Kroppliga funktioner

Det är ett under att kroppen kan återhämta sig så som den faktiskt kan. Min kropp används numera inte bara som mjölkleverantör till bebis, utan kan också göra annat, som jag som kvinna är mycket glad för ;)

Tänker tillbaks

För ett år sedan gick vi och hoppades på att något fantastiskt höll på att hända i min mage. Inseminationen gjordes den 11:e januari 2008. Vårt lilla mirakel skulle i och för sig kunna ha blivit till på det "vanliga" sättet också, eftersom vi gjorde en "kombinationsbehandling" och ökade på antalet simmare dagarna efter ;) Fast... jag har ju aldrig varit någon optimist.

Puh!

Än så länge mår Lillan bara bra! Hon fick sitta i mitt knä när sprutorna gavs samtidigt i båda låren. Maken min var med så han fick hålla hennes små fötter lite. Kändes hemskt på något sätt att vi visste vad som skulle ske, men att hon inte visste något. Hon litar ju på oss och så gör vi så dumma saker mot henne! Så klart blev hon jätteledsen precis när de stack henne och sprutade in, men så fort det var klart blev hon på bra humör igen. Leendet som kom efteråt gjorde oss väldigt, väldigt glada! Jag hade gett Lillan en Alvedon innan vi åkte till BVC. Kanske hade det lite effekt, men jag vet inte. I vänsta låret kan hon bli öm och få en liten knuta av sprutan (minns inte vilken vaccination som gavs där). Knutan kan visst vara kvar i en månad. Hon kan även få feber som kan vara i något dygn efteråt. Men som sagt... Peppar, peppar...

Stolt mamma

Idag har vi varit iväg och tagit kort hos fotografen till den "obligatoriska" bilden i lokaltidningen. Det var verkligen sista chansen idag. Bebisarna får max vara tre månader gamla och det har ju Lillan redan blivit, men det var ok att komma idag. Hon har legat i och tränat nacken ordentligt över jul och nyår och uppvisningen idag gick jättebra. Några leenden blev det och inget gnäll alls! Ibland förvånar hon mig! Jag var så beredd på skrik och att behöva ett antal försök innan det skulle fungera.

Jag har lite dålig koll på hur bebisar utvecklas och vad som kan tänkas vara nästa steg för vår lilla tjej. Hon gillar inte att ligga på mage, men det är ju ett litet måste om hon ska lära sig att vända på sig, antar jag. Det är ju farligt bekvämt att sätta henne i baby-sittern. Filt på golvet är ju det bästa för hennes utveckling. Det vet jag ju. Hon är i alla fall väldigt duktig på att ta tag i leksaker nu och stoppar in allt som går i munnen. Amningsstunderna blir ofta avbrutna av att hon vänder på huvudet och tittar efter saker och människor som verkar mer intressanta än mat. Fast det är ju väldigt trevligt när man får sig en liten pratstund mellan klunkarna också.

Imorgon är det dags för besök på BVC igen. Vaccinations-dags... Känns mindre kul, men jag hoppas att det ska gå hyfsat och att Lillan inte ska bli allt för ledsen. Tror att jag ska ge henne Alvedon innan, så att hon är lite smärtlindrad i alla fall.

För övrigt har det blivit vardag hemma hos oss igen. Maken har varit långledig över jul och nyår och började jobba igår. Nu är det effektivitet som gäller för att få dagarna att klaffa. I och för sig känns ju allt mycket lättare nu än det gjorde när maken skulle börja jobba efter ledigheten förra gången, då Lillan var nyfödd. Jag tror nog att vi börjar få lite rutiner i alla fall, fast det är knappt så att jag törs säga det högt ;)

Besiktning

Idag var hela familjen iväg på utflykt till BM. Nja, inte hela familjen i och för sig. Vovven fick ju stanna hemma. Det blev prat om förlossningen, om hur stooor Lillan är, hennes personlighet och mat- skrik- och sovvanor. Det blev även prat om preventivmedel. BM verkar ha glömt bort oss lite. Fick påminna om hur Lillan blev till och att vi i vår situation inte tycker att det känns aktuellt att "skydda oss". Visst är livet lite väl turbulent för att ens tänka på ett litet underverk till, men om det skulle ske ännu ett mirakel, fast då på helt "naturlig" väg, så skulle det vara välkommet. Jag tror ju inte att det är så troligt, men man hittade ju i och för sig inte något "fel" på varken mig eller maken min som kunde förklara svårigheterna med att bli gravida. Oregelbunden mens och glest mellan ägglossningarna (om jag överhuvudtaget hade några), PCO möjligtvis... Troligtvis fanns förklaringen hos mig, känns det som.

Eftersom jag inte sprack något under förlossningen tyckte BM inte att det var nödvändigt med någon gyn-undersökning, men jag hoppade upp i stolen ändå för att kolla bäckenbotten och knipet. Allt var tydligen som det skulle och jag ska verkligen försöka bli bättre på att knipa. Jag tänker varje dag att jag ska, men det blir liksom inte av.

Efter BM-besöket bar det av till banken, där vi öppnade ett eget konto för Lillan. Känns bra att ha ett till henne, som inte kan röras så lätt. Nu är vi båda tvungna att komma in på banken om vi vill ta ut pengar eller avsluta kontot. Hade egentligen velat att ingen skulle kunna ta ut pengarna förrän hennes 18-års dag, men den möjligheten fanns inte. Det hade känts skönt att ha ett konto till henne som släkt och vänner kan känna sig helt bekväma med att sätta in pengar på, om de skulle vilja.

Nu är det planeringen av dopet, som upptar en stor del av vår tid. När prästen var här för att planera lite var det liksom inte läge att tala om större existentiella frågor och ifrågasätta "barn=gåva från Gud". Lillan var gnällig, så jag och maken fick skiftas om att gå runt och bära på henne. Annars verkade prästen relativt bra och mycket av det han sa om dopet och dess betydelse kändes ändå som något jag känner mig bekväm med. Förhoppningsvis kommer Lillan att kunna bära en dopklänning, som min farmor har virkat och bland annat jag och min lillasyster har burit. Enda kruxet kan bli att Lillan hinner växa ur den. Hon hinner ju bli nästan fem månader då det är dags.

För att inte glömma

Jag tror att jag har glömt att skriva om de smärtsamma eftervärkar jag hade veckan efter vi kommit hem från BB. Jag minns att det var så jobbigt, framför allt för att jag inte kunde fokusera på att slappna av och ta det lugnt. Lillan var ju vaken halva nättera då; ville äta hela tiden och skrek mycket. Jag grät många tårar då. Ville bara ha skrivit ner det någonstans, eftersom allt jobbigt glöms bort, sakta men säkert. Det var som den j-ligaste mensvärken jag någonsin varit med om. Ordentligt molande. Värkarna jag hade under förlossningen avtog ju då och då, men eftervärkarna satt i länge utan paus. Tur att de försvann helt efter några dagar.

Nytt år

Jag tror inte att så många går in här och läser längre. Från början handlade ju den här bloggen om våra försök att bli gravida. Sen när graviditeten var ett faktum försvann nog några läsare, vilket jag förstår orsaken till.

Jag hade ju ganska mycket tid för att skriva av mig förut och jag hade ett stort behov av det. Nu när vårt lilla mirakel är här, finns det väldigt lite tid över till mig själv och mina behov. En bärbar dator med blixtsnabb uppkoppling hade förstås underlättat, men inte så mycket. Nu när det går så lång tid mellan inläggen vet jag inte vad jag ska skriva om när jag väl sätter mig ner för att skriva. Ett tag tänkte jag att jag ju kunde skriva om Lillans utveckling, mest för min egen skull, men det kommer inte att funka. Snart fyller hon tre månader och utvecklingsmässigt finns det ju hur mycket som helst som händer hela tiden. Jag läser mina favoritbloggar flera gånger i veckan och när det gäller de bloggarna som numera handlar om föräldraliv är det jättekul att få se bilder från vardagen. Problemet för mig är att jag fortfarande vill att min blogg ska vara hyfsat anonym. Då är det ju inte en jättebra idé att lägga ut bilder på Lillan här.

Jag får helt enkelt tänka över vad jag ska göra med den här bloggen. Jag såg någonstans att man kan göra som en pocketbok av eget material. Det skulle vara intressant att föreviga vår resa fram till Lillans födelse på det sättet, men jag vet inte. Jag vill ju på något sätt kunna gå tillbaka och läsa om den här resan senare i livet.

Jag önskar i alla fall er ett fortsatt gott nytt år och hoppas att 2009 har flera efterlängtade mirakel att komma med för er som längtar efter och kämpar för att bli föräldrar. 2008 var helt klart ett lyckans år för mig. För varje dag som går känner jag mer och mer lycka över min livssituation. Nu ser jag fram emot varje dag och det är så otroligt häftigt att få vara en del av Lillans liv. Inte visste jag hur mycket glädje någons leende, rapar och pruttar skulle kunna ge mig. Nu vet jag.