Funderingar

Igår träffade jag två trevliga flerbarnsmammor. De var verkligen trevliga och det kändes inte alls jobbigt att umgås med dem. Jag hade lite ångest inför den här tjejträffen, men det var en otroligt trevlig kväll, trots väldigt lite alkohol. Tre av oss drack inget och två festade till det lite. Det blev mycket prat om förlossningar, tjejsarsnitt och barn. Den ena av mammorna väntar nu 3:an och en annan av dem är redan trebarnsmamma. När pratet blev lite för ingående om sprickande, sys igen och slamsor hit och dit var jag inte så road längre. Jag har haft en oerhörd förlossningsskräck förut när jag inte kände mig ett dugg mogen för barn i mitt liv. Nu när jag inte vill något hellre känner jag att skräcken har försvunnit lite, men jag tycker fortfarande att det verkar som att kvinnor bara ska acceptera att bli inkontinenta och helt uppslamsade i underlivet efter att ha fått barn. Jag vill fortfarande vara en hel, fungerande kvinna efter en förlossning (om jag får uppleva en förlossning någongång, d.v.s). När de andra tjejerna såg mitt förskräckta ansiktsuttryck igår nämde de något om att... ja, ja... när du väl har fått upp barnet på bröstet, så glömmer du allt det jobbiga... Åh!!! Tänk att vara trebarnsmamma! Hur lätt får man ha det egentligen??

Har även kommit på att den nyblivna-mamman-vännen, som jag känner mist för att umgås med blev gravid för nästan exakt ett år sen... Det känns så jobbigt att vi började försöka bli gravida samtidigt och hon nu har en underbar liten bebis hemma... Kan inte riktigt acceptera det orättvisa läget... Kändes som att jag blev lurad. De talade inte ens om för oss att de var så inne på att försöka få barn. Vi hade vid några tillfällen pratat lite löst om det hela, att det kändes jobbigt för henne att bestämma sig eftersom hon inte har någon fast anställning på jobbet. Helt plötsligt var hon gravid... jag å andra sidan berättade att vi kände oss redo... Vet inte vart jag vill komma, men på något sätt är hennes graviditet och deras lycka fortfarade som en chock för mig. Mina negativa tankar beror nog också på att hon inte har tagit upp ämnet om barn med mig sedan hon blev gravid... Varför kan hon inte bara fråga??? Jag vill ju dela med mig av mina tankar och känslor till henne!