Jag funderar på vilken människa jag hade varit om vi hade lyckats bli gravida fort, dvs inom 6 månader. Hade jag förstått vilket mirakel det faktiskt är att bli gravid? Hade jag förstått om jag blivit gravid på första eller andra försöket? Jag tror faktiskt inte det. Min kommentar angående detta blev kallat småaktigt och inskränkt i en kommentar till en annan blogg. Hoppas att du inte tar illa upp nu, Tisalen! Jag bara känner att jag måste skriva av mig om det här. Det är klart att man i folkmun anser barn vara mirakel, men jag tror faktiskt inte att man, om man lyckas fort, förstår alla delar som måste fungera för att en graviditet ska bli till. Dessutom har man troligen inte hunnit reflektera över hur livet skulle se ut utan barn. När man har försökt länge och slutligen lyckas få ett + på grav-testet förstår man att alla dessa delar har samspelat in i minsta detalj.
Personen med ovanstående åsikt om mina åsikter skriver vidare ungefär att man i början av graviditeten bara ska "slappna av och ta det lugnt" och att man ska försöka fokusera på att ens eget barn kommer att bli lika gammalt som det andra parets barn, att barnen kommer att ha så roligt ihop. För mig finns det ännu inte ens ett barn i magen. Bara tanken på att det kommer att bli ett barn är långt borta. Min mans kusin har fått tvillingar i år. Inte katten kan jag förutsätta att deras barn kommer att ha en lekkamrat född samma år, alltså vårt ev. barn! Nej, så naiv är i alla fall inte jag, fast jag skulle vilja. Nej, nu ska jag bara ta det lugnt och slappna av. För det är ju så lätt att bara stoppa undan all oro och alla negativa tankar. Lätt som en plätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är klart att man inte har samma förutsättningar om man blir gravid nästan med en gång när man börjar försöka som om man försökt i många år och utsatts för otaliga misslyckanden.
Det säger ju sig självt och den som påstår något annat vet helt enkelt inte vad den talar om. Jag brukar sällan vara såhär påstridig, men jag kan bli så fruktansvärt irriterad på folk som verkligen menar att man är lika ödmjuk, tacksam och förundrad över plusset på stickan som kom efter 2 månader som det paret som efter långa, tunga år och behandlingar lyckas bli gravida.
Det är precis som du skriver, man har ju inte ens hunnit reflektera över tanken på att det kanske faktiskt aldrig blir ett barn, existentiella frågor och tankar om ett liv inte bara som aldrig-mamma utan också som aldrig-mormor och mycket, mycket annat.
Skulle vilja skriva mycket mer om det här, men orkar inte nu. Kanske ett eget inlägg så småningom i min blogg.
Lucia, du har mitt fulla stöd! Det är ett mirakel och jag är helt övertygad om att vi som får vänta länge och kanske förgäves tänker annorlunda än de som får barnen på beställning.
Förstås älskar man barnen lika mycket och allt det där, men det är ändå skillnad. Jag lovar.
Bra sagt i ditt inlägg! Fina beskrivningar på de känslor jag kan tänka mig dyker upp när man väl får det där pluset!
Kram
Hej!Jag heter Tess, läser din blogg iband,håller fullständigt med dig!Skillnaden oss imellan är att vi fortfarande längtar efter +...lycka till er 3! ,jag håller tummen !
Ja du vet ju ungefär vad jag tycker...jag har ju varit med om bägge fallen. Både plus på första försöket och plus efter långt kämpande och många misslyckanden. Det är annorlunda - det är två helt olika plus, helt olika känslor. Det går inte att jämföra.
Jag kan tänka att det är himla kul att vi får väldigt jämngamla barn...men precis som du skriver så är jag inte där i mina tankar ännu...jag vet ju inte om det blir ngt barn.
Sen är ju Linda en av mina allra äldsta vänner och jag vet att även hon fick kämpa för sitt plus - jag minns väldigt väl ett mail som jag fick av henne där hon skrev "det verkar inte som om Gud har menat att vi någonsin ska få bli föräldrar"
Därför skär hennes ord inte min själ - eftersom jag känner henne och jag vet att hennes ord bara är till för uppmuntran.
Jag tror faktiskt att hon lyckades "att låta bli att tänka på det" för hon är sån. Jag kan det inte...men jag övar.
Nu blev det långt och jag stjäl plats i din blogg...men jag ville ända dela med mig av detta till dig.
Kram
(Klart det är ok att länka till mig!)
Skicka en kommentar