Utmaning

Oj vad kul! Har blivit utmanad av Tisalen!

• Vad gjorde du för 10 år sedan?

Hade många planer för framtiden..lämnade min barndomsby för något bättre, var au-pair, träffade min man... Livet lekte helt enkelt!

• Vad gjorde du för ett år sedan?

Letade nytt jobb, började längta efter barn riktigt ordentligt. Märkte att verkligen alla runt om kring oss blev gravida utom vi...

• Fem snask du gillar?

Smågodis, allt möjligt godis som har sådan där yoghurt omkring sig...(naturgodis), choklad i alla former, vindruvor (räknas det??), sweet chili chips...

• Fem sånger du kan hela texten till?

Oj! Nog ingen... Kanske bä bä vita lamm... Kent-låtarna förr i tiden...

• Vad skulle du göra om du var miljonär?

Hur många miljoner??? Om pengarna räckte skulle jag vilja köpa ett äldre hus och totalrenovera så att charmen bibehålls... Om bara en miljon...betala av huslånet... Resa till solen några gånger om året vill jag ju också...

• Tre dåliga vanor?

Blir lätt gnällig och har svårt att se positivt på saker. Är seg på morgonen mina lediga dagar...Kommer liksom aldrig iväg till det jag har bestämt mig för... Köper kläder fast lönen börjar ta slut...

• Fem saker du gillar att göra?

Ligga på standen i något varmt land, titta på film och bra serier, äta god mat och dricka gott rödvin, shoppa, fika med vänner...

• Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?

Spontant skulle jag aldrig gå i päls (klär mig dock i skinn)...annars är jag nog öppen för det mesta i modeväg... Brukar vara lite skeptisk i början till nya trender, men sen när jag vant mig är det kört för mig också...

• Fyra favoritsaker?

Bilen, min handväska, mobilen, min almanacka, pengar (finns hur mycket som helst)...

Jag utmanar isblomma och lillawi

BIM+3

Fortfarande inget tecken på något. Det står liksom still. Jag har känslan av att kroppen luras på något sätt. Jag kände ju faktiskt inte av någon äl så tydligt som jag har gjort de andra gångerna. Då har jag känt något på en av sidorna. Den här gången var det mer som värk i hela nedre magregionen... Jag är tjatig och dum. I know... Det är bara så svårt att föreställa sig ett + på testet. Har många gånger dagdrömt om att det ska hända. Har fantiserat om min och makens reaktion. Skulle jag börja skrika, skratta eller gråta...eller bara inte förstå? Helt plötsligt skulle det kunna vara sant, men samtidigt skulle ett minus vara fruktansvärt nu. Totalt lurad, liksom. Kroppen måste väl ändå bete sig annorlunda om man är gravid?? Jag vet att vissa inte har symtom förrän kanske vecka 7, men jag kan inte vara en av dem. Jag är helt enkelt pessimist i grund och botten. Till helgen ska vi träffa goda vänner. Brukar äta gott och dricka utsökta viner med dem. Testet på fredag får bestämma, om jag kommer så långt alltså.

Tack för alla era gulliga kommentarer. Jag kan verkligen behöva lite hopp och tummar från fler än mig själv:)

BIM+2

Jag tror att många tex. trebarnsmammor där ute skulle anta att de var gravida om de vore jag. Det är klart att om tanten är försenad, så är man gravid... Varför skulle man inte vara det om tanten alltid kommer på bestämd dag? Jag har i alla fall is i magen. Klarar inte av ett minus när mina förhoppningar är så höga. Jag ska ha is i magen och vänta i alla fall till fredag innan jag testar...om nu tanten fortfarande inte har kommit då mot all förmodan. Jag har ju inga symtom heller. Då kan man väl inte vara gravid? Nej, det vore dumt att slösa grav-tester...

BIM+1

Förra gången kom tanten en dag för sent. Det hade hon aldrig gjort förut. Har alltid kunnat räkna 14 dagar från äl till tantbesöket. Förra gången när hon kom för sent fick jag lite spottings dagen innan, sen kom hon med stormsteg på BIM+1. Den här gången har jag inte sett någon antydan på något än så länge. Om detta är ett skämt, så är det ett väldigt dåligt, elakt skämt... Väntar bara på det där stormsteget utan förvarning. Det blir alltid en ledsam chockartad händelse. Hoppet är uppe på max nu. På ett sätt är det tur att jag jobbar den här helgen. Annars hade helgen ändå varit bortkastad eftersom jag inte hade kunnat hitta på något vettigt ändå...

Ps...och nej, jag tänker inte testa... Antar att många hade gjort det nu, men jag hoppas hellre tills hoppet är helt ute...

En 5 månaders baby

Har haft mysigt besök av en vän med baby. Kändes inte fullt lika bra som i helgen. Kanske beror på att jag och mamman inte känner varandra så bra egentligen. Bebisen var så klart söt och var inte alls ledsen, vilket gör det hela lite mysigare. Kändes dock ganska ironiskt att ha en bebis i knät och en tant på väg när som helst... Bebisens mamma berättade om hennes mans släkt. Hans mamma har 12 barnbarn som kommit till världen på 6 år. Hans bror har 5 barn och mamman i den familjen är inte äldre än 26 år. Helt sjukt när man tänker på det. Varför får vissa så många underverk och andra inga???

Inbillningens tid är här

Idag är det BIM-2. Har inga klassiska gravsymtom alls. Inga ömma bröst och inget illamående. Har till och från mycket flytningar, i alla fall idag. Är också vrålhungrig efter ett par timmar trots mycket mat till frukost och lunch... Känner en diffus tyngdkänsla i magen... Cybervännen Tisalen har gett mig lite hopp också! Det kommer inte att bli någon rolig helg om tanten dyker upp. Både jobbhelg och tanthelvete är ingen bra kombination. Lär dessutom öka upp bebislängtan ännu mer imorgon då en f.d. kollega kommer på besök med bebis... Ser dock fram emot det eftersom helgens besök hos barnfamilj gick så bra.

En 8 månaders baby

Igår var vi på middag hos en familj med 2 barn. Jag har skrivit om mina känslor inför detta tidigare i veckan. Det var riktigt trevligt igår. Barnen var så söta och lilla baby-flickan har nu hunnit bli 8 månader. Klart att jag bara ville vara med henne hela tiden. Och hon skrek inte en enda gång när hon var hos mig. Så mysigt det var! Sen var hon ju tvungen att gå och lägga sig, men jag fick lov att titta in i hennes sovrum några gånger... Hon förde lite liv innan hon lyckades somna och sen låg hon tvärs över sängen, den lilla knytet... Åh... Hoppas vi börjar umgås lite oftare med dem. Trodde att jag skulle må dåligt efteråt, men jag blev faktiskt lite gladare.

Fräscha tankar

I fredags-kväll när jag var på jobbet och var ganska sysslolös surfade jag runt lite på nätet och hamnade på familjesidorna och sedan på artiklar om adoption. Innan vi började försöka få barn var jag fruktansvärt förlossningsrädd och var nästan inne på adoption som förstahandsval om/när vi skulle börja känna oss redo för barn. Sen när den biologiska klockan började ticka och suget efter att bli mamma vaknade till liv försvann även rädslan för att föda. Visst är jag rädd för inkontinens och att bli helt uppslamsad i underlivet, men jag stöter bort tankarna ganska lätt. Jag vill vara med om en graviditet och att få bära vårt barn inom mig. Jag vill så gärna ha ett litet mirakel som jag och min älskling har gjort. Adoption har helt enkelt inte känts så självklart sista tiden. Ända tills i fredags.

När jag började läsa olika artiklar och klickade mig vidare till bland annat Adoptioncentrums hemsida kände jag mer och mer att det alternativet känns ganska naturligt ändå. Jag läste bland annat om föräldrar som valt adoption för att det ändå var ett ganska säkert sätt att bli föräldrar på. Att gå vidare till IVF, som inte har några som helst garantier kändes inte som ett lika självklart val för dem. Vad jag har läst mig till, så blir ju faktiskt de flesta godkända i Sverige för att gå vidare och adoptera. Det är "bara" en tidsfråga. Tyvärr har den där tiden blivit väldigt lång de senaste åren har jag förstått. Frågan är om man redan nu ska bli medlem i någon adoptionsorganisation eftersom köerna är så långa. Vore intressant att veta hur ni andra tänker om det här...

Status

Status är som följer:

På fredag har det gått en vecka sedan insemination nr.2. Symtom? Nop.. Hoppas att det är för tidigt. Möjligen har jag mer flytningar än jag brukar... Kanske..

På jobbet vet nu mina närmaste kollegor om vårt bebisproblem. Som tur är vågar de fråga om saker de undrar, vilket är bättre än om de inte alls hade vågat fråga... Tyvärr frågar väl vissa lite väl mycket. Känns om att alla vet när BIM är och kommer att sitta och hålla tummarna när BIM-dagen kommer... OM jag mot all förmodan skulle lyckas att bli gravid, så lär ju alla få reda på det direkt. Känns ju dumt att ljuga. Någon av kollegorna har uttryckt att det är såååå häftigt att man verkligen kan räkna äggblåsor, mäta och hålla på. Hon är inte en av de naiva som blev på smällen direkt, så jag blir inte irriterad. Nej, för henne tog det ca 1½ år att få till dottern och ca 1 år att få till sonen. Hon hade då inte en tanke på utredning. Så hennes fascination av utredning och behandlingarna idag är nog mest välmenande.

På lördag har vi blivit bjudna på middag hos en barndomsvän till mig. De har två små barn som kom till världen snabbt och lätt... Hon var den första av mina nära vänner som fick barn. Har en särskild relation till hennes barn och grät nästan av glädje när jag träffade hennes son för första gången (innan vi hade börjat tänka på barn själva). Senaste halvåret har jag dock inte känt för att träffas. De fick en dotter i maj förra året och det har faktiskt gjort lite ont att de har lyckats så lätt. Har inte ringt henne fast det varit min tur, men så ringde hon för någon dag sen och bjöd dit oss. Känns på något sätt som en lättnad att hon gjorde det. Det är nog precis det jag behöver. Vill ju ha en bra fungerade relation till dessa gulliga människor.

Slem?

Undrar en sak. Kan det vara så att det inte blev någon äl trots att äggblåsorna var stora och att jag tog äl-spruta? Som jag skrev förut så kände jag ju inte av värk från någon specifik sida. Kom också på att jag inte har haft något sånt där äggviteliknande sekret den här gången. Det har jag ju haft tidigare, t.o.m. innan jag började med Pergotime. Måste man ha sånt där speciellt äl-sekret? Någon som vet något om det här?

Äl?

I fredags hade jag nog äl. I alla fall skedde inseminationen då. Jag tog äl-sprutan i onsdags kväll, så det borde vara så i alla fall. Jag hade lite allmän värk/ömhet i nedre magregionen i fredags, men sen har jag inte känt något mer. Brukar ju känna av äl på någon sida, inte mitt i liksom. Utslag på äl-testerna har jag haft både igår och idag, starkare idag egentligen. Kan det vara själva äl-sprutan som ger utslaget? Lite förvirrande. Har bättrat på simmarantalet i mig igår och ska nog försöka få dit lite fler idag med. Det är himla skönt att jag har varit långledig den här helgen, så att man inte måste stressa med att pressa in mys efter långa och tröttsamma arbetsdagar.

Funderare

Så många som varit inne och kommenterat mitt förra inlägg... Det hade jag inte väntat mig. Det känns så skönt att få läsa om era tankar angående behandlingarna. Det har dock fått mig att bli lite kluven angående hur vi ska gå vidare efter tredje och sista gratisinseminationen. Vi har ju ett försök kvar efter dagens och som ni märker är jag väldigt pessimistisk. Egentligen borde jag ju ha hopp. Simmarna är ju välplacerade och har all chans i världen att hitta till ägget! Det funkar ju för andra! Problemet är att jag fokuserar på faktumet att det misslyckas för andra. Vi tillhör ju garanterat den senare kategorin. Så känns det. Jag har aldrig tur och som läkaren sa, så är bebistillverkning "hokus pokus".

Vi pratade idag med sjuksköterskan om remiss till IVF. Hon lovade att kolla upp 0m remissen var skickad (läkaren pratade ju om det tidigare i veckan). Sjuksköterskan tyckte att jag ska höra av mig i vilket fall som helst när jag vet resultatet av den här behandlingen, så skickas remissen först då (om den inte redan har kommit iväg alltså). Blir IVF aktuellt så är det långa väntetider. Har vi tur kanske vi kan påbörja det i höst. Ju fortare remissen skickas, desto bättre. Då kan vi enligt henne fortsätta med Pergotime och även inseminationer om vi vill. Det finns ju faktiskt också en chans att vi lyckas med hjälp av Pergotime, utan inseminationer och IVF, enligt henne. Det är nu tredje cykeln med Pergotime och innan dess kanske jag inte har haft så många ägglossningar. Det kanske inte är förrän nu vi ska räkna att vi har börjat försöka på riktigt med rätt förutsättningar. I så fall är ju tre försök inte mycket. Usch...vet inte hur jag ska tänka... Hoppas bara att en pigg liten simmare hittar rätt den här gången.

Följa med?

Jag funderar på hur andra par brukar göra vid inseminationsbehandlingar eller IVF. Jag och maken har inte varit på mottagningen tillsammans sedan första besöket där. Efter det är det mest jag som har varit där. Mannen har ju bara varit där för överlämning av simmare... Idag tänkte vi gå dit tillsammans just till själva inseminationen. Jag ska ju ligga där i 20 minuter efteråt, så det kan ju kännas lite roligare att ha någon att prata med. Sen kanske han känner sig lite mer delaktig också och läkaren får en chans att träffa oss tillsammans. Sist jag var där sa läkaren att kan redan nu kunde skicka en remiss för IVF... Undrar om han kom ihåg att göra det, så stressad som han var då. Vi funderar på att själva betala för fler inseminationsförsök efter de tre som vi får gratis. IVF känns som ett så mycket större steg, både psykiskt, medicinskt och planeringsmässigt. Känns skönt om vi tillsammans kan prata med läkaren om hur vi går vidare om det inte lyckas med detta eller nästa försöket.

Allt ska man tänka på

Maken kom på att fråga idag om jag har fått med mig ett sånt där trevligt rör att placera simmarna i imorgon... Katten också! Det har jag ju inte haft en tanke på. Han ska vara på mottagningen kl. 9.30 imorgon och de öppnar kl. 8.00. Vi har inte så långt dit, men det tar säkert en halvtimme pga rusningstrafiken på morgonen. Som den perfekta hustrun jag är, så åker jag ju så klart och hämtar röret... Lite surt är det allt!

Den bästa läkaren i världen!

Idag var det dags för besök igen på mottagningen. Har fått hem remiss för cellprovtagning i höstas, som ska göras på barnmorskemottagningen. Har liksom inte fått tummarna ur... Tänkte ringa och boka in en tid som passade mig, eftersom deras drop-in tider inte passade alls... Fick en påminnelse i måndags och en kär vän kom på den smarta idén att be läkaren ta provet om jag ändå är där så mycket. Så smart är jag ju inte själv.

Idag när jag kom in i undersökningsrummet började läkaren med att uppmana mig att inte vara så stressad.. Mitt yrke påminner om hans och han är själv alltid stressad, så han antog att jag var en av de där vältränade karriärskvinnorna som inte blir gravid pga stress. Allt ser ju så bra ut, hittar inget fel på oss och jag svarar bra på Pergotime. Slemhinnan har vuxit sig fin (9 mm tror jag). Det är inte riktigt vetenskapligt bevisat att stress kan vara orsaken, enligt honom...Men troligen finns det en sanning i det... Vet faktiskt inte varför han tror att jag tränar som en dåre. Började träna i lördags igen efter typ 3 års uppehåll... Karriärskvinna?? Ja, kanske... Stressad? Ja... Hur katten slutar man stressa??

I alla fall fortsatte samtalet i undersökningrummet med att han beklagade sig över hur stressad han var. Att ha skulle på ett möte kl. 16 och skulle få undan alla patienter. Då passade jag på att fråga om de kunde ta cellprov där på mottagningen (menade om de kunde göra det någon gång, kanske inte just idag)... Han svarade då att det här skulle ju vara ett kort besök, men det är ingen fara. Det tar bara två minuter extra. Och så fixade han cellprovet. Han har glimten i ögat hela tiden och är den mänskligaste läkaren jag någonsin har träffat (och jag har träffat många genom mitt yrke)! Har alltid varit skeptisk till att visa mitt underliv för manliga gynekologer eller barnmorskor, men nu tänker jag inte alls så längre.

Sen visade VUL:et att en äggblåsa vuxit sig lite större, men var bara 17 mm stor, alltså på gränsen... Han hittade sedan en som var mellan 17 och 19 mm stor, så det blir insemination på fredag!!! Yes! Nu jäklar!!!

Sprucken planering?

Åh vad man kan bli galen på sjukvården! Mannen min försökte ringa till mottagningen i morse eftersom de skulle öppna idag (jag kan inte sitta i telefonkö på jobbet). Han ringer mig strax efter kl 8 och ger dystra nyheter. De har typ stängt idag med! Sjuksköterskan är på semester och läkaren kommer inte in förrän kl. 13... Alltså provade jag att ringa själv kl. 13 utan att komma fram. Bara telefonsvarare... Ringde då till allmänläkarmottagningen som liksom sitter ihop med gyn, förklarade mitt akuta behov av en tid för VUL. "Det här måste ju följas upp, liksom. Har ju knaprat i mig hormontabletter. Kan ju gå illa!". Personen i andra sidan luren tog mitt namn och nummer och sa att hon skulle be läkaren själv ringa upp mig. Efter en liten stund ringde en annan kvinna upp mig och jag fick en tid till kl. 15!!! Jippi! När jag väl kom dit satt jag och väntade en halvtimme. De hade ju pressat in mig mellan andra besök. Helt ok för mig. Sjuksköterskan som jobbade istället för den vanliga (solsemester eller något) satte sig hos mig i väntrummet och vi började prata. Jag tillhör ju samma yrkeskategori, så det blev en hel del erfarenheter utbytta:) Kändes verkligen trevligt. Bara jag, hon och ett öde väntrum eftersom de nästan hade stängt.

I alla fall... Jag kom ihåg att ställa alla mina frågor till läkaren innan VUL:et. Undrade tex. vad den där fruktansvärda krampen (en vecka efter äl) kunde vara för något. Han trodde att det kunde röra sig om en extra äl, eftersom jag ätit Pergotime. Han har hört om kvinnor som kommit in till akuten med "akut buk", som senare visat sig vara just äl. Hmm...

Undrade också om det inte finns fler undersökningar vi kan genomgå. Titthåls? Han såg ingen anledning till det eftersom simmarna är bra och jag har fri passage i äggledarna. Han misstänker alltså inte endometrios. Ok. Vi kanske helt enkelt får nöja oss med att vi (kanske) tillhör kategorin oförklarligt barnlösa, förrutom att det hela kanske beror på mina oregelbundna äl. "Friska" kvinnor kanske har 10 äl på ett år, medans jag kanske har haft 5. Om man i snitt har 30 % chans att bli gravid vid varje äl är det ju en godtagbar förklaring till att vi inte har lyckats än.

Undrade också om möjligheten att bli inseminerad två gånger under samma cykel. Har läst om det någonstans. Han menade då att risken finns att man andra gången spolar bort ett ev. befrukat ägg. Låter ju också som en vettig förklaring.

Så till resultatet av VUL: Jag är på dag 12 idag. Förra cykeln på dag 12 var en av äggblåsorna 20 mm och alltså redo för att kasta sig ut i det fria. Då tog jag äl-spruta samma dag och insemination dagen efter. Idag var den största blåsan bara 15 mm och behöver några dagar att växa till sig. Jag ska på nytt VUL på onsdag em. Hoppas på att blåsan då är stor nog för att släppa på fredag (äl-spruta torsdag morgon). I så fall blir det insemination på fredag. Om äggblåsan inte har vuxit sig stor nog på onsdag kommer äl att infalla i helgen (troligen) och då har ju mottagningen stängt, vilket då betyder att vi får föröka få till en bebis på egen hand.

Det blev långt det här. Hoppas, hoppas, hoppas...

Laddad igen

Först och främst vill jag tacka er gulliga cybervänner som skriver så stöttande kommentarer! Önskar er allt gott det här nya och fräscha året! Hoppas att vi får läsa om fler + snart!

Tanten börjar flytta ut igen, men hon lämnar ju fortfarande trista avtryck. Trots att jag vet att vi kanske inte lyckas få tid till insemination, ska jag i alla fall försöka få det att fungera. Har två dagar med Pergotime kvar...

Min plan:

Mån 7 jan, dag 12 i cykeln: Jag ringer tidigt till mottagningen och försöker få en tid för VUL på em. Hoppas på att VUL:et visar att det inte är för nära äl så att vi inte hinner med insemination.

Tis 8 jan, dag 13 i cykeln: Hoppas på att kunna ta äl-sprutan typ kl. 06.

Ons 9 jan, dag 14 i cykeln: Insemination så sent som möjligt på em för att pricka in äl så nära inpå som möjligt. Sist tror jag att det kanske blev för tidigt. Inseminationen skedde på em, sedan kände jag inte av äl förrän morgonen efter...

Vad tros om denna plan??