Mår nog bättre nu

Tanten har lämnat mig för den här gången och nu går väntan mot äl. Inte för att jag väntar speciellt mycket. Egentligen tänker jag inte så mycket på det och jag har faktiskt tappat hoppet också. Känns på något sätt bättre att försöka sluta tänka på barntillverkningen eftersom jag då slipper bli besviken. Mindre känslor, mindre besvikelse...

I helgen träffade vi trevliga människor i vår ålder, som inte verkar vara i närheten av att ens tänka på barn. Lite storstadsmänniskor liksom. Vi påverkas nog mycket av människor i vår närhet och vi bor ju lite på landet. Inte för att meningen med livet här och bland våra vänner är att skaffa jobb, skaffa hus och skaffa barn... Sådana människor har jag faktiskt aldrig kunnat identifiera mig med. Jag har alltid velat utvecklas, utbilda mig och göra någon slags karriär så att jag inte sitter och är bitter när jag blir gammal och grå (om jag blir det, vill säga)... I alla fall så kändes det lite befriande att få lite annan input i helgen, som påminde mig om att det faktiskt finns annat att glädja sig åt i livet än egna barn. Egentligen kanske jag inte är så desperat efter barn, utan det kanske mer är vetskapen om att jag inte kan bestämma detta själv, som är det jobbigaste... Förmodligen kommer jag att känna annorlunda mot slutet av månaden när BIM och utredningen närmar sig... Men nu har jag dessutom så mycket på jobbet så jag hinner inte med att tänka på så mycket annat...