En liten räka och jobbiga tankar...

En av de vänner som stöttat mig mest genom hela perioden i bebistillverkningen är gravid. Det är fortfarande väldigt tidigt, men eftersom jag vetat att de skulle börja försöka och tog upp ämnet, kunde vännen nog inte undanhålla hemligheten. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fortfarande inte var gravid, men vännen känns inte som någon räkmacka i den bemärkelsen, som jag tänker om andra som snabbt blir gravida. Det är stor skillnad på människor som försöker förstå och människor som inte försöker förstå. Jag unnar henne verkligen all glädje.

En vän till henne, som lyckats bli gravid med insemination efter liknande problem som våra, fick missfall. Som min vän uttryckte det känns det konstigt (dubbla känslor) att hon själv (och sambon) lyckats så snabbt och andra som får kämpa så hårt ska behöva drabbas av ytterligare sorg i form av missfall.

Det är så svårt med relationer. F.d? vännen (bekant?) som fick barn för ett år sedan, mitt i vår jobbigaste period i bebistillverkningen, har jag inte haft någon kontakt med sen i höstas. Vi besökte lyckliga familjen som sig bör när bebisen var nyfödd och kom på namngivningen. Jag ringde någon gång för att höra hur det var med dem. Sedan orkade jag inte mer. Hon har aldrig ringt. Inte ens på min födelsedag. Jag vet att hon vet vad vi har gått igenom. Det känns så tråkigt att hon inte orkade med mig i min sorg, men hon verkar inte ha någon som helst förståelse för den heller. Hennes besvikelse över mitt betéende verkar vara mer befogat, enligt henne. Ingen av oss har försökt hålla kontakten, men ändå är det jag som blir syndabocken. När jag berättade om min graviditet och vägen dit, på min icke anonyma blogg, förklarade jag även varför jag inte orkat ty mig till alla. Jag har inte velat förstöra andras lycka med min olycka. Det har helt enkelt känts bättre att hålla sig borta, både för min och för deras skull. De vänner som har delat min sorg, har alla vågat fråga. Inte undvikit frågan. Om de inte hade frågat eller tagit upp ämnet, så skulle jag nog inte ha berättat. Jag beskrev ( i den andra bloggen) hur jag känt utan att anklaga någon. Hoppades nog att hon slutligen skulle förstå.

Inte ens efter det klargörandet har hon hört av sig. Hon har inte ens gratulerat mig när hon fick reda på min graviditet. Känns så ruttet. Istället har hon under den här tiden tyckt synd om sig själv på sin "officiella" blogg och syftat på mig (vem annars) när hon beskrivit vänner som inte kan glädjas med andra...

Usch... har länge velat skriva det här inlägget, men inser nu hur rörigt allt är. Fick ändå tummen ur när jag läste Tingelings inlägg.

Jag vill inte låta anklagande, utan jag vet att vi är två människor som ansvarar för den här brustna relationen. Jag har dock hela tiden sett det som två bekanta (för vi har egentligen aldrig stått varandra jättenära) som tappat kontakten en tid. Jag har inte sett oss som ovänner förrän hon började anklaga mig (om det nu handlade om mig) i sin blogg och jag har aldrig anklagat henne för något. Nu känns det bara så otroligt jobbigt om man skulle träffa på varandra på stan, vilket är väldigt troligt... Jag vet ju att hon är besviken, även om hon inte sagt det till mig personligen. Fast egentligen borde jag inte ta åt mig då. Jag är ju också besviken, men kan förstå varför hon inte har orkat dela min sorg mitt i sin bebislycka. Egentligen är det hon som har orsakat den här pinsamma konsekvensen att det skulle kännas jobbigt att träffa på varandra. Jag har ju andra vänner och bekanta, som jag inte har kontakt med ofta, utan att vi för den sakens skull är ovänner. Vi kanske inte är ovänner, helt enkelt. Kanske bara jag som inbillar mig? Fast i så fall borde hon väl kunna ha kostat på sig ett grattis när jag offentliggjorde mitt mirakel i magen?