Svettiga dagar

Stödstrumporna jag hade på mig i fredags när jag städade hjälpte. Fötterna och benen klarade sig nästan helt från svullnad, förrutom tårna då... Sen när det blev dags för dusch och strumorna åkte i tvätten (har bara ett par) kom svullnaden som ett brev på posten. Usch, så jobbigt det känns när man inte är van vid att känna av sina fötter annars. Har försökt att lägga mig ner flera gånger om dagen och lägga benen högt, men det har inte hjälpt nämnvärt. På nätterna känns det ju ok, men då känns det konstigt i fingrarna istället. När jag vaknar till känns det som att jag inte kan böja dem. Känns stumma, på något sätt... Att ta i hand och hälsa på folk känns inte så kul, eftersom handsvett är ett annat nytt problem... Jag antar att det inte finns något speciellt man kan göra åt ovanstående besvär. Sen är de ju inte så allvarliga. Det vet jag. Jag är glad för att jag mår så bra som jag faktiskt gör. Visst kändes ryggen helt slut efter några timmars städande i fredags, men jag klarade av det. Värken och stelheten kommer ju efteråt.

Söndag igen och med det dags för nya magbilder... Här kommer en av dem:

Vecka 34+6

Ps.. Undrar när magen blir stoooor.. Ser själv ingen direkt skillnad mellan de tre sista magbilderna... Ds

Stödstrumpor

Som mina fötter och ben såg ut igår!!! Tyckte att jag hade konstig känsel i tårna, liksom avdomnade på något vis. Kändes konstigt att gå på dem med. "Trampdynorna" gjorde liksom ont att stödja på. När jag tog av mig strumporna såg jag problemet. Jag var ju helt uppsvullen! Inte extremt. Jag har ju sett en del svullna ben i mitt korta yrkesliv, men allt är ju relativt. Idag har jag tänkt att städa och rensa här och där, så mina stödstrumpor åkte på direkt i morse. Får se om de kan hjälpa...

Hushållsekonomi

Eftersom det numera är slut med riktig lön börjar det bli dags att planera lite bättre vad gäller vår ekonomi. Efter att alla räkningar är betalda går största delen av pengarna som är kvar garanterat till mat. Vi har ingen mataffär inom promenadavstånd, utan måste ta bilen. Bästa affärerna ligger ca 1 mil från oss. Planerar man inte matinköpen så går mycket pengar på bensin. Planerar man inte matinköpen, så står man i affären och nästan bråkar om vad man ska äta till middag just den kvällen man står där. Då blir det något gott och dyrt, så klart. Vi har tidigare försökt oss på att göra "veckomatsedel" och veckohandla efter det, men det har inte funkat i någon längre period.

Nu ska vi verkligen försöka igen. Undrar hur mycket pengar som är normalt att lägga på mat per månad för två personer. Vi vill inte leva på makaroner och korv eller fiskpinnar, utan lite bättre mat än så. Idag gick det ca 1100 kr på mat. Vissa saker tillhör ju basförrådet och behöver inte inhandlas på ett tag, men är 4000 kr rimligt per månad för två personer??? Låter mycket!

Vecka 33+6

Snart har hela 34 veckor passerat för lill*n i magen min. Veckorna går på något sätt väldigt fort, men tiden vi har kvar i det här tillståndet känns ändå väldigt lång. Börjar bli mer och mer svullen om fötter och ben om jag sitter eller står länge. Undrar om det är mer regel än undantag att man samlar på sig en massa vätska i slutet av graviditeten.

Vecka 33+6

En liten räka och jobbiga tankar...

En av de vänner som stöttat mig mest genom hela perioden i bebistillverkningen är gravid. Det är fortfarande väldigt tidigt, men eftersom jag vetat att de skulle börja försöka och tog upp ämnet, kunde vännen nog inte undanhålla hemligheten. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fortfarande inte var gravid, men vännen känns inte som någon räkmacka i den bemärkelsen, som jag tänker om andra som snabbt blir gravida. Det är stor skillnad på människor som försöker förstå och människor som inte försöker förstå. Jag unnar henne verkligen all glädje.

En vän till henne, som lyckats bli gravid med insemination efter liknande problem som våra, fick missfall. Som min vän uttryckte det känns det konstigt (dubbla känslor) att hon själv (och sambon) lyckats så snabbt och andra som får kämpa så hårt ska behöva drabbas av ytterligare sorg i form av missfall.

Det är så svårt med relationer. F.d? vännen (bekant?) som fick barn för ett år sedan, mitt i vår jobbigaste period i bebistillverkningen, har jag inte haft någon kontakt med sen i höstas. Vi besökte lyckliga familjen som sig bör när bebisen var nyfödd och kom på namngivningen. Jag ringde någon gång för att höra hur det var med dem. Sedan orkade jag inte mer. Hon har aldrig ringt. Inte ens på min födelsedag. Jag vet att hon vet vad vi har gått igenom. Det känns så tråkigt att hon inte orkade med mig i min sorg, men hon verkar inte ha någon som helst förståelse för den heller. Hennes besvikelse över mitt betéende verkar vara mer befogat, enligt henne. Ingen av oss har försökt hålla kontakten, men ändå är det jag som blir syndabocken. När jag berättade om min graviditet och vägen dit, på min icke anonyma blogg, förklarade jag även varför jag inte orkat ty mig till alla. Jag har inte velat förstöra andras lycka med min olycka. Det har helt enkelt känts bättre att hålla sig borta, både för min och för deras skull. De vänner som har delat min sorg, har alla vågat fråga. Inte undvikit frågan. Om de inte hade frågat eller tagit upp ämnet, så skulle jag nog inte ha berättat. Jag beskrev ( i den andra bloggen) hur jag känt utan att anklaga någon. Hoppades nog att hon slutligen skulle förstå.

Inte ens efter det klargörandet har hon hört av sig. Hon har inte ens gratulerat mig när hon fick reda på min graviditet. Känns så ruttet. Istället har hon under den här tiden tyckt synd om sig själv på sin "officiella" blogg och syftat på mig (vem annars) när hon beskrivit vänner som inte kan glädjas med andra...

Usch... har länge velat skriva det här inlägget, men inser nu hur rörigt allt är. Fick ändå tummen ur när jag läste Tingelings inlägg.

Jag vill inte låta anklagande, utan jag vet att vi är två människor som ansvarar för den här brustna relationen. Jag har dock hela tiden sett det som två bekanta (för vi har egentligen aldrig stått varandra jättenära) som tappat kontakten en tid. Jag har inte sett oss som ovänner förrän hon började anklaga mig (om det nu handlade om mig) i sin blogg och jag har aldrig anklagat henne för något. Nu känns det bara så otroligt jobbigt om man skulle träffa på varandra på stan, vilket är väldigt troligt... Jag vet ju att hon är besviken, även om hon inte sagt det till mig personligen. Fast egentligen borde jag inte ta åt mig då. Jag är ju också besviken, men kan förstå varför hon inte har orkat dela min sorg mitt i sin bebislycka. Egentligen är det hon som har orsakat den här pinsamma konsekvensen att det skulle kännas jobbigt att träffa på varandra. Jag har ju andra vänner och bekanta, som jag inte har kontakt med ofta, utan att vi för den sakens skull är ovänner. Vi kanske inte är ovänner, helt enkelt. Kanske bara jag som inbillar mig? Fast i så fall borde hon väl kunna ha kostat på sig ett grattis när jag offentliggjorde mitt mirakel i magen?

Helvändning

Har varit hos BM idag och fått det glädjande beskedet att bebisen nu ligger med huvudet nedåt. Inte fixerat än, men BM trodde i alla fall inte att bebisen kommer att lägga sig "fel" nu. Så tankarna på snitt lägger jag på hyllan ett tag. Trots min "lilla" mage är bebisen normalstor och följer kurvan bra. Jag har nu sammanlagt gått upp 12 kg. Undrar hur många till det blir...

Glädjebeskedet nummer två var att mitt HB har gått upp från 110 till 130 på två veckor. Jag skippade ju Niferex och började med Ferronol från hälsokostaffären istället. BM tyckte att det ju var utmärkt, men sa att hon ju inte "fick" lov att rekommendera hälsokostpreparat. Det visste jag ju redan.

Har idag även gått på första föräldraträffen. Verkade vara trevligt folk där, men känner mig lite obekväm med att dela mina tankar med dem. Känner lite press att man ska lära känna varandra för att man senare ska ha någon att umgås med. Dumma tankar, men jag tror nog att de andra kände lite som jag också. Man har ju hört från sina vänner att det är på föräldrautbildningen man skaffar sina framtida fikavänner...

En vecka

Det är idag en vecka sedan förra magbilden togs. Ska bli väldans bra på att ta kort varje vecka nu. För skojs skull försökte jag mig på en snyggobild à la lillawi, men det blev inte alls lika bra. Kul försök i alla fall...

Tog kort på gamla vanliga sättet också för att lättare kunna jämföra med förra veckans bild. Magen ser dock inte ut att ha blivit märkbart större:

Vecka 32+6

Funderar nu en hel del på hur bebisen ligger i magen. Vad jag har förstått borde h*n hon vända sig och ligga med huvudet nedåt snart. Ska bli intressant att höra vad BM säger om saken på tisdag. Läste någonstans att bebisen bör ha vänt sig rätt till vecka 36 och att man annars gör vändningsförsök. Om inte det lyckas brukar det luta åt kejsarsnitt. Hur dags i graviditeten brukar snittet göras? Tar man BF-datumet, eller tidigare för att inte riskera att förlossningen sätter igång innan på naturlig väg? Ska försöka att inte oroa mig för detta än. Det är ju några veckor kvar och bebisen har kanske vänt sig.

Har fått en del kommentarer från vissa människor, som stör mig lite. Om allt är ok med bebisen är det ju helt ok, men när folk har frågat när bebisen beräknas anlända och jag svarar oktober, så har flera sagt; "Men då är du ju inte stor!" Vet inte hur jag ska tolka det. Har jag onormalt liten mage, eller menar de att jag ska vara glad för att jag inte är större? Jag vet ju att bebisen legat på normalkurvan i tillväxt hittills... Hur mycket växer magen nu på slutet?

För övrigt är det fortfarande mest mina sömnsvårigheter som stör mig. Fast jag är supertrött tar det låååång tid innan jag somnar. Det känns som att det kryper i hela kroppen precis när jag håller på att slappna av som mest. Då måste jag ändra liggställning igen... I övrigt är allt helt ok.

VUL och UL

Vi har fått papperskopior på våra VUL- och UL-bilder. Vi har en fungerande scanner, men har aldrig använt den. Trodde att det skulle vara krångligt, men den var riktigt enkel att använda. Så nu har jag scannat in våra bilder och visar lilla bebisens utveckling i magen.

Vecka 7+3 får vi se ett tickande hjärta hos vårt lilla mirakel med hjälp av VUL hos vår underbara läkare.

Vi blev erbjudna att komma tillbaka två veckor senare, vecka 9+2, för en ytterligare kontroll att lilla räkan fortfarande var vid liv.

På inskrivningen hos BM, vecka 10+4, kände jag mig orolig. Kände mig ju inte särskilt gravid. BM började därför med ett UL för min skull och visst levde lilla bebisen loppan i magen min.

Vecka 17+1. Det "obligatoriska" UL. Allt såg fint ut. Lättnad.

Amnings BH

Blev rekommenderad av en god vän att inhandla en amnings-bh innan bebisen kommer. Var inne en snabbis på Polarn O. Pyret med en annan vän och fick syn på en kul amnings-bh. Den såg liksom VÄLDIGT praktisk ut, med dragkedjor.. Såg inte vidare snygg ut, så vi skattade lite lätt när vi kollade in den... Expediten i butiken kom då fram och började prata om hur bra den där bh:n är. Den är tydligen designad av en kvinna som störde sig enormt på "vanliga" amningsbehåar som man tydligen måste använda två händer för att knäppa. Ena handen är ju upptagen med att hålla i bebisen, så det verkar ju lite krångligt med de vanliga som finns. Det fanns några Bh-ar kvar på nedsatt pris, men jag köpte inte då. Polarn O. Pyret ska visst inte fortsätta sälja dem eftersom det inte är deras "eget" märke, men expediten hänvisade till internet där man kan köpa.

Idag när jag var i stan igen slog jag till... så nu har jag en fin-fin amnings-bh som jag hoppas ska komma till användning.

Bilden till ovan kommer från dobidobi.se, men AnnaCecilias hemsida hittar ni här

Börjar närma sig

Nu har jag gått in i vecka 33, vilket faktiskt betyder att bebisens ankomst börjar närma sig. Makens syster födde båda sina barn i vecka 35 eller 36 och de var fullt utvecklade. Inte för att det skulle gälla mig, men det får mig ändå att tänka på att vi skulle kunna få barn väldigt snart. Allt från vecka 38 är ju normalt, även om de flesta förstföderskor går över tiden. Jag mår fortfarande oförskämt bra (peppar, peppar...). Har ju svårt att få till någon bra sömn, men jag är ju ledig nu, så det gör ju inget egentligen. Det hade ju varit mycket värre om jag skulle upp tidigt och jobba.

Mitt blodvärde var ju inte så bra sist jag var hos BM. Skulle börja med järntabletter (Niferex) och gjorde det i några dagar. Magen gillade dem inte, så när jag fick tips om annat alternativ nappade jag direkt. Har börjat ta ett järnpreparat från hälsokostaffären istället. Det heter "ferronol" och magen mår bra nu i alla fall. Enligt expediten hade en gravid tjej visst ökat sitt blodvärde riktigt ordentligt av det, så att hennes BM blev riktigt förvånad att det hade fungerat så bra. Är lite skeptisk till det hela får jag ju säga, men det är i alla fall värt ett försök. Ska till BM nästa vecka igen, så då får jag veta om det fungerar eller inte. Konstigt i så fall varför BM bara rekommenderar tabletter.

Avslutar med en några dagar gammal bild...

Vecka 31+6

IKEA

Nästan bara 2 månader kvar till BF den 5/10... Åkte en tur till IKEA idag för att titta ut lite grejer som vi kan tänka oss till bebisen. Säng och andra bra att ha grejer. Köpte inget, men om en månad kanske vi gör det. Känns verkligen urkonstigt att gå omkring att kolla på bebisgrejer. Känns verkligt men ändå inte... Känns svårt också att veta vad man egentligen behöver och inte. Ska i alla fall börja rensa ut gamla smink- och hudvårdsgrejer ur badrumsskåpet så att vi får plats med andra ting. Har köpt ett sådant där "under-handfats-skåp" för ännu mer förvaring också. Myser när jag föreställer mig livet framöver... Finns nog ingen större lycka. Hoppas att vi får uppleva den.

Gnällig?

Har kommit på en grej som faktiskt börjar bli lite jobbig. Har sovit uselt senaste veckan, trots att jag inte har jobbet att tänka på. Vet inte om det beror på värmen, eller graviditeten. Har svårt för att somna och hitta en skön sovställning. Bebisen verkar inte gilla när jag ligger på sidan (då blir det mycket liv där inne) och att ligga på rygg funkar inte när jag ska somna. När jag väl har somnat vaknar jag flera gånger på natten. Jag sover absolut bäst mellan kl. 05 och 09... Någon som känner igen sig?