Knappt en vecka

Om knappt en vecka är det vår tur att få veta. På torsdag nästa vecka kommer vi att bli otroligt ledsna eller kanske otroligt glada. Jag har egentligen ingenting att skriva just nu. Jag vågar verkligen inte vara glad. Är fruktansvärt rädd för att börja om. Några på jobbet vet redan om det. Jag har ju berättat om våra behandlingar och de visste ju om den senaste inseminationen. Vissa har inte frågat något sedan dess, men andra har rakt ut frågat hur det har gått, om jag har testat... Vad ska man svara? Jag kan ju inte ljuga. Dock känns det konstigt att de vet, men våra familjer vet ingenting. I och för sig tror jag att mamma anar, eftersom jag har varit chaufför de senaste gångerna. I vanliga fall har jag i alla fall tagit ett halvt glas bubbel som fördrink ändå, men nu dricker jag så klart ingenting. Hur det än går på torsdag, så kommer mamma att få veta efter det. De på jobbet är redan framme i oktober i tankarna, att jag kommer att vara mammaledig och att det kommer att bli kris på jobbet. En annan av oss har sökt annat jobb och försvinner vi båda, så påverkas så klart de andra negativt av det. Det är inte lätt att få vikarier nämligen... Men jag kan inte föreställa mig mammaledighet än...