Tuff dag

Har varit på så kallad namncermoni i em. Har faktiskt oroat mig för denna tillställning ganska länge. Dubbla känslor är bara förnamnet om hur jag kände inför den här dagen. Det känns faktiskt ganska jobbigt att fira någon annans barn. Som det så fint var skrivet i en av dikterna på cermonin, så är barnet en "gåva" som föräldrarna är så tacksamma för och vill fira. Det gör faktiskt så jädrans ont att vi inte får en sådan fin gåva. Att använda sig av ordet "gåva" känns inte rätt när man talar om barn. Vem är det som ger denna gåva då och varför inte till oss?? Rätt ord att använda är "mirakel". För det är vad det är!

Jag känner mig som en så dålig människa som inte kan glädjas med våra vänner den här dagen. De tre lååånga timmarna som vi spenderade där försökte jag verkligen vara trevlig och glad, men jag kunde inte tänka på annat än bebis, bebis, bebis...och bebis... Det var en massa barn där och två små bebisar. Inte någon kom in på samtalsämnet med oss, förrutom en halv gång när en tjej sa något om allt liv som barnen förde... Ungefär: " Ja, om ni någonsin har tänkt att skaffa barn, så kommer ni väl på andra tankar när ni ser hur det verkligen är"... Vad svarar man på något sånt, när man faktiskt gärna står ut med vad som helst för att få uppleva att ha barn?