Fräscha tankar

I fredags-kväll när jag var på jobbet och var ganska sysslolös surfade jag runt lite på nätet och hamnade på familjesidorna och sedan på artiklar om adoption. Innan vi började försöka få barn var jag fruktansvärt förlossningsrädd och var nästan inne på adoption som förstahandsval om/när vi skulle börja känna oss redo för barn. Sen när den biologiska klockan började ticka och suget efter att bli mamma vaknade till liv försvann även rädslan för att föda. Visst är jag rädd för inkontinens och att bli helt uppslamsad i underlivet, men jag stöter bort tankarna ganska lätt. Jag vill vara med om en graviditet och att få bära vårt barn inom mig. Jag vill så gärna ha ett litet mirakel som jag och min älskling har gjort. Adoption har helt enkelt inte känts så självklart sista tiden. Ända tills i fredags.

När jag började läsa olika artiklar och klickade mig vidare till bland annat Adoptioncentrums hemsida kände jag mer och mer att det alternativet känns ganska naturligt ändå. Jag läste bland annat om föräldrar som valt adoption för att det ändå var ett ganska säkert sätt att bli föräldrar på. Att gå vidare till IVF, som inte har några som helst garantier kändes inte som ett lika självklart val för dem. Vad jag har läst mig till, så blir ju faktiskt de flesta godkända i Sverige för att gå vidare och adoptera. Det är "bara" en tidsfråga. Tyvärr har den där tiden blivit väldigt lång de senaste åren har jag förstått. Frågan är om man redan nu ska bli medlem i någon adoptionsorganisation eftersom köerna är så långa. Vore intressant att veta hur ni andra tänker om det här...