiella frågor och ifrågasätta "barn=gåva från Gud". Lillan var gnällig, så jag och maken fick skiftas om att gå runt och bära på henne. Annars verkade prästen relativt bra och mycket av det han sa om dopet och dess betydelse kändes ändå som något jag känner mig bekväm med. Förhoppningsvis kommer Lillan att kunna bära en dopklänning, som min farmor har virkat och bland annat jag och min lillasyster har burit. Enda kruxet kan bli att Lillan hinner växa ur den. Hon hinner ju bli nästan fem månader då det är dags.

Lite ont, kanske?

Minsta lilla obehag från magregionen registreras och tolkas med största känslighet. Men inget som påminner om "mensvärk" än... Tycker annars att idag skulle vara en bra dag för bebis att titta ut i världen på. Solen skiner och om oktober annars är en ganska trist månad, så känns i alla fall idag som en bra dag.

Framsteg

SF-mått 36 cm idag, vecka 40+2. 2 cm mer än sist hos BM... Har inte brytt mig om att fråga om måttet i cm så mycket tidigare, men senaste veckorna har det ju varit intressant att jämföra hur mycket bebisen faktiskt växer i magen. Bebisen är nu fixerad och inte ruckbar! Vet inte om det är så mycket att bli glad för, men det känns i alla fall som ett framsteg jämfört med för två veckor sedan då huvudet faktiskt var ruckbart. Tog ett HB idag för att kolla om jag verkligen behöver fortsätta ta extra järn.. Har ju kört på med Blutsaft ett tag och nu är flaskan nästan tom igen. Känns ju onödigt att köpa en flaska till om det inte behövs. Hade i alla fall ett HB på hela 140, så det blir inga fler järnsnapsar för mig.

Fick en ny tid till BM till torsdag nästa vecka, men hon gissade på bebis till helgen... Lite på skämt då, alltså. Men hon påpekade faktiskt att det vanligaste är att gå max åtta dagar över BF. Hon kikade lite på vilka som har namnsdag lördag och söndag och på söndag skulle tydligen min farfar haft namnsdag (om han var i livet). Vi har faktiskt haft hans namn i tankarna om det nu skulle vara en liten pojke som kommer ut. Kanske ett tecken?

Glömde bort att väga mig idag och har ingen våg hemma... Men det är nog en viktuppgång på 17 kg nu, skulle jag tro.

Har kört på med kladdkaka ikväll, men den blev inte så kladdig, så jag tror inte att den kommer att ha någon effekt :)

En dag närmare...

Det borde ju inte kännas jobbigare för varje dag som går, utan faktiskt lättare. Idag har vi kommit en dag närmare att få träffa bebis än igår. Så positiv jag verkar vara, va? Har sovit "bra" två nätter i rad nu, så jag är faktiskt lite mer positiv. Sen känns det ju lite som att det aldrig kommer att bli vår tur.. Tre av mina bloggkamrater har nu fått träffa sina små mirakel... Blir helt tårögd när jag läser om det och får se bilder.. Tänk att det faktiskt fanns små riktiga människor i deras magar... Det säger ju något om innehållet i min mage. Jag längtar så mycket efter att få hålla i bebis, få känna doften av henne eller honom.. Jag längtar så efter att få bli mamma.

Nu ska jag ta en dusch, sen baka kladdkaka.. Kanelbullar fungerar tydligen inte för att få ut lill*n, men kladdkaka borde ju garanterat fungera! Sen är det dags för BM (hoppas hon har blivit spåtant...)

Ny strategi

Igår bestämde jag mig för att stanna uppe länge. Inte gå och lägga mig i normal tid och försöka kämpa mig till sömns. Kollade på tv och program på svt:s hemsida. Kröp ner i sängen vid halv 2 och läste lite. Sen somnade jag nog ganska snabbt, tror jag. Var bara uppe en gång på toa på morgonkvisten och somnade därefter om och sov till halv 11. Det känns bra. Idag hade jag varit helt redo för en kämpig, uttröttande förlossning. Problemet är att lill*n i magen inte verkar vara inne på det spåret.

Ena stunden tänker jag att; kompisen min.. hon gick minsann bara tre dagar över tiden... andra stunder tänker jag mer att; en annan kompis... hon gick elva dagar över tiden... Läste någonstans att det bara är 2% som går mer än två veckor över tiden. Förstföderskor går tydligen i snitt åtta dagar över tiden. Så det är ganska stor chans att vi får träffa lill*n om en vecka... Imorgon är det dags för besök hos BM igen. Undrar om hon på något sätt kan se om det är dags snart.

Dagen D

Nu har vi kommit till det efterlängtade datumet... Jag minns när vår läkare tittade på sin "snurra" och sa att vi skulle bli föräldrar i början av oktober... Skulle vi bli föräldrar? Det gick absolut inte att ta in det då.. och det går inte att ta in det nu. Och så fick vi datumet; det där datumet som man hänger upp sig på fast man vet att det troligtvis inte blir då. Älskade lilla livet i min mage är i alla fall inte på väg att ta sig ut än. Just nu känns det som att det aldrig kommer att ske. Jag - förlossning - bebis? Har svårt att tro det... Men enligt statistiken är det ju så det går till. Om tre veckor har vi garanterat fått träffa vår bebis, eller?

BF-dagen

Mamma säger att magen blir större och större hela tiden, men det syns verkligen inte om man jämför bilderna.. Konstigt..

BF-1

Tror att jag har haft lite sammandragningar. Inget som gör ont, men magen blir lite hård ibland. Vet inte om det kan vara ett tecken på att något snart är på gång. Har mer och mer börjat tänka på att saker faktiskt kan hända. Som när jag är ute på promenad med hunden till exempel, eller ännu värre... om jag går på stan... Om vattnet skulle gå när jag är ute på på vift någonstans. Hur skulle jag bära mig åt??

Jag har i alla fall skrivit en lista på vad jag vill ha med till förlossningen/BB. Den blev lång. Vet inte om jag kommer att behöva allt som jag skrivit upp. Vissa grejer är ju rena lyxgrejer. Kommer jag att orka föna till håret efter hårtvätt och kommer jag att orka lägga på lite mascara inför eventuella besök från nära och kära? De flesta grejerna är ju svåra att packa ner redan nu. Hemma går jag ju uteslutande omkring i sköna mysbyxor och jag har ju inte något överflöd av dem, så att packa ner dem nu är uteslutet. Samtidigt vill jag ju ha dem rena och fräscha när vi ska åka iväg. Hur gör alla andra?? Dessutom verkar min tilltänkta väska vara på vift...

Vardagslyx

Om det nu finns något som heter det... Vaknade i alla fall halv 11 i förmiddags och kom på att jag faktiskt hade sovit! Visst hade jag svårt att somna igår, men natten har varit ljuvlig jämfört med senaste nätterna. I vanliga fall går jag upp på toa vid 01, 02, 03... för att det kanske skulle kunna vara en fylld blåsa, som försvårar insomningen.. I natt var jag bara på toa vid 4.30... så jag har nog sovit innan dess.. Sen sov jag ordentligt hela morgonen. Vaknade nästan med ett leende på läpparna.

Åkte in till stan och fixade present till mamma som fyller år i helgen, lyckades få en drop in-tid hos frisören och klippte till luggen lite, fixade lite förvaringskorgar att ha under skötbordet och sen blev det låååångfika hos en god vän... Har verkligen njutit av den här dagen och väntar nu på en utsökt måltid. Nu skulle jag orka med en förlossning, minsann! Förresten... om färdknäppen ger effekt; hur länge dröjer det?

Dagens mål

Hade en massa planer som inkluderade dusch, hemma-fotvård, pannkakor, städa toaletter, packa väskor... Känner bara att jag inte orkar någonting. Ögonlocken är tunga, men jag vill ju inte sova nu. Jag hade nog kunnat somna, men då är det ju kört ikväll.. Fast det är det nog ändå. När jag väl lägger mig i sängen på kvällen är det precis som att kroppen har glömt hur man gör för att somna...

Ska försöka hoppa in i duschen i alla fall.. Kanske blir piggare av det och känner för pannkakor...

Uppdatering kl. 17.08: Masade mig in i duschen. Sedan en timmes välbehövlig fotvård.. Fötterna är nu fin-fina och tål att visas upp för diverse människor i en förlossningssal (har i och för sig inte orkat packa väskor, så jag kanske borde hinna det först). Har även storstädat badrummet. Känner mig nöjd för dagen och är konstigt nog pigg. Borde det inte gå åt andra hållet mot slutet på dagen?

Inte bebbens fel

Bebisen höll sig väldigt lugn hela dagen igår, även när jag skulle sova och under natten. Så varför jag inte lyckades somna förrän klockan 7 i morse är en gåta. Jag försökte verkligen med allt i natt.. Lyssnade på avslappningsskivan två gånger i rad. Då slumrar jag till lite, men vaknar igen när musiken tar slut.. Sen när jag börjar om igen med att lyssna och gubben börjar prata, så far tankarna omkring igen... Borde kanske hitta någon skiva med enbart avslappnande musik. Det kanske fungerar bättre?

Förresten, någon som vet om bebisen lugnar ner sig märkvärt när förlossningen närmar sig? Jag vet ju att h*n rör sig mindre allt eftersom platsen i magen minskar, men kan man märka någon särskild skillnad just innan h*n är beredd att ta sig ut? Skulle vara trevligt med ett tecken :)

Måndag hela veckan

Trots att det känns oändligt lång tid tills vi får träffa vårt mirakel vet jag ju att tiden går. Den går till och med ganska fort. Jag tänker ofta på det när jag kollar på mina favoritprogram på tv. Varje måndag har det varit "singelmammor" som har varit obligatoriskt för kvällen. Ganska många måndagar har ju passerat med en rasande fart nu. Sen är liksom veckan igång. Maken sa något kul, som faktiskt stämmer in på mitt tankesätt också. Vi räknar veckor... Om förlossningen inte har satt igång sista dagen ena veckan, så känns det som att det kommer att gå en vecka till.. Tills nästa söndag... vilket den här gången är BF 5/10. Att förlossningen kan sätta igång när som helst känns liksom inte greppbart. Bebisen kan verkligen komma när som helst nu, men vi räknar fortfarande veckor. "Bäst före-datumen" på mat börjar också påminna mig om att bebisen snart är här... När det har varit andra saker i livet som jag har längtat till, har "bäst före-datumen" liksom påmint hur lång tid det är kvar. Teoretiskt vet jag, men jag kan ändå inte förstå...

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är helt slut, så då borde väl sömnen kunna infinna sig? Eller??

In my dreams...

I natt... eller i morse drömde jag om vår bebis. Det var en mörkhårig flicka med röda tuffa glasögon. Vi var på babysim och hon sa en mening på engelska. Alla blev så klart imponerade av hennes ordförråd. Hennes mamma med...

Vecka 38+6

(En vecka kvar till BF)

23:e sept...

Då "firade" den här bloggen ett år... Tänk, om jag visste då hur mitt liv skulle se ut nu. Det vågade jag inte hoppas på. Jag är evigt tacksam för att vi har kommit så här långt mot vårt mål. Jag önskar verkligen att alla fick uppleva det vi just nu upplever. Jag är lycklig. Jag kan inte ens föreställa mig hur lycklig jag kanske kommer att vara inom snar framtid. Tänk att vissa människor verkar ta det för givet...