BIM+1

Förra gången kom tanten en dag för sent. Det hade hon aldrig gjort förut. Har alltid kunnat räkna 14 dagar från äl till tantbesöket. Förra gången när hon kom för sent fick jag lite spottings dagen innan, sen kom hon med stormsteg på BIM+1. Den här gången har jag inte sett någon antydan på något än så länge. Om detta är ett skämt, så är det ett väldigt dåligt, elakt skämt... Väntar bara på det där stormsteget utan förvarning. Det blir alltid en ledsam chockartad händelse. Hoppet är uppe på max nu. På ett sätt är det tur att jag jobbar den här helgen. Annars hade helgen ändå varit bortkastad eftersom jag inte hade kunnat hitta på något vettigt ändå...

Ps...och nej, jag tänker inte testa... Antar att många hade gjort det nu, men jag hoppas hellre tills hoppet är helt ute...

En 5 månaders baby

Har haft mysigt besök av en vän med baby. Kändes inte fullt lika bra som i helgen. Kanske beror på att jag och mamman inte känner varandra så bra egentligen. Bebisen var så klart söt och var inte alls ledsen, vilket gör det hela lite mysigare. Kändes dock ganska ironiskt att ha en bebis i knät och en tant på väg när som helst... Bebisens mamma berättade om hennes mans släkt. Hans mamma har 12 barnbarn som kommit till världen på 6 år. Hans bror har 5 barn och mamman i den familjen är inte äldre än 26 år. Helt sjukt när man tänker på det. Varför får vissa så många underverk och andra inga???

Inbillningens tid är här

Idag är det BIM-2. Har inga klassiska gravsymtom alls. Inga ömma bröst och inget illamående. Har till och från mycket flytningar, i alla fall idag. Är också vrålhungrig efter ett par timmar trots mycket mat till frukost och lunch... Känner en diffus tyngdkänsla i magen... Cybervännen Tisalen har gett mig lite hopp också! Det kommer inte att bli någon rolig helg om tanten dyker upp. Både jobbhelg och tanthelvete är ingen bra kombination. Lär dessutom öka upp bebislängtan ännu mer imorgon då en f.d. kollega kommer på besök med bebis... Ser dock fram emot det eftersom helgens besök hos barnfamilj gick så bra.

En 8 månaders baby

Igår var vi på middag hos en familj med 2 barn. Jag har skrivit om mina känslor inför detta tidigare i veckan. Det var riktigt trevligt igår. Barnen var så söta och lilla baby-flickan har nu hunnit bli 8 månader. Klart att jag bara ville vara med henne hela tiden. Och hon skrek inte en enda gång när hon var hos mig. Så mysigt det var! Sen var hon ju tvungen att gå och lägga sig, men jag fick lov att titta in i hennes sovrum några gånger... Hon förde lite liv innan hon lyckades somna och sen låg hon tvärs över sängen, den lilla knytet... Åh... Hoppas vi börjar umgås lite oftare med dem. Trodde att jag skulle må dåligt efteråt, men jag blev faktiskt lite gladare.

Fräscha tankar

I fredags-kväll när jag var på jobbet och var ganska sysslolös surfade jag runt lite på nätet och hamnade på familjesidorna och sedan på artiklar om adoption. Innan vi började försöka få barn var jag fruktansvärt förlossningsrädd och var nästan inne på adoption som förstahandsval om/när vi skulle börja känna oss redo för barn. Sen när den biologiska klockan började ticka och suget efter att bli mamma vaknade till liv försvann även rädslan för att föda. Visst är jag rädd för inkontinens och att bli helt uppslamsad i underlivet, men jag stöter bort tankarna ganska lätt. Jag vill vara med om en graviditet och att få bära vårt barn inom mig. Jag vill så gärna ha ett litet mirakel som jag och min älskling har gjort. Adoption har helt enkelt inte känts så självklart sista tiden. Ända tills i fredags.

När jag började läsa olika artiklar och klickade mig vidare till bland annat Adoptioncentrums hemsida kände jag mer och mer att det alternativet känns ganska naturligt ändå. Jag läste bland annat om föräldrar som valt adoption för att det ändå var ett ganska säkert sätt att bli föräldrar på. Att gå vidare till IVF, som inte har några som helst garantier kändes inte som ett lika självklart val för dem. Vad jag har läst mig till, så blir ju faktiskt de flesta godkända i Sverige för att gå vidare och adoptera. Det är "bara" en tidsfråga. Tyvärr har den där tiden blivit väldigt lång de senaste åren har jag förstått. Frågan är om man redan nu ska bli medlem i någon adoptionsorganisation eftersom köerna är så långa. Vore intressant att veta hur ni andra tänker om det här...

Status

Status är som följer:

På fredag har det gått en vecka sedan insemination nr.2. Symtom? Nop.. Hoppas att det är för tidigt. Möjligen har jag mer flytningar än jag brukar... Kanske..

På jobbet vet nu mina närmaste kollegor om vårt bebisproblem. Som tur är vågar de fråga om saker de undrar, vilket är bättre än om de inte alls hade vågat fråga... Tyvärr frågar väl vissa lite väl mycket. Känns om att alla vet när BIM är och kommer att sitta och hålla tummarna när BIM-dagen kommer... OM jag mot all förmodan skulle lyckas att bli gravid, så lär ju alla få reda på det direkt. Känns ju dumt att ljuga. Någon av kollegorna har uttryckt att det är såååå häftigt att man verkligen kan räkna äggblåsor, mäta och hålla på. Hon är inte en av de naiva som blev på smällen direkt, så jag blir inte irriterad. Nej, för henne tog det ca 1½ år att få till dottern och ca 1 år att få till sonen. Hon hade då inte en tanke på utredning. Så hennes fascination av utredning och behandlingarna idag är nog mest välmenande.

På lördag har vi blivit bjudna på middag hos en barndomsvän till mig. De har två små barn som kom till världen snabbt och lätt... Hon var den första av mina nära vänner som fick barn. Har en särskild relation till hennes barn och grät nästan av glädje när jag träffade hennes son för första gången (innan vi hade börjat tänka på barn själva). Senaste halvåret har jag dock inte känt för att träffas. De fick en dotter i maj förra året och det har faktiskt gjort lite ont att de har lyckats så lätt. Har inte ringt henne fast det varit min tur, men så ringde hon för någon dag sen och bjöd dit oss. Känns på något sätt som en lättnad att hon gjorde det. Det är nog precis det jag behöver. Vill ju ha en bra fungerade relation till dessa gulliga människor.

Slem?

Undrar en sak. Kan det vara så att det inte blev någon äl trots att äggblåsorna var stora och att jag tog äl-spruta? Som jag skrev förut så kände jag ju inte av värk från någon specifik sida. Kom också på att jag inte har haft något sånt där äggviteliknande sekret den här gången. Det har jag ju haft tidigare, t.o.m. innan jag började med Pergotime. Måste man ha sånt där speciellt äl-sekret? Någon som vet något om det här?