Det blev inte värre med bröstet. Tyckte att mjölken flödade på bättre dagen efter och lillan verkar mer nöjd nu när hon sörplar mjölk. Den där lilla rodnade knutan försvann efter några dagar... Nu har jag dessutom köpt sådana där ullinlägg att ha i bh:n. Värme är ju bra.
Annars går det bättre och bättre här hemma. Systern min har ju varit här i några dagar och varit en god hjälp speciellt på kvällarna när lillan kräver mer uppmärksamhet och pappan inte finns till hands. Nästa vecka är jag däremot helt allena. Försöker tänka positivt.
Idag fyller lilla miraklet tre veckor! De tre veckorna innan förlossningen gick väääldigt sakta, men de tre sista veckorna har bara försvunnit bort. Lillan har blivit märkbart större. Hon är inte lika späd längre, ökar bra i vikt och har blivit ett par cm längre. Hon kräkts väldigt mycket, men hon verkar trots det få i sig tillräckligt. Hon har fler vakna stunder då hon bara ligger och tittar och är allmänt nöjd. Blicken är med mycket mer nu och det känns som att vi får bättre och bättre kontakt med henne varje dag. Igår var vi iväg och köpte lite grejer till henne att hänga ovanför skötbordet och i vagnen, som hon kan titta på. Verkar som att det uppskattas!
Nu ska jag strax ge henne mat och sedan väntar långpromenad...
fredag 31 oktober 2008
söndag 26 oktober 2008
Trubbel på gång?
Jag är rädd för att jag börjar få mjölkstockning! Upptäckte igår ett rött ömt område på vänster bröst. Det är det bröstet som inte verkar producera så mycket mjölk som det andra. När lillan äter från höger bröst ser jag mjölken i mungiporna på henne, men när hon äter från det vänstra syns ingenting. Ibland blir hon frustrerad och sliter och släpper bröstvårtan, gnäller och tar tag igen... Jag har ju mjölk där, det ser jag ju när jag själv trycker fram lite innan jag ska amma. Jag följer alla råd som finns... Har börjat pumpa ur bröstet med pump efter att lillan har ammat... Stryker med fingrarna över det ömma området (mot bröstvårtan) när jag ammar (har lite olja på).. Har haft varm vetekudde på bröstet... Kan det ta tid innan det släpper eller har jag värre att vänta? Funderar på att ringa amningsmottagningen på sjukhuset imorgon.
De här första två veckorna har ju gått ganska bra, så det är väl bara att vänta att något ska gå på tok nu :) Maken börjar jobba idag och jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska klara av gnälliga kvällar själv. Som tur är så har min kära lillasyster en veckas höstlov framför sig och kommer förhoppningsvis att tillfälligt att flytta in. Känns skönt att inte vara själv med lillan och alla bestyr...
De här första två veckorna har ju gått ganska bra, så det är väl bara att vänta att något ska gå på tok nu :) Maken börjar jobba idag och jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska klara av gnälliga kvällar själv. Som tur är så har min kära lillasyster en veckas höstlov framför sig och kommer förhoppningsvis att tillfälligt att flytta in. Känns skönt att inte vara själv med lillan och alla bestyr...
fredag 24 oktober 2008
Två veckor...
Idag fyller lillan två veckor! De första dagarna efter att hon kom till världen var turbulenta. Det känner jag nu när jag har fått lite persperktiv på vår tillvaro. Jag hade ju hört att man som mamma skulle ha konstiga känslor, nära till tårar och till skratt om vartannat de första dagarna. Fast jag visste att det var normalt, så kände jag mig så onormal. Nu har jag landat lite. Livet är helt klart fortfarande turbulent, men mina känslor hänger med på ett annat sätt.
När man läser min förlossingsberättelse känns det verkligen som att jag har haft en positiv upplevelse. Det stämmer om man tänker på den fysiologiska delen. Allting gick ju som det skulle. Jag var hel efteråt och lillan mådde bra hela tiden. Jag kände dock under förlossningen och efteråt att jag verkligen inte fixade den psykologiskt så som jag hade önskat. Jag kände att jag gav upp mitt i allt. Jag vet att jag skrek rakt ut att jag inte klarade det. Ändå vet jag att barnmorskan och min man sa att jag var så duktig. Jag hatar verkligen det ordet. Just då kändes det som att de ljög, för jag kände mig ju inte alls duktig. Jag tror att jag fixade smärtan mycket sämre än alla andra, men jag vet inte. Det spelar ju heller ingen roll, men på något sätt vill jag ha något att jämföra med. Trots att allt gick bra känner jag att jag inte skulle vilja föda vaginalt igen. Nu har det ju gått två veckor och sakta men säkert börjar förlossningen kännas overklig, som om jag inte har varit med om det. Är det så för att jag ska vilja göra om det igen? Är det därför minnena bleknar?
När det gäller amingen och lillans välmående antar jag att allt är som det ska. BVC-sjuksköterskan var på hembesök igår och lillan har gått upp ett halvt kilo på en vecka, så mjölken verkar ju räcka. Har varit lite orolig för det eftersom hon ibland inte är nöjd mer än en halvtimme... När jag läste i amningsbroschyrerna står det ju att allt är normalt. Det är normalt att amma hela tiden, för att ge tröst, mat och närhet.. Så i lördags när lillan verkligen klamrade sig fast vid brösten kändes det ändå ok efter att ha läst det. Napp ville jag inte prova eftersom det kanske var för tidigt... Tänk om hon inte skulle kunna suga på rätt sätt sen?
Tidigare i veckan talade jag med BVC-sjuksköterskan som skulle komma på hembesök. Hon undrade hur det gick med amningen och jag förklarade ovanstående dilemma... Amma som tröst eller inte? Hon rekommenderade verkligen att prova napp, både för min skull och för lillans mages skull... Hennes mage hinner ju aldrig vila om hon ska äta hela tiden. Då blir det ju som en ond cirkel. Så samma dag provade vi napp och det har faktiskt hjälpt otroligt mycket. Nu kan jag dra ut på amningstillfällena mer och vi vågar oss ut på promenader och har varit och handlat mat utan att vara rädd för att hon ska bli djupt olycklig.
Just nu är det kvällarna som är jobbigast. Hon har lätt för att somna på dagarna och att sova själv i vagnen till exempel. På kvällarna är hon svårarare att göra nöjd och hon vaknar så fort man lägger henne för att sova själv. Hon somnar inte "för natten" förrän vid 01-tiden... Det är frustrerande, även om jag vet att det finns de som har det så mycket jobbigare. Vår lilla flicka mår i alla fall bra och när det är som värst och man är som tröttast försöker jag tänka att det ju faktiskt är värt det. Som vi har väntat på dessa sömnlösa nätter :)
Hon tycker om att ligga nära... gärna på pappas bröst. Har funderat lite på detta... Spädbarn ska ju sova på rygg och man ska vara noga med att de inte blir för varma. Samtidigt rekommenderas ju bärsjalar för att bebisar ska kunna vara nära sina föräldrar. Borde inte bärsjäl bli som att sova på mage och väldigt varmt för bebisen? Hur går det ihop med rekommendationerna för att motverka plötslig spädbarnsdöd?
Ja, det är många tankar och funderingar som jag har samlat på mig nu. Eftersom jag inte hinner skriva här varje dag blev det ett enda rörigt inlägg. Jobbigt för er att läsa, men jag tror att det kommer att bli intressant för mig själv att senare se hur jag tänkte just nu.
När man läser min förlossingsberättelse känns det verkligen som att jag har haft en positiv upplevelse. Det stämmer om man tänker på den fysiologiska delen. Allting gick ju som det skulle. Jag var hel efteråt och lillan mådde bra hela tiden. Jag kände dock under förlossningen och efteråt att jag verkligen inte fixade den psykologiskt så som jag hade önskat. Jag kände att jag gav upp mitt i allt. Jag vet att jag skrek rakt ut att jag inte klarade det. Ändå vet jag att barnmorskan och min man sa att jag var så duktig. Jag hatar verkligen det ordet. Just då kändes det som att de ljög, för jag kände mig ju inte alls duktig. Jag tror att jag fixade smärtan mycket sämre än alla andra, men jag vet inte. Det spelar ju heller ingen roll, men på något sätt vill jag ha något att jämföra med. Trots att allt gick bra känner jag att jag inte skulle vilja föda vaginalt igen. Nu har det ju gått två veckor och sakta men säkert börjar förlossningen kännas overklig, som om jag inte har varit med om det. Är det så för att jag ska vilja göra om det igen? Är det därför minnena bleknar?
När det gäller amingen och lillans välmående antar jag att allt är som det ska. BVC-sjuksköterskan var på hembesök igår och lillan har gått upp ett halvt kilo på en vecka, så mjölken verkar ju räcka. Har varit lite orolig för det eftersom hon ibland inte är nöjd mer än en halvtimme... När jag läste i amningsbroschyrerna står det ju att allt är normalt. Det är normalt att amma hela tiden, för att ge tröst, mat och närhet.. Så i lördags när lillan verkligen klamrade sig fast vid brösten kändes det ändå ok efter att ha läst det. Napp ville jag inte prova eftersom det kanske var för tidigt... Tänk om hon inte skulle kunna suga på rätt sätt sen?
Tidigare i veckan talade jag med BVC-sjuksköterskan som skulle komma på hembesök. Hon undrade hur det gick med amningen och jag förklarade ovanstående dilemma... Amma som tröst eller inte? Hon rekommenderade verkligen att prova napp, både för min skull och för lillans mages skull... Hennes mage hinner ju aldrig vila om hon ska äta hela tiden. Då blir det ju som en ond cirkel. Så samma dag provade vi napp och det har faktiskt hjälpt otroligt mycket. Nu kan jag dra ut på amningstillfällena mer och vi vågar oss ut på promenader och har varit och handlat mat utan att vara rädd för att hon ska bli djupt olycklig.
Just nu är det kvällarna som är jobbigast. Hon har lätt för att somna på dagarna och att sova själv i vagnen till exempel. På kvällarna är hon svårarare att göra nöjd och hon vaknar så fort man lägger henne för att sova själv. Hon somnar inte "för natten" förrän vid 01-tiden... Det är frustrerande, även om jag vet att det finns de som har det så mycket jobbigare. Vår lilla flicka mår i alla fall bra och när det är som värst och man är som tröttast försöker jag tänka att det ju faktiskt är värt det. Som vi har väntat på dessa sömnlösa nätter :)
Hon tycker om att ligga nära... gärna på pappas bröst. Har funderat lite på detta... Spädbarn ska ju sova på rygg och man ska vara noga med att de inte blir för varma. Samtidigt rekommenderas ju bärsjalar för att bebisar ska kunna vara nära sina föräldrar. Borde inte bärsjäl bli som att sova på mage och väldigt varmt för bebisen? Hur går det ihop med rekommendationerna för att motverka plötslig spädbarnsdöd?
Ja, det är många tankar och funderingar som jag har samlat på mig nu. Eftersom jag inte hinner skriva här varje dag blev det ett enda rörigt inlägg. Jobbigt för er att läsa, men jag tror att det kommer att bli intressant för mig själv att senare se hur jag tänkte just nu.
måndag 20 oktober 2008
Ett försök
Ska försöka mig på att hinna med att skriva lite om hur förlossningen gick. Har verkligen inte fått någon tid över till datorn sedan vi kom hem från BB. Undrar verkligen hur ni andra hinner!
I alla fall så satte ju värkarna igång på torsdagen den 9:e oktober vid 20-tiden ungefär. Jag visste ju inte hur värkar skulle kännas eftersom jag inte haft förvärkar eller något liknande förut. När vi satt och åt middag kände jag hur värkarna kom med ganska jämna mellanrum. Kändes bara i magen, inte alls i ryggen. Maken tog lite tider och då var det kanske 10 minuter emellan... Hade is i magen och tänkte att maken nog kunde åka till jobbet i alla fall (jobbar natt), så det gjorde han. Senare på kvällen blev värkarna kraftigare och kom fortfarande regelbundet, men jag själv tog inte några tider. Tänkte att jag nog kunde gå och lägga mig och sova lite och påbörja en ny bok... Där hade jag fel... Vid 24-tiden kände jag att det nog inte skulle bli någon sömn. Hade haft kontakt med maken, som bestämt sig för att åka hem... När han väl kom hem hade värkarna blivit ganska intensiva. Var tvungen att stå upp och andas mig igenom dem. Kan verkligen säga att profylaxkursen gjorde nytta, även om vi inte har lagt ner någon tid alls nästan på att träna. Tror nog att den mentala förberedelsen gjorde sitt också.
Vi stannade hemma hela natten. Värkarna kom ibland med 2 minuters mellanrum och ibland med 4 minuters mellanrum. Hade tagit två panodil, som jag faktiskt inte tror hade någon effekt. Talade med en barnmorska på förlossnigen i telefon vid 01-tiden (om jag minns rätt) för att höra mig för om hon trodde att vi skulle tänka på att åka in. Hon rekommenderade ju så klart panodil och att duscha... Så jag hoppade in i duschen och sen lade jag mig i badet, vilket kändes skönt (om nu något kan kännas skönt i den situationen). Efter badandet bestämde vi oss för att åka in till förlossningen. Packade ihop det sista mellan värkarna och var inne på förlossningen vid 7-tiden den 10:e oktober, då jag blev inskriven. Var då öppen 3 cm och fick stanna kvar. Åh, vad glad jag var då att inte behöva åka hem igen!
Vi tog en promenad runt på sjukhuset i någon timme innan värkarna blev för jobbiga. När vi kom tillbaka till förlossningssalen och jag blev undersökt igen hade jag öppnat mig 5 cm. Fick lägga mig i badet, där jag ligger i cirka en timme. Där blir värkarna nästintill outhärdliga och jag ber om någon form av smärtlindring.
Jag får prova lustgas i badet, men tyvärr var något sönder på apparaten, så det blev bara vakum när jag försökte andas. Blev inte så arg eller frustrerad då, men stördes ju oerhört av det eftersom jag inte kom in i andningen som jag skulle... De fixade till lustgasen och jag provade ett par gånger, men gillade inte alls den! Tyckte inte att smärtan blev mindre, utan bara att jag blev ofokuserad på andningen och kom av mig. Man ska ju ta djupa andningstag med lustgasen och det tyckte jag inte gick bra ihop med profylaxandningen. Jag hade verkligen tilltro till lustgasen innan jag provade den, men nu kände jag.. att hur ska jag klara resten av förlossningen utan "räddaren i nöden"???
När jag kom upp ur badet bad jag om ytterligare smärtlindring. Var då vid 10.30 öppen 7 cm. Fick EDA vid 11-tiden och den gav verkligen bra effekt! Nu kunde jag äntligen få slappna av lite och hämta mer kraft inför kommande ansträngning. Jag var uppe och vankade med gåbordet så mycket jag bara kunde, åt glass och var på allmänt gott humör. Jag visste ju inte vad som komma skulle! Ny undersökning vid 11.30 visade att jag var öppen 9 cm. Ryggbedövningen tog verkligen bort den där hemska smärtan i magen, som känns som att någon tar tag om livmodern och drar och vrider den ur kroppen på mig.. Kan verkligen inte beskriva smärtan bättre. Jag kände ju fortfarande ett visst tryck nedåt mot bäckenet.
11.45 tar barnmoskan hål så att vattnet går. Klarar inte att kissa själv, så jag tappas på urin. Var lite rädd för denna behandling innan, men det gick hur bra som helst (i jämförelse med allt annat i den situationen). 13.15 stängs ryggbedövningen av. Då är jag fullt öppen! Väntar på att bedövningen ska släppa så att krystvärkarna kommer igång.
Får lägga mig på sidan när krystvärkarna kommer igång vid 15.40, men ändrar sedan ställning till den berömda gynställningen. Har själv inte så mycket önskemål i det här läget, utan uppskattar när personalen är bestämd och föreslår hur vi ska gå tillväga. Vet inte hur många krystvärkar det tog innan lillan kom ut, men sammanlagt tog det i alla fall 40 minuter. Den här tiden kändes så lååång. Jag tyckte verkligen att det kändes fruktansvärt med krystvärkarna, även om jag själv kunde ha en effektiv roll i det här förlossningsskedet. Blev instruerad att försöka krysta 3 gånger på varje värk, men minns att jag fokuserade och klarade 4 gånger flera värkar. Det värsta var känslan av att hela underlivet skulle trasas sönder. Det spände något fruktansvärt och jag ville bara att allt skulle ta slut. Kände att jag inte fixade det... När lillan slutligen kom ut blev jag så chockad! Jag trodde ju att jag skulle få kämpa med hennes huvud ett bra tag till, men hon var alltså redan ute! Känslan när jag fick upp henne på bröstet går inte att beskriva. Jag hoppas att jag aldrig glömmer. Känner mer och mer att förlossningen börjar kännas overklig och dimmig.. Har jag verkligen varit med om den??
Moderkakan kom ut utan problem 10 minuter senare. Barnmorskan undersökte mig och sa på ett ganska kul men allvarligt sätt ungefär... "du.. det finns ingenting att sy".. Jag hade fått ett litet "skrubbsår" intill urinrörsmynningen som antagligen skulle svida lite när jag kissade, så hon sa till mig att kissa i duschen första gången... kändes ju skumt, men jag gjorde så och det fungerade ju...
Sedan fick vi det obligatorska fikat med flaggan... så gott det var! Kom upp på BB-avdelningen vid 20-tiden. Vi hade ju hoppats på att maken skulle få sova över, vilket man brukar få i alla fall första natten. Tyvärr var det överfullt på BB, så maken fick sova hemma. Kändes så snopet och jobbigt att behöva vara själv på natten med sin nyfödde... Inte så kul att dela rum med en främmande människa heller.
Lillan mådde bra under hela förlossningen och hon skrek direkt när hon kom ut. Vilken lycka!!! Amningen kom igång och lillan har sugit rätt från början, så det är jag otroligt tacksam för. Andra natten på BB var jag själv med lillan också... Eftersom de inte kunde lova "familjerum" tredje natten heller, bestämde vi oss för att åka hem på söndagen (alltså efter 2 nätter där). Det kändes som ett rätt beslut och det var otroligt skönt att få komma hem och få umgås hela familjen...
Oj, vad långt det här blev... Har ni verkligen läst ända hit?? Angående "lillan", så har vi fortfarande inte helt bestämt oss för namn... Vet heller inte om jag kommer att använda hennes riktiga namn här i bloggen...
Fortsättning följer...
I alla fall så satte ju värkarna igång på torsdagen den 9:e oktober vid 20-tiden ungefär. Jag visste ju inte hur värkar skulle kännas eftersom jag inte haft förvärkar eller något liknande förut. När vi satt och åt middag kände jag hur värkarna kom med ganska jämna mellanrum. Kändes bara i magen, inte alls i ryggen. Maken tog lite tider och då var det kanske 10 minuter emellan... Hade is i magen och tänkte att maken nog kunde åka till jobbet i alla fall (jobbar natt), så det gjorde han. Senare på kvällen blev värkarna kraftigare och kom fortfarande regelbundet, men jag själv tog inte några tider. Tänkte att jag nog kunde gå och lägga mig och sova lite och påbörja en ny bok... Där hade jag fel... Vid 24-tiden kände jag att det nog inte skulle bli någon sömn. Hade haft kontakt med maken, som bestämt sig för att åka hem... När han väl kom hem hade värkarna blivit ganska intensiva. Var tvungen att stå upp och andas mig igenom dem. Kan verkligen säga att profylaxkursen gjorde nytta, även om vi inte har lagt ner någon tid alls nästan på att träna. Tror nog att den mentala förberedelsen gjorde sitt också.
Vi stannade hemma hela natten. Värkarna kom ibland med 2 minuters mellanrum och ibland med 4 minuters mellanrum. Hade tagit två panodil, som jag faktiskt inte tror hade någon effekt. Talade med en barnmorska på förlossnigen i telefon vid 01-tiden (om jag minns rätt) för att höra mig för om hon trodde att vi skulle tänka på att åka in. Hon rekommenderade ju så klart panodil och att duscha... Så jag hoppade in i duschen och sen lade jag mig i badet, vilket kändes skönt (om nu något kan kännas skönt i den situationen). Efter badandet bestämde vi oss för att åka in till förlossningen. Packade ihop det sista mellan värkarna och var inne på förlossningen vid 7-tiden den 10:e oktober, då jag blev inskriven. Var då öppen 3 cm och fick stanna kvar. Åh, vad glad jag var då att inte behöva åka hem igen!
Vi tog en promenad runt på sjukhuset i någon timme innan värkarna blev för jobbiga. När vi kom tillbaka till förlossningssalen och jag blev undersökt igen hade jag öppnat mig 5 cm. Fick lägga mig i badet, där jag ligger i cirka en timme. Där blir värkarna nästintill outhärdliga och jag ber om någon form av smärtlindring.
Jag får prova lustgas i badet, men tyvärr var något sönder på apparaten, så det blev bara vakum när jag försökte andas. Blev inte så arg eller frustrerad då, men stördes ju oerhört av det eftersom jag inte kom in i andningen som jag skulle... De fixade till lustgasen och jag provade ett par gånger, men gillade inte alls den! Tyckte inte att smärtan blev mindre, utan bara att jag blev ofokuserad på andningen och kom av mig. Man ska ju ta djupa andningstag med lustgasen och det tyckte jag inte gick bra ihop med profylaxandningen. Jag hade verkligen tilltro till lustgasen innan jag provade den, men nu kände jag.. att hur ska jag klara resten av förlossningen utan "räddaren i nöden"???
När jag kom upp ur badet bad jag om ytterligare smärtlindring. Var då vid 10.30 öppen 7 cm. Fick EDA vid 11-tiden och den gav verkligen bra effekt! Nu kunde jag äntligen få slappna av lite och hämta mer kraft inför kommande ansträngning. Jag var uppe och vankade med gåbordet så mycket jag bara kunde, åt glass och var på allmänt gott humör. Jag visste ju inte vad som komma skulle! Ny undersökning vid 11.30 visade att jag var öppen 9 cm. Ryggbedövningen tog verkligen bort den där hemska smärtan i magen, som känns som att någon tar tag om livmodern och drar och vrider den ur kroppen på mig.. Kan verkligen inte beskriva smärtan bättre. Jag kände ju fortfarande ett visst tryck nedåt mot bäckenet.
11.45 tar barnmoskan hål så att vattnet går. Klarar inte att kissa själv, så jag tappas på urin. Var lite rädd för denna behandling innan, men det gick hur bra som helst (i jämförelse med allt annat i den situationen). 13.15 stängs ryggbedövningen av. Då är jag fullt öppen! Väntar på att bedövningen ska släppa så att krystvärkarna kommer igång.
Får lägga mig på sidan när krystvärkarna kommer igång vid 15.40, men ändrar sedan ställning till den berömda gynställningen. Har själv inte så mycket önskemål i det här läget, utan uppskattar när personalen är bestämd och föreslår hur vi ska gå tillväga. Vet inte hur många krystvärkar det tog innan lillan kom ut, men sammanlagt tog det i alla fall 40 minuter. Den här tiden kändes så lååång. Jag tyckte verkligen att det kändes fruktansvärt med krystvärkarna, även om jag själv kunde ha en effektiv roll i det här förlossningsskedet. Blev instruerad att försöka krysta 3 gånger på varje värk, men minns att jag fokuserade och klarade 4 gånger flera värkar. Det värsta var känslan av att hela underlivet skulle trasas sönder. Det spände något fruktansvärt och jag ville bara att allt skulle ta slut. Kände att jag inte fixade det... När lillan slutligen kom ut blev jag så chockad! Jag trodde ju att jag skulle få kämpa med hennes huvud ett bra tag till, men hon var alltså redan ute! Känslan när jag fick upp henne på bröstet går inte att beskriva. Jag hoppas att jag aldrig glömmer. Känner mer och mer att förlossningen börjar kännas overklig och dimmig.. Har jag verkligen varit med om den??
Moderkakan kom ut utan problem 10 minuter senare. Barnmorskan undersökte mig och sa på ett ganska kul men allvarligt sätt ungefär... "du.. det finns ingenting att sy".. Jag hade fått ett litet "skrubbsår" intill urinrörsmynningen som antagligen skulle svida lite när jag kissade, så hon sa till mig att kissa i duschen första gången... kändes ju skumt, men jag gjorde så och det fungerade ju...
Sedan fick vi det obligatorska fikat med flaggan... så gott det var! Kom upp på BB-avdelningen vid 20-tiden. Vi hade ju hoppats på att maken skulle få sova över, vilket man brukar få i alla fall första natten. Tyvärr var det överfullt på BB, så maken fick sova hemma. Kändes så snopet och jobbigt att behöva vara själv på natten med sin nyfödde... Inte så kul att dela rum med en främmande människa heller.
Lillan mådde bra under hela förlossningen och hon skrek direkt när hon kom ut. Vilken lycka!!! Amningen kom igång och lillan har sugit rätt från början, så det är jag otroligt tacksam för. Andra natten på BB var jag själv med lillan också... Eftersom de inte kunde lova "familjerum" tredje natten heller, bestämde vi oss för att åka hem på söndagen (alltså efter 2 nätter där). Det kändes som ett rätt beslut och det var otroligt skönt att få komma hem och få umgås hela familjen...
Oj, vad långt det här blev... Har ni verkligen läst ända hit?? Angående "lillan", så har vi fortfarande inte helt bestämt oss för namn... Vet heller inte om jag kommer att använda hennes riktiga namn här i bloggen...
Fortsättning följer...
söndag 12 oktober 2008
Lycka
Det var "riktiga" värkar! På eftermiddagen den 10:e oktober kom vårt underbara mirakel ut till oss! Det var en liten flicka, som bodde i magen min. Vi mår bra allihop och har precis kommit hem från BB. Nu börjar ett nytt liv! Ska försöka skriva mer sen när jag får tid... När får man det??torsdag 9 oktober 2008
Hur vet man?
Har under eftermiddagen och kvällen börjat få ont i samband med sammandragningar. Har ju inte haft så mycket sammandragningar tidigare och de har definitivt inte varit smärtsamma alls. Nu gör det ont i och med att magen drar ihop sig. Kommer inte särskilt ofta, men senaste två timmarna ibland med cirka 10 minuters mellanrum. Jag antar att det bara är att vänta och se vad som händer. Kanske är det bara förvärkar? Hur ont ska riktiga värkar göra i början?? Just nu försöker jag att andas igenom dem och det går ju utan problem. Man vet ju verkligen ingenting som nybörjare i detta ämne...
Lite ont, kanske?
Minsta lilla obehag från magregionen registreras och tolkas med största känslighet. Men inget som påminner om "mensvärk" än... Tycker annars att idag skulle vara en bra dag för bebis att titta ut i världen på. Solen skiner och om oktober annars är en ganska trist månad, så känns i alla fall idag som en bra dag.
onsdag 8 oktober 2008
Framsteg
SF-mått 36 cm idag, vecka 40+2. 2 cm mer än sist hos BM... Har inte brytt mig om att fråga om måttet i cm så mycket tidigare, men senaste veckorna har det ju varit intressant att jämföra hur mycket bebisen faktiskt växer i magen. Bebisen är nu fixerad och inte ruckbar! Vet inte om det är så mycket att bli glad för, men det känns i alla fall som ett framsteg jämfört med för två veckor sedan då huvudet faktiskt var ruckbart. Tog ett HB idag för att kolla om jag verkligen behöver fortsätta ta extra järn.. Har ju kört på med Blutsaft ett tag och nu är flaskan nästan tom igen. Känns ju onödigt att köpa en flaska till om det inte behövs. Hade i alla fall ett HB på hela 140, så det blir inga fler järnsnapsar för mig.
Fick en ny tid till BM till torsdag nästa vecka, men hon gissade på bebis till helgen... Lite på skämt då, alltså. Men hon påpekade faktiskt att det vanligaste är att gå max åtta dagar över BF. Hon kikade lite på vilka som har namnsdag lördag och söndag och på söndag skulle tydligen min farfar haft namnsdag (om han var i livet). Vi har faktiskt haft hans namn i tankarna om det nu skulle vara en liten pojke som kommer ut. Kanske ett tecken?
Glömde bort att väga mig idag och har ingen våg hemma... Men det är nog en viktuppgång på 17 kg nu, skulle jag tro.
Har kört på med kladdkaka ikväll, men den blev inte så kladdig, så jag tror inte att den kommer att ha någon effekt :)
Fick en ny tid till BM till torsdag nästa vecka, men hon gissade på bebis till helgen... Lite på skämt då, alltså. Men hon påpekade faktiskt att det vanligaste är att gå max åtta dagar över BF. Hon kikade lite på vilka som har namnsdag lördag och söndag och på söndag skulle tydligen min farfar haft namnsdag (om han var i livet). Vi har faktiskt haft hans namn i tankarna om det nu skulle vara en liten pojke som kommer ut. Kanske ett tecken?
Glömde bort att väga mig idag och har ingen våg hemma... Men det är nog en viktuppgång på 17 kg nu, skulle jag tro.
Har kört på med kladdkaka ikväll, men den blev inte så kladdig, så jag tror inte att den kommer att ha någon effekt :)
En dag närmare...
Det borde ju inte kännas jobbigare för varje dag som går, utan faktiskt lättare. Idag har vi kommit en dag närmare att få träffa bebis än igår. Så positiv jag verkar vara, va? Har sovit "bra" två nätter i rad nu, så jag är faktiskt lite mer positiv. Sen känns det ju lite som att det aldrig kommer att bli vår tur.. Tre av mina bloggkamrater har nu fått träffa sina små mirakel... Blir helt tårögd när jag läser om det och får se bilder.. Tänk att det faktiskt fanns små riktiga människor i deras magar... Det säger ju något om innehållet i min mage. Jag längtar så mycket efter att få hålla i bebis, få känna doften av henne eller honom.. Jag längtar så efter att få bli mamma.
Nu ska jag ta en dusch, sen baka kladdkaka.. Kanelbullar fungerar tydligen inte för att få ut lill*n, men kladdkaka borde ju garanterat fungera! Sen är det dags för BM (hoppas hon har blivit spåtant...)
Nu ska jag ta en dusch, sen baka kladdkaka.. Kanelbullar fungerar tydligen inte för att få ut lill*n, men kladdkaka borde ju garanterat fungera! Sen är det dags för BM (hoppas hon har blivit spåtant...)
tisdag 7 oktober 2008
Ny strategi
Igår bestämde jag mig för att stanna uppe länge. Inte gå och lägga mig i normal tid och försöka kämpa mig till sömns. Kollade på tv och program på svt:s hemsida. Kröp ner i sängen vid halv 2 och läste lite. Sen somnade jag nog ganska snabbt, tror jag. Var bara uppe en gång på toa på morgonkvisten och somnade därefter om och sov till halv 11. Det känns bra. Idag hade jag varit helt redo för en kämpig, uttröttande förlossning. Problemet är att lill*n i magen inte verkar vara inne på det spåret.
Ena stunden tänker jag att; kompisen min.. hon gick minsann bara tre dagar över tiden... andra stunder tänker jag mer att; en annan kompis... hon gick elva dagar över tiden... Läste någonstans att det bara är 2% som går mer än två veckor över tiden. Förstföderskor går tydligen i snitt åtta dagar över tiden. Så det är ganska stor chans att vi får träffa lill*n om en vecka... Imorgon är det dags för besök hos BM igen. Undrar om hon på något sätt kan se om det är dags snart.
Ena stunden tänker jag att; kompisen min.. hon gick minsann bara tre dagar över tiden... andra stunder tänker jag mer att; en annan kompis... hon gick elva dagar över tiden... Läste någonstans att det bara är 2% som går mer än två veckor över tiden. Förstföderskor går tydligen i snitt åtta dagar över tiden. Så det är ganska stor chans att vi får träffa lill*n om en vecka... Imorgon är det dags för besök hos BM igen. Undrar om hon på något sätt kan se om det är dags snart.
söndag 5 oktober 2008
Dagen D
Nu har vi kommit till det efterlängtade datumet... Jag minns när vår läkare tittade på sin "snurra" och sa att vi skulle bli föräldrar i början av oktober... Skulle vi bli föräldrar? Det gick absolut inte att ta in det då.. och det går inte att ta in det nu. Och så fick vi datumet; det där datumet som man hänger upp sig på fast man vet att det troligtvis inte blir då. Älskade lilla livet i min mage är i alla fall inte på väg att ta sig ut än. Just nu känns det som att det aldrig kommer att ske. Jag - förlossning - bebis? Har svårt att tro det... Men enligt statistiken är det ju så det går till. Om tre veckor har vi garanterat fått träffa vår bebis, eller?
BF-dagen
Mamma säger att magen blir större och större hela tiden, men det syns verkligen inte om man jämför bilderna.. Konstigt..
lördag 4 oktober 2008
BF-1
Tror att jag har haft lite sammandragningar. Inget som gör ont, men magen blir lite hård ibland. Vet inte om det kan vara ett tecken på att något snart är på gång. Har mer och mer börjat tänka på att saker faktiskt kan hända. Som när jag är ute på promenad med hunden till exempel, eller ännu värre... om jag går på stan... Om vattnet skulle gå när jag är ute på på vift någonstans. Hur skulle jag bära mig åt??Jag har i alla fall skrivit en lista på vad jag vill ha med till förlossningen/BB. Den blev lång. Vet inte om jag kommer att behöva allt som jag skrivit upp. Vissa grejer är ju rena lyxgrejer. Kommer jag att orka föna till håret efter hårtvätt och kommer jag att orka lägga på lite mascara inför eventuella besök från nära och kära? De flesta grejerna är ju svåra att packa ner redan nu. Hemma går jag ju uteslutande omkring i sköna mysbyxor och jag har ju inte något överflöd av dem, så att packa ner dem nu är uteslutet. Samtidigt vill jag ju ha dem rena och fräscha när vi ska åka iväg. Hur gör alla andra?? Dessutom verkar min tilltänkta väska vara på vift...
fredag 3 oktober 2008
Vardagslyx
Om det nu finns något som heter det... Vaknade i alla fall halv 11 i förmiddags och kom på att jag faktiskt hade sovit! Visst hade jag svårt att somna igår, men natten har varit ljuvlig jämfört med senaste nätterna. I vanliga fall går jag upp på toa vid 01, 02, 03... för att det kanske skulle kunna vara en fylld blåsa, som försvårar insomningen.. I natt var jag bara på toa vid 4.30... så jag har nog sovit innan dess.. Sen sov jag ordentligt hela morgonen. Vaknade nästan med ett leende på läpparna.
Åkte in till stan och fixade present till mamma som fyller år i helgen, lyckades få en drop in-tid hos frisören och klippte till luggen lite, fixade lite förvaringskorgar att ha under skötbordet och sen blev det låååångfika hos en god vän... Har verkligen njutit av den här dagen och väntar nu på en utsökt måltid. Nu skulle jag orka med en förlossning, minsann! Förresten... om färdknäppen ger effekt; hur länge dröjer det?
Åkte in till stan och fixade present till mamma som fyller år i helgen, lyckades få en drop in-tid hos frisören och klippte till luggen lite, fixade lite förvaringskorgar att ha under skötbordet och sen blev det låååångfika hos en god vän... Har verkligen njutit av den här dagen och väntar nu på en utsökt måltid. Nu skulle jag orka med en förlossning, minsann! Förresten... om färdknäppen ger effekt; hur länge dröjer det?
torsdag 2 oktober 2008
Dagens mål
Hade en massa planer som inkluderade dusch, hemma-fotvård, pannkakor, städa toaletter, packa väskor... Känner bara att jag inte orkar någonting. Ögonlocken är tunga, men jag vill ju inte sova nu. Jag hade nog kunnat somna, men då är det ju kört ikväll.. Fast det är det nog ändå. När jag väl lägger mig i sängen på kvällen är det precis som att kroppen har glömt hur man gör för att somna...
Ska försöka hoppa in i duschen i alla fall.. Kanske blir piggare av det och känner för pannkakor...
Uppdatering kl. 17.08: Masade mig in i duschen. Sedan en timmes välbehövlig fotvård.. Fötterna är nu fin-fina och tål att visas upp för diverse människor i en förlossningssal (har i och för sig inte orkat packa väskor, så jag kanske borde hinna det först). Har även storstädat badrummet. Känner mig nöjd för dagen och är konstigt nog pigg. Borde det inte gå åt andra hållet mot slutet på dagen?
Ska försöka hoppa in i duschen i alla fall.. Kanske blir piggare av det och känner för pannkakor...
Uppdatering kl. 17.08: Masade mig in i duschen. Sedan en timmes välbehövlig fotvård.. Fötterna är nu fin-fina och tål att visas upp för diverse människor i en förlossningssal (har i och för sig inte orkat packa väskor, så jag kanske borde hinna det först). Har även storstädat badrummet. Känner mig nöjd för dagen och är konstigt nog pigg. Borde det inte gå åt andra hållet mot slutet på dagen?
onsdag 1 oktober 2008
Inte bebbens fel
Bebisen höll sig väldigt lugn hela dagen igår, även när jag skulle sova och under natten. Så varför jag inte lyckades somna förrän klockan 7 i morse är en gåta. Jag försökte verkligen med allt i natt.. Lyssnade på avslappningsskivan två gånger i rad. Då slumrar jag till lite, men vaknar igen när musiken tar slut.. Sen när jag börjar om igen med att lyssna och gubben börjar prata, så far tankarna omkring igen... Borde kanske hitta någon skiva med enbart avslappnande musik. Det kanske fungerar bättre?
Förresten, någon som vet om bebisen lugnar ner sig märkvärt när förlossningen närmar sig? Jag vet ju att h*n rör sig mindre allt eftersom platsen i magen minskar, men kan man märka någon särskild skillnad just innan h*n är beredd att ta sig ut? Skulle vara trevligt med ett tecken :)
Förresten, någon som vet om bebisen lugnar ner sig märkvärt när förlossningen närmar sig? Jag vet ju att h*n rör sig mindre allt eftersom platsen i magen minskar, men kan man märka någon särskild skillnad just innan h*n är beredd att ta sig ut? Skulle vara trevligt med ett tecken :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
