Lite utanför

Helt plötsligt känner jag mig lite ensam och utanför. Vet inte riktigt var jag hör hemma. Nyplussad hör jag varken till de "gravida" eller de ofrivilligt barnlösa. Eller? Mest känner jag att jag tillhör den sistnämnda kategorin. Det är ju där jag har mina cybervänner och gemensamma erfarenheter. Jag är ju fortfarande ofrivilligt barnlös, fast med ett + på grav-testet. Jag har nog inte samma tankar som andra nyplussade kvinnor, som bara blev "på smällen" lätt som en plätt. Jag har verkligen kämpat för att få det där plusset och är fruktansvärt rädd att kampen inte är slut än. Jag ser inte naivt på det här med graviditet och barn. Jag tänker inte att jag ska bli mamma. Den tanken är lååååångt borta. Vissa av mina bloggvänner drar sig för att läsa min "gravidblogg" och jag förstår precis varför. Kan inte vara ledsen för det. Men jag känner mig lite utanför helt enkelt...

Om tester, mirakel och VUL

Igår morse ringde jag till mottagningen, där vi genomgått utredningen och inseminationerna. Sjuksköterskan ville ju att jag skulle ringa hur det än blev. Antingen för att be om recept på Pergotime och remiss för IVF eller för att berätta att mensen uteblivit... Trodde ju verkligen aldrig att jag skulle ringa tack vare den sistnämnda orsaken. Har tänkt mycket på vilket mirakel det här faktiskt är. Det var ju så nära att den här inseminationen inte blev av alls. De hade ju jul- och nyårsstängt och jag var redan på dag 12 när de öppnade. Hade svårt att få tid till läkare, men sen löste det sig. Sen var det tveksamt om det kunde bli insemination eftersom äggen inte verkade mogna snabbt nog den veckan... Men det blev av! Det finns just nu många "tänk om".

I alla fall så svarade inte den vanliga sjuksköterskan, utan en annan person. Jag sa som det var, att jag egentligen sökte ***, men hon var upptagen... Lite snopet, men jag fick berätta för den okände människan om mitt +. Frågade även om äl-sprutan kunde ge utslag 3 veckor efter man tagit den. Det trodde hon absolut inte... Får väl lita på det då. Tänker i alla fall testa igen till helgen (mitt 4:e test). Hon erbjöd mig ett VUL, eftersom de har det som rutin. Det blir den 21/2 och jag borde då vara i vecka 8... Jag hade kunnat få det en vecka tidigare, men då inte med vår läkare. Och jag vill träffa vår läkare. Någon annan vore konstigt. Jag hoppas att lilla miraklet hänger sig kvar och att vi får se ett tickande hjärta då. Tänk om!

Tvivel

Jag borde ju vara bubblande glad, men jag tvivlar verkligen på att jag är gravid. Efter att ha läst vad lillawi skriver, så börjar jag tvivla. Tänkte om det är äl-sprutan (Ovitrelle) som ger positivt test 3 veckor efter att jag tagit den?! Har förstått att den kan sitta i upp till 2 veckor, men det finns väl alltid undantag? Jag testade i alla fall i morse igen med testlagrets test och det blev ju två fina streck. Nöjer mig inte med det, så jag knallade in på apoteket idag och köpte ett digitalt test, som jag tänker använda om en vecka (om inte det tråkiga som inte får hända händer innan dess). Jag undrar vad ni andra har fått för instruktioner från läkare angående sprutan och grav-test-datum. Är pluset egentligen ett fett minus? Jag vill ju vara glad...

Lycka (med reservation)

Det var med darrande händer jag i morse kl. 05.20 kissade på det där digitala testet. Försökte förbereda mig mentalt på ett minus, eftersom jag aldrig känner att jag har tur med något. På anvisningen stod att det kan ta upp till 3 min innan svaret visas. Svaret kom mycket fortare än så och det blev ett + !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Ringde maken, som jobbade (nattskift) och nästan grät ut beskedet. Känns som en dimma alltihop! Jag känner mig ju helt som vanligt, för katten! Mår inte illa över huvud taget, så det är otroligt svårt att ta in att det faktiskt skett ett mirakel i min kropp. Skulle kunna skriva om alla känslor jag har inombords, men hinner inte eftersom vi ska på kalas ikväll. Gissa vem som ska köra?!

Just nu känner jag mig bara så lycklig. Vad som än händer, så vet vi att det funkar att bli gravid med hjälp av insemination. Att ta steget till IVF känns långt och stort, både tidsmässigt och känslomässigt... Jag hoppas verkligen att detta kan ge oss den bebis vi önskar så mycket!

Tack alla ni gulliga vänner, som ger ett sådant fantastiskt stöd när jag som mest behöver det!

Utmaning

Oj vad kul! Har blivit utmanad av Tisalen!

• Vad gjorde du för 10 år sedan?

Hade många planer för framtiden..lämnade min barndomsby för något bättre, var au-pair, träffade min man... Livet lekte helt enkelt!

• Vad gjorde du för ett år sedan?

Letade nytt jobb, började längta efter barn riktigt ordentligt. Märkte att verkligen alla runt om kring oss blev gravida utom vi...

• Fem snask du gillar?

Smågodis, allt möjligt godis som har sådan där yoghurt omkring sig...(naturgodis), choklad i alla former, vindruvor (räknas det??), sweet chili chips...

• Fem sånger du kan hela texten till?

Oj! Nog ingen... Kanske bä bä vita lamm... Kent-låtarna förr i tiden...

• Vad skulle du göra om du var miljonär?

Hur många miljoner??? Om pengarna räckte skulle jag vilja köpa ett äldre hus och totalrenovera så att charmen bibehålls... Om bara en miljon...betala av huslånet... Resa till solen några gånger om året vill jag ju också...

• Tre dåliga vanor?

Blir lätt gnällig och har svårt att se positivt på saker. Är seg på morgonen mina lediga dagar...Kommer liksom aldrig iväg till det jag har bestämt mig för... Köper kläder fast lönen börjar ta slut...

• Fem saker du gillar att göra?

Ligga på standen i något varmt land, titta på film och bra serier, äta god mat och dricka gott rödvin, shoppa, fika med vänner...

• Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?

Spontant skulle jag aldrig gå i päls (klär mig dock i skinn)...annars är jag nog öppen för det mesta i modeväg... Brukar vara lite skeptisk i början till nya trender, men sen när jag vant mig är det kört för mig också...

• Fyra favoritsaker?

Bilen, min handväska, mobilen, min almanacka, pengar (finns hur mycket som helst)...

Jag utmanar isblomma och lillawi

BIM+3

Fortfarande inget tecken på något. Det står liksom still. Jag har känslan av att kroppen luras på något sätt. Jag kände ju faktiskt inte av någon äl så tydligt som jag har gjort de andra gångerna. Då har jag känt något på en av sidorna. Den här gången var det mer som värk i hela nedre magregionen... Jag är tjatig och dum. I know... Det är bara så svårt att föreställa sig ett + på testet. Har många gånger dagdrömt om att det ska hända. Har fantiserat om min och makens reaktion. Skulle jag börja skrika, skratta eller gråta...eller bara inte förstå? Helt plötsligt skulle det kunna vara sant, men samtidigt skulle ett minus vara fruktansvärt nu. Totalt lurad, liksom. Kroppen måste väl ändå bete sig annorlunda om man är gravid?? Jag vet att vissa inte har symtom förrän kanske vecka 7, men jag kan inte vara en av dem. Jag är helt enkelt pessimist i grund och botten. Till helgen ska vi träffa goda vänner. Brukar äta gott och dricka utsökta viner med dem. Testet på fredag får bestämma, om jag kommer så långt alltså.

Tack för alla era gulliga kommentarer. Jag kan verkligen behöva lite hopp och tummar från fler än mig själv:)

BIM+2

Jag tror att många tex. trebarnsmammor där ute skulle anta att de var gravida om de vore jag. Det är klart att om tanten är försenad, så är man gravid... Varför skulle man inte vara det om tanten alltid kommer på bestämd dag? Jag har i alla fall is i magen. Klarar inte av ett minus när mina förhoppningar är så höga. Jag ska ha is i magen och vänta i alla fall till fredag innan jag testar...om nu tanten fortfarande inte har kommit då mot all förmodan. Jag har ju inga symtom heller. Då kan man väl inte vara gravid? Nej, det vore dumt att slösa grav-tester...