fredag 11 januari 2008

Följa med?

Jag funderar på hur andra par brukar göra vid inseminationsbehandlingar eller IVF. Jag och maken har inte varit på mottagningen tillsammans sedan första besöket där. Efter det är det mest jag som har varit där. Mannen har ju bara varit där för överlämning av simmare... Idag tänkte vi gå dit tillsammans just till själva inseminationen. Jag ska ju ligga där i 20 minuter efteråt, så det kan ju kännas lite roligare att ha någon att prata med. Sen kanske han känner sig lite mer delaktig också och läkaren får en chans att träffa oss tillsammans. Sist jag var där sa läkaren att kan redan nu kunde skicka en remiss för IVF... Undrar om han kom ihåg att göra det, så stressad som han var då. Vi funderar på att själva betala för fler inseminationsförsök efter de tre som vi får gratis. IVF känns som ett så mycket större steg, både psykiskt, medicinskt och planeringsmässigt. Känns skönt om vi tillsammans kan prata med läkaren om hur vi går vidare om det inte lyckas med detta eller nästa försöket.

8 kommentarer:

Anonym sa...

HAHA, förlåt men det låter lite kul med en läkare som SLICKAR remisser! Kanske dom går snabbare igenom då! :)

Angående följa med eller inte. Jag var ensam på alla våra 3 inseminationer, men mannen har naturligtvis varit med vid alla 4 IVF-äggplock.
Men ändå kändes det SKUMT då han var med vid första gynbesöket, dvs kontroll. Pinsamt. Hur galet är det??

skärgårdstösen sa...

Första besöket (samtal o planering) var vi båda, likaså vid första inseminationen och kommer att vara båda närvarande vid den andra, nästa vecka. När maken lämnat sina simmare har jag suttit i väntrummet och när jag blivit inseminerad har han väntat på mej o sen har vi gemensamt diskuterat med läkaren. Vi har inte ens tänkt på att göra annorlunda iom att vi ändå åker ca 350 km till kliniken och inte har nånstans att ta vägen mellan varven :)

Lucia sa...

Oj! Tackar språkpolisen så mycket!! Är helt hispig med att inte skriva fel, så tackar ödmjukast:)
Ändrar på direkten... kram

Anonym sa...

Jag (ofrivilligt och oförklarligt barnlös) vill bara delge mina erfarenheter om att göra extra inseminationer. Vi gjorde tre till synes perfekta inseminationer. Två stora äggblåsor, fin tjock slemhinna och minst 100 milj utsorterade högkvalitativa simmare var gång. Efter det tredje misslyckade försöket försökte jag övertala läkarna på min klinik att få göra ett fjärde försök i väntan på ivf. Men det blev ett absolut nej av den anledning att det enligt deras erfarenhet tyvärr var så att om man inte lyckades på tre försök så var sannolikheten att någonsin lyckas väldigt liten. Att göra ett fjärde försök skulle enligt dem vara slöseri med pengar och framförallt en onödig psykisk påfrestning. De tyckte det var bättre att satsa all energi på ivf där det är betydligt bättre chans att lyckas.

Jag kan också tillägga att jag inte tycker att ivf är en särskilt stor fysisk påfrestning. Jag var väldigt rädd för detta innan då man ofta hör om mycket biverkningar på olika bloggar. Det är klart att det är olika för alla. Jag ville bara du ska veta att det inte för alla innebär hemska fysiska påfrestningar. Sedan är det naturligtvis en stor psykisk påfrestning, men upplever jag vara densamma som vid insem.

När jag ändå är igång med denna långa kommentar kan jag väl ge en kommentar till det du undrade om, dvs ensam eller tillsammans på undersökningarna. Vi har varit med båda två på i princip alla besök på kliniken. Det blev vi tillsagda att vara. Jag tycker att det är skönt. Vi är två som är barnlösa inte bara jag. Jag vill att maken ska få samma info, få chans att ställa frågor, få se de fina äggblåsorna etc. Det är bara någon enstaka gång som jag har varit själv då det kört ihop sig med jobb.

Jag hoppas innerligt att ni lyckas med denna insemination och inte behöver fundera på extra inseminationer. Lycka till!

lillawi sa...

Vi går oftast tillsammans till kliniken. Det är vår behandling, inte bara min, så resonerar vi. Men nu på sistone har jag faktiskt mest gått själv. När jag varit där fyra dar i rad och så, fått göra en massa specialundersökningar. Då har jag inte orkat synka det med sambons jobb utan gått själv. En del grejer har varit på helgen dessutom. Då har sambon fått vara hemma med min dotter.

Tycker inte heller att ivf hittills varit så fysiskt påfrestande. Men å andra sidan har jag sluppit spraya - gör kort metod med sprutor direkt. Det fysiskt tuffaste för mig var överstimuleringen. Gjorde ont som fasen och var allmänt jobbigt - svullnade upp som en gris och hade häftig värk i en av äggstockarna. Kunde knappt gå på en vecka. De misstänkte att den vridit sig. Och ändå drabbades jag bara av en mild överstimuleringsvariant.

Risken för komplikationer, även om den är liten, är väl möjligtvis lite större vid ivf än insemination.

Men glöm det för en stund. Nu hoppas vi på det HÄR försöket!

lillawi

Lilla J sa...

Vi har varit tillsammans på alla besök hittills, det är ju - som så många andra skriver - vi båda två tillsammans som inte lyckats få barn. Vi båda som är barnlösa. Sambon var med och höll handen på min HSS och kommer vara med på alla steg i vår/våra IVF:er. Det enda han inte varit med på hittills är när jag varit uppe på sjukhuset bara för att lämna blodprov, det hade bara känts fånigt!

Hoppas nu att ni lyckas med detta försök så ni slipper grubbla över fler inseminationer eller ej!

Kram

Anonym sa...

Hej tjejen!

Nu har vi ju inte börjat på IVF än, men alla besök som varit på kvinnokliniken har vi varit båda två på. Nu i februari blir det inledande samtal för IVF och då åker vi båda två. Vi har då planerat att åka på alla besök där också tillsammans :)

Nina Granmo sa...

Hittils har vi varit båda, men det på grund av att är så långt borta och varit för groggig att köra hem efteråt. VUL har nog varit på själv, för att varit mest praktiskt.
Bonnie