I mina skor

En av mina närmaste vänner går just nu i mina skor. Frustrerande försök, utredning och ovisshet. Jag önskar att tankar kunde hjälpa och att man visste att efter allt jobbigt kommer belöningen. Varför kan det inte få vara så? Hon har ställt upp för mig och varit nära under hela vår jobbiga period och nu har hon hamnat på andra sidan. Jag kommer på mig själv med att ha glömt väsentliga saker, som vi gick igenom under utredningen och behandlingarna. Förut kunde jag allt som ett rinnande vatten och nu har jag förträngt. Jag hoppas att jag ändå kommer att kunna vara det stöd som hon behöver. Värst av allt just nu är att deras läkare verkar ha vänt dem ryggen. Oförklarligt ofrivilligt barnlösa, men ingen plan för behandling. Jag vill skrika och ruska om någon ordentligt. Som om det skulle hjälpa?