I mina skor

En av mina närmaste vänner går just nu i mina skor. Frustrerande försök, utredning och ovisshet. Jag önskar att tankar kunde hjälpa och att man visste att efter allt jobbigt kommer belöningen. Varför kan det inte få vara så? Hon har ställt upp för mig och varit nära under hela vår jobbiga period och nu har hon hamnat på andra sidan. Jag kommer på mig själv med att ha glömt väsentliga saker, som vi gick igenom under utredningen och behandlingarna. Förut kunde jag allt som ett rinnande vatten och nu har jag förträngt. Jag hoppas att jag ändå kommer att kunna vara det stöd som hon behöver. Värst av allt just nu är att deras läkare verkar ha vänt dem ryggen. Oförklarligt ofrivilligt barnlösa, men ingen plan för behandling. Jag vill skrika och ruska om någon ordentligt. Som om det skulle hjälpa?

Nästa instans

Har fått tillbaka lite bilder från den kraschade hårddisken, men inte alls många. Helt klart deprimerande få! Kommer inte att känna mig ett dugg harmonisk förrän vi har fått tillbaka alla foton och filmen på lilla älsklingen. Jag inser ju att vi kanske har förlorat dem för alltid, eller... nej jag vill nog inte inse det. Det blir i alla fall till att skicka iväg eländet till nästa instans. Någon som vet vilket företag som är bäst och mest pålitliga att anlita för detta ändamål?

I förmiddags var vi hos fotograf och förevigade Lillan. Nästa vecka får vi komma dit för visning av bilderna. Har kollat in deras prislista och den är också något deprimerande, men Lillan sken i alla fall som en sol på många av fotona. Hon är en riktig liten pingla! Oj! oj! oj! Så stolt man kan vara!

En zombie till morsa (recept på hur man går in i väggen)

Den senaste tidens nätter har varit allt annat än bra. Egentligen har Lillan sovit hyfsat, ätit en gång på natten bara. Jag har dock haft väldigt svårt att komma till ro. Jag vaknar ofta, precis som att jag väntar på att hon ska vakna när som helst. En beredd mamma är ju en bra mamma. Jag är så obeskrivligt trött nu. Det värker runt om ögonen när jag blundar och när jag kör bil funderar jag ofta på om jag verkligen borde sitta bakom ratten. Vid trafikljusen blundar jag... Bara en sekund. Sen blir det ju tyvärr oftast grönt igen.

Ett par kvällar i rad har jag nu gått till sängs med positiva tankar. Jag har pratat med Lillan om att vi kommande natt ska sova heeeela natten och hur härligt det kommer att bli. Det har ju inte precis hjälpt.

Igår kväll kröp jag ner i sängen vid halv tio. När jag kände att sömnen precis hade nått fram vaknar en gnällig liten tjej i sängen intill. Då är klockan 22. Nästa gång hon vaknar är klockan 24. Då hjälper inget annat än bröstet. Nästa gång är kl. 03-någonting... Sen är allt en suddigt.

När maken stiger upp kl. 05 för att dra iväg till jobbet lyckas han som pricken över i välta ut mitt vattenglas, som står på sängbordet. Han letade efter nappen till Lillan. Det är inget nytt påhitt från min sida att ha ett glas med vatten ståendes där, men ändå flyger vattnet över till vår sängs alla hörn och kanter. Det finns nu inte ett torrt ställe att lägga sig på.

Gråten är nära till hands nu, men som mamma måste man vara positiv och orka. Vem ska annars göra det? Jag funderar ofta på om man skulle lämna sitt barn på förskolan om man visste att personalen inte var utvilade och alerta. Troligen inte. Ändå känns det helt ok att man som föräldraledig kan ta hand om sitt barn med aldeles för lite sömn i kroppen. Hur delar man upp sömnen rättvist mellan föräldrarna (om man nu har lyxen att vara två)? Är det självklart att den som jobbar utanför hemmet har rätt till sömnen på jobbdagar (och lediga dagar)? Innan Lillan kom till oss hade jag den åsikten. Nu känner jag mig inte lika säker. Jag känner att jag håller på att gå in i väggen på ett par olika sätt. Utmattningsdepression är det nog inte tal om, men det känns bokstavligt talat som att jag har gått in i en vägg nu. Huvudet spränger. Det känns som att stånga sig mot en vägg när jag dagligen föröker förklara för maken hur trött jag är. Han verkar inte förstå. I alla fall så ger han inte mig några tecken på att ha förstått.

Visserligen brukar jag få viss avlastning på helgerna. Då har jag fått sova ett par timmar extra på morgonen, eller har jag spenderat någon natt i gästrummet istället för att ta hand om Lillan varje gång hon vaknar. Det är bara det att det känns som att jag får be om det och det handlar om en natt eller en morgon. Det klarar man sig inte långt på. När det gäller makens sömn, har den självklart också blivit sämre jämfört med innan Lillan föddes, men det går allvarligt talat inte att jämföra med hur jag har det. Jag minns ärligt talat inte när jag sist sov ens fem timmar i sträck. Hur kommer vi vidare i rätt riktning?

Nattliga aktiviteter

Någon mer än jag som formulerar blogginlägg på nätterna??

Körd

Första natten fungerade det ju bra med vatten istället för "riktig"mat, men natten efter det började krånglet igen. Nu har jag gett upp, fast jag inte borde. Jag känner mig helt enkelt slutkörd efter alldeles för många nätter med för lite sömn. Att amma de gånger Lillan vill äta är helt enkelt enklare och går fortare än att bråka med henne. Förut när hon har haft en period med lite sämre nattsömn har den inte varat så länge, men nu tycks det hela bara bli värre och värre. Från det att hon somnar vid 21-tiden sover hon oroligt och vaknar flera gånger fram till 24 eller 01, då hon får äta igen. Sen går resten av natten lite bättre, men med amningsuppehåll ett par-tre gånger. När jag läser det jag nu har skrivit låter det ju inte så illa, men det är det. Jag skulle verkligen vilja veta varför hon sover så dåligt nu jämfört med innan.

Som pricken över i har vår dator lagt av. Har nu varit utan internet i några dagar, men nu fått låna en dator, vilket jag känner oerhörd tacksamhet för. Nu återstår att se om alla våra bilder (är otroligt dumma, som har alla digitalbilder på datorn och inte någon annanstans, trots att vi visste vad som kunde hända) har gått förlorade... suck!!!

Allt är relativt

Är lite deppig fast det är helg, för kvällen ska spenderas utan mannen. Jag veeet att det inte är så farligt, men det är ju mycket roligare när han är hemma. Allt blir så stressigt på kvällarna när jag är "själv". Sen är det ju ingenting om man jämför med lillawi eller thibb. Jag har ju "bara" en bebis och det handlar bara om en kväll. Hoppas på att Lillan kommer att tycka att mys i soffan låter som en bra idé...

En liten räka och jobbiga tankar...

En av de vänner som stöttat mig mest genom hela perioden i bebistillverkningen är gravid. Det är fortfarande väldigt tidigt, men eftersom jag vetat att de skulle börja försöka och tog upp ämnet, kunde vännen nog inte undanhålla hemligheten. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fortfarande inte var gravid, men vännen känns inte som någon räkmacka i den bemärkelsen, som jag tänker om andra som snabbt blir gravida. Det är stor skillnad på människor som försöker förstå och människor som inte försöker förstå. Jag unnar henne verkligen all glädje.

En vän till henne, som lyckats bli gravid med insemination efter liknande problem som våra, fick missfall. Som min vän uttryckte det känns det konstigt (dubbla känslor) att hon själv (och sambon) lyckats så snabbt och andra som får kämpa så hårt ska behöva drabbas av ytterligare sorg i form av missfall.

Det är så svårt med relationer. F.d? vännen (bekant?) som fick barn för ett år sedan, mitt i vår jobbigaste period i bebistillverkningen, har jag inte haft någon kontakt med sen i höstas. Vi besökte lyckliga familjen som sig bör när bebisen var nyfödd och kom på namngivningen. Jag ringde någon gång för att höra hur det var med dem. Sedan orkade jag inte mer. Hon har aldrig ringt. Inte ens på min födelsedag. Jag vet att hon vet vad vi har gått igenom. Det känns så tråkigt att hon inte orkade med mig i min sorg, men hon verkar inte ha någon som helst förståelse för den heller. Hennes besvikelse över mitt betéende verkar vara mer befogat, enligt henne. Ingen av oss har försökt hålla kontakten, men ändå är det jag som blir syndabocken. När jag berättade om min graviditet och vägen dit, på min icke anonyma blogg, förklarade jag även varför jag inte orkat ty mig till alla. Jag har inte velat förstöra andras lycka med min olycka. Det har helt enkelt känts bättre att hålla sig borta, både för min och för deras skull. De vänner som har delat min sorg, har alla vågat fråga. Inte undvikit frågan. Om de inte hade frågat eller tagit upp ämnet, så skulle jag nog inte ha berättat. Jag beskrev ( i den andra bloggen) hur jag känt utan att anklaga någon. Hoppades nog att hon slutligen skulle förstå.

Inte ens efter det klargörandet har hon hört av sig. Hon har inte ens gratulerat mig när hon fick reda på min graviditet. Känns så ruttet. Istället har hon under den här tiden tyckt synd om sig själv på sin "officiella" blogg och syftat på mig (vem annars) när hon beskrivit vänner som inte kan glädjas med andra...

Usch... har länge velat skriva det här inlägget, men inser nu hur rörigt allt är. Fick ändå tummen ur när jag läste Tingelings inlägg.

Jag vill inte låta anklagande, utan jag vet att vi är två människor som ansvarar för den här brustna relationen. Jag har dock hela tiden sett det som två bekanta (för vi har egentligen aldrig stått varandra jättenära) som tappat kontakten en tid. Jag har inte sett oss som ovänner förrän hon började anklaga mig (om det nu handlade om mig) i sin blogg och jag har aldrig anklagat henne för något. Nu känns det bara så otroligt jobbigt om man skulle träffa på varandra på stan, vilket är väldigt troligt... Jag vet ju att hon är besviken, även om hon inte sagt det till mig personligen. Fast egentligen borde jag inte ta åt mig då. Jag är ju också besviken, men kan förstå varför hon inte har orkat dela min sorg mitt i sin bebislycka. Egentligen är det hon som har orsakat den här pinsamma konsekvensen att det skulle kännas jobbigt att träffa på varandra. Jag har ju andra vänner och bekanta, som jag inte har kontakt med ofta, utan att vi för den sakens skull är ovänner. Vi kanske inte är ovänner, helt enkelt. Kanske bara jag som inbillar mig? Fast i så fall borde hon väl kunna ha kostat på sig ett grattis när jag offentliggjorde mitt mirakel i magen?

Lite utanför

Helt plötsligt känner jag mig lite ensam och utanför. Vet inte riktigt var jag hör hemma. Nyplussad hör jag varken till de "gravida" eller de ofrivilligt barnlösa. Eller? Mest känner jag att jag tillhör den sistnämnda kategorin. Det är ju där jag har mina cybervänner och gemensamma erfarenheter. Jag är ju fortfarande ofrivilligt barnlös, fast med ett + på grav-testet. Jag har nog inte samma tankar som andra nyplussade kvinnor, som bara blev "på smällen" lätt som en plätt. Jag har verkligen kämpat för att få det där plusset och är fruktansvärt rädd att kampen inte är slut än. Jag ser inte naivt på det här med graviditet och barn. Jag tänker inte att jag ska bli mamma. Den tanken är lååååångt borta. Vissa av mina bloggvänner drar sig för att läsa min "gravidblogg" och jag förstår precis varför. Kan inte vara ledsen för det. Men jag känner mig lite utanför helt enkelt...