Insemination?

Ringde idag till mott. för att boka tid för nytt VUL. Jag ska ju äta minst två Pergotime-kurer till är det tänkt. Den här gången blir det dubbel dos med start på måndag (dag 5). Ska på VUL den 10 dec (dag 12). Hon ville egentligen att jag skulle kommit dit redan runt dag 9 för att inte missa äl, men eftersom jag har långa cykler och tanten den här gången kom på dag 35 samt att jag inte kan ta ledigt från jobbet hur som helst, så får vi ta dag 12. Mott-ssk'n frågade hur det var sagt med insemination. Läkaren har ju pratat om det med oss, men jag förstod inte det som att det var tänkt så tidigt. Hoppas att vi kan få testa det snart i alla fall.. Det är faktiskt en oerhörd psykisk påfrestning att ha sex på beställning. Det blir liksom inte lättare av att vi jobbar olika tider och ibland inte ses alls någon dag. Jag tycker ändå att maken och jag har fixat det bra. Inget tjat från någons sida, utan ett gemensamt mål i fokus och en gemensam kamp.

Tur att jag inte hann skriva igår

Då hade jag ju förmodligen hunnit skriva ner en massa hoppfulla tankar och det är ju bara slöseri med tid. Det borde jag ju veta. Jag blir helt enkelt inte gravid. I förmiddags kom lite antydan till tant och i eftermiddags hade hon trängt sig förbi alla stoppskyltar, rödljus och låsta dörrar... Hon är envis, hon...

BIM -1

Kände något liknade tanten-på väg-aktivitet i magen i morse på väg till jobbet, men sen har jag inte känt någon antydan till något alls på hela dagen. Har känt och klämt på brösten hela dagen och när maken fick för sig att känna lite när jag kom hem gjorde det lite ont. Inte så konstigt, förstås! Så korkad man kan vara! Jag vet att idioten till tant kommer imorgon...eller på onsdag eller torsdag... Jag har aldrig tur med något. Ibland känns det som att de personer som bara tar allt för givet och tänker positivt får det de vill ha också. Vi andra, pessimister..eller realister...som förbereder oss för det värsta för att inte bli besvikna, vi blir ändå besvikna i slutändan ändå...

BIM -3

Och symtomen är här! Yes! Mådde lite illa i mataffären idag, säkert inte alls för att jag var hungrig och kände efter lite för mycket. Har rapat som en illa behaved gris och har ordentligt ont i bröstvårtorna när jag slår på dem. När jag precis har kissat känner jag av något i den så kallade bebismagen... Lite ömhet eller något??

Det kan väl inte vara annat än en graviditet på gång?

Funderingar

Igår träffade jag två trevliga flerbarnsmammor. De var verkligen trevliga och det kändes inte alls jobbigt att umgås med dem. Jag hade lite ångest inför den här tjejträffen, men det var en otroligt trevlig kväll, trots väldigt lite alkohol. Tre av oss drack inget och två festade till det lite. Det blev mycket prat om förlossningar, tjejsarsnitt och barn. Den ena av mammorna väntar nu 3:an och en annan av dem är redan trebarnsmamma. När pratet blev lite för ingående om sprickande, sys igen och slamsor hit och dit var jag inte så road längre. Jag har haft en oerhörd förlossningsskräck förut när jag inte kände mig ett dugg mogen för barn i mitt liv. Nu när jag inte vill något hellre känner jag att skräcken har försvunnit lite, men jag tycker fortfarande att det verkar som att kvinnor bara ska acceptera att bli inkontinenta och helt uppslamsade i underlivet efter att ha fått barn. Jag vill fortfarande vara en hel, fungerande kvinna efter en förlossning (om jag får uppleva en förlossning någongång, d.v.s). När de andra tjejerna såg mitt förskräckta ansiktsuttryck igår nämde de något om att... ja, ja... när du väl har fått upp barnet på bröstet, så glömmer du allt det jobbiga... Åh!!! Tänk att vara trebarnsmamma! Hur lätt får man ha det egentligen??

Har även kommit på att den nyblivna-mamman-vännen, som jag känner mist för att umgås med blev gravid för nästan exakt ett år sen... Det känns så jobbigt att vi började försöka bli gravida samtidigt och hon nu har en underbar liten bebis hemma... Kan inte riktigt acceptera det orättvisa läget... Kändes som att jag blev lurad. De talade inte ens om för oss att de var så inne på att försöka få barn. Vi hade vid några tillfällen pratat lite löst om det hela, att det kändes jobbigt för henne att bestämma sig eftersom hon inte har någon fast anställning på jobbet. Helt plötsligt var hon gravid... jag å andra sidan berättade att vi kände oss redo... Vet inte vart jag vill komma, men på något sätt är hennes graviditet och deras lycka fortfarade som en chock för mig. Mina negativa tankar beror nog också på att hon inte har tagit upp ämnet om barn med mig sedan hon blev gravid... Varför kan hon inte bara fråga??? Jag vill ju dela med mig av mina tankar och känslor till henne!

Tingeling!

Jag gör som Tisalen och ber lite snällt om att få tillgång till ditt liv! Hoppas att detta hjälper. Känns så konstigt att vara utanför... Lägger ut min mailadress om du vill maila... annars accepterar jag ditt beslut.

Om jag var gravid...

...skulle jag känna något nu? Idag är det precis en vecka sedan äl-testet gav utslag. Alltså en vecka till BIM. Om jag borde känna något nu, så är det kört för min del. Jag tycker ibland att jag känner av någon sorts aktivitet i nedre magregionen...som små stickningar, eller svaaaaaaaaaaaaag molvärk (fast så svag att man absolut inte kan kalla det värk). Usch..vad jag hatar denna pessimistiska väntan. Mitt hjärna hoppas inte alls och hjärtat hoppas och inbillar sig... eller är det hjärnan som gör det?