Volter

H*n lever verklilgen loppan i min mage till och från. Igår fick jag mig ett litet skratt när det kändes som ett gympapass med volter i magen min. Det är verkligen helt otroligt och magiskt att det finns en bebis där inne. Jag har kommit till vecka 23+5 nu och vissa bebisar kommer ut när de är så små som vår är nu. Det är svårt att förstå. Jag hoppas dock att bebis min stannar kvar och växer till sig ett bra tag till. Ibland blir jag orolig när jag inte känner några rörelser på nästan en hel dag. H*n brukar vakna på kvällarna, så då blir jag lite lugnare igen.

Sista veckan har jag haft fullt upp med att förbereda ansökan för havandeskapspenning. Vet att försäkringskassan har blivit kinkiga, men jag hoppas verkligen att de inser vad mitt jobb innebär. Närmaste bebis-momentet i planeringen ligger dock profylaxkursen som vi ska på kommande vecka. Det känns verkligen underligt att börja förbereda sig för förlossning redan. Nästa kurstillfälle var inte förrän i augusti och det var visst för nära inpå D-day... Börjar på ett sätt bli lite rädd att vi inte förbereder oss för bebis ankomst, men jag kan verkligen inte förbereda mig för något som jag inte vet kommer att bli... Hur fungerar människor som tänker positivt?

I min mage...

Idag var vi hos BM igen. Har nu kommit så långt som till vecka 23+1. När vi fick höra hjärtljuden och barnmorskan pratade om allt möjligt gick det plötsligt upp för mig att det är mig (oss) det handlar om. Det är jag som har en bebis på ca 30 cm i magen och det är jag som förhoppningsvis ska bli mamma om några månader. Det är jag som har gått upp 7 kg i vikt. Det är jag som har ett lite lågt blodtryck; 100/60 den här gången jämfört med 120/65 förra gången. Det är jag som har ett bra blodsocker på 4,8 (tror jag att det var) och jag som än så länge slipper äta järntabletter, eftersom mitt HB håller sig över 120. Jag är helt plötsligt i samma sitution som andra kvinnor, som väntar barn. Jag har egentligen inte kunnat ta till mig verkligheten förrän nu. När jag har pratat med andra om min graviditet, så har jag ju pratat om mig själv, men ändå haft känslan att det inte är på riktigt.

Vi har fått för oss att det finns en liten pojke i magen min. Vet inte varför men det är bara en känsla vi har. Konstigt nog verkade även BM tro det när hon hörde hjärtljuden. Åh! Nu är det så spännande. Jag har inte velat köpa något eller ens titta på några grejer som har med bebis att göra, utan när det gäller till exempel barnvagn, så har jag velat vänta tills dagens besök hos BM. Nu ska jag våga...

Hej tjockis!

Det sa min chef till mig idag och klappade mig på magen. Lite konstigt att det hände mig just idag. Satt i helgen och surfade på något gravidforum där gravida uttalade sig om just "tjockis-uttrycket". Många verkar bli arga när de blir kallade tjocka och menar att de minsann inte ska bli kallade tjocka som gravida. Det förstår jag inte riktigt. Jag tror inte att folk menar något illa och även om de gjorde det, så skulle jag inte ta åt mig. Jag gillar att vara tjock av rätt orsak. Jag känner mig lite tjock, men det känns så himla bra!

Imorgon går jag förresten in i vecka 21! Halva tiden har gått! Helt plötsligt har tiden gått jättefort, fast jag vet ju att det har varit och är drygt ibland. Det var drygt mellan UL. Nu vill jag bara komma till vecka 24 och jag vill att magen ska växa och bebisen sparka på ordentligt! En av mina (f.d??) vänner som fick bebis i höstas bloggade lite om graviditeten och när jag kollar tillbaks i hennes blogg var de vid den här tiden helt inställda på att bli föräldrar. De kollade på barnvagn och planerade ledigheter. Jag törs knappt köpa en gravidtidning. Har i alla fall blivit lite nyfiken på att gå en profylaxkurs och när jag tittade på datumen för kurserna finns det bara juni eller augusti att välja mellan. Juni är ju redan nästa månad och augusti är ju ganska nära inpå oktober, då bebis planerar att komma ut. De rekommenderar att gå kursen två till tre månader innan BF. Så nästa månad ska vi kanske gå kursen. Kommer att kännas väldigt konstigt att förbereda sig för förlossning, när man knappt har förstått att det finns en bebis i magen.

Sparkar?

Idag på väg till jobbet kändes det ganska tydligt. Det var som små snärtar långt ner på insidan av magen. Jag tror inte att det var tarmarna. Har känt liknande i några dagar, men inte varit säker. Härom kvällen när jag skulle sova kände jag det till och med utanpå magen när jag lade handen på. Då trodde jag att det var tarmarna ändå. Jag är ju fortfarande inte säker, men lite åt det säkrare hållet. Jag trodde att man först skulle känna som typ mussteg inne i magen, men absolut inte så att man kan känna med handen utanpå... Någon som vet hur det ska vara??

Ligga på mage?

Hemma igen efter en veckas semester. Har bara tagit det lugnt, solat och haft det skönt. Har verkligen kopplat bort jobbet ordentligt och känner att jag har fått lite ny energi. Jag är nu i vecka 18+6 och längtar efter någon slags kännbar aktivitet från bebisen. När lite tid har gått sedan UL blir jag lätt orolig igen att något ska vara fel. Hade helst velat ha någon form av bekräftelse varje dag på att allt är ok. Magen har ju vuxit lite, men inte särskilt mycket de två senaste veckorna, tror jag. Mamma såg mig i bikini idag och var av en annan åsikt, så den bekräftelsen kändes ju bra i alla fall. Behövde gräva en grop i sanden på stranden för magen för att kunna ligga bekvämt och sola på semestern... Känns ju inte bra att ligga på bebisen...

Semester

Äntligen är det dags för en veckas semester! Imorgon bär det av till förhoppningsvis varmare breddgrader. Ska försöka ta det lite lugnt med solen, men det kommer att bli svårt (om den nu visar sig). Var på ansiktsbehandling idag och hudterapeuten frågade om jag använder brun-utan-sol eftersom jag var ojämt brun i ansiktet. Var visst brunare runt näsa och mun... Har ju inte använt BUS på ett år, så det kanske är hormonförändringarna som spökat i vårsolen... Detta blir första semestern med tre i familjen (varav en i magen) och förhoppningsvis sista semestern på tu man hand med maken på ett bra tag...

Svärföräldrarnas tur

Imorgon ska vi träffa makens föräldrar och ska då meddela bebisnyheten för dem. Jag har inte velat berätta för dem tidigare, men tanke för att missfallsrisken faktiskt varit relativt stor tidigare. Känner liksom inte att jag kan prata om svåra saker med dem, så därför har vi väntat. Makens syster har dock vetat, men inte berättat för någon (säger hon). Nu har vi i alla fall fått veta att svärmor misstänkte något sist vi var där. Jag hade visst haft på mig annorlunda kläder mot vad jag brukar ha... Så då blir det nog ingen större nyhet imorgon...