En zombie till morsa (recept på hur man går in i väggen)

Den senaste tidens nätter har varit allt annat än bra. Egentligen har Lillan sovit hyfsat, ätit en gång på natten bara. Jag har dock haft väldigt svårt att komma till ro. Jag vaknar ofta, precis som att jag väntar på att hon ska vakna när som helst. En beredd mamma är ju en bra mamma. Jag är så obeskrivligt trött nu. Det värker runt om ögonen när jag blundar och när jag kör bil funderar jag ofta på om jag verkligen borde sitta bakom ratten. Vid trafikljusen blundar jag... Bara en sekund. Sen blir det ju tyvärr oftast grönt igen.

Ett par kvällar i rad har jag nu gått till sängs med positiva tankar. Jag har pratat med Lillan om att vi kommande natt ska sova heeeela natten och hur härligt det kommer att bli. Det har ju inte precis hjälpt.

Igår kväll kröp jag ner i sängen vid halv tio. När jag kände att sömnen precis hade nått fram vaknar en gnällig liten tjej i sängen intill. Då är klockan 22. Nästa gång hon vaknar är klockan 24. Då hjälper inget annat än bröstet. Nästa gång är kl. 03-någonting... Sen är allt en suddigt.

När maken stiger upp kl. 05 för att dra iväg till jobbet lyckas han som pricken över i välta ut mitt vattenglas, som står på sängbordet. Han letade efter nappen till Lillan. Det är inget nytt påhitt från min sida att ha ett glas med vatten ståendes där, men ändå flyger vattnet över till vår sängs alla hörn och kanter. Det finns nu inte ett torrt ställe att lägga sig på.

Gråten är nära till hands nu, men som mamma måste man vara positiv och orka. Vem ska annars göra det? Jag funderar ofta på om man skulle lämna sitt barn på förskolan om man visste att personalen inte var utvilade och alerta. Troligen inte. Ändå känns det helt ok att man som föräldraledig kan ta hand om sitt barn med aldeles för lite sömn i kroppen. Hur delar man upp sömnen rättvist mellan föräldrarna (om man nu har lyxen att vara två)? Är det självklart att den som jobbar utanför hemmet har rätt till sömnen på jobbdagar (och lediga dagar)? Innan Lillan kom till oss hade jag den åsikten. Nu känner jag mig inte lika säker. Jag känner att jag håller på att gå in i väggen på ett par olika sätt. Utmattningsdepression är det nog inte tal om, men det känns bokstavligt talat som att jag har gått in i en vägg nu. Huvudet spränger. Det känns som att stånga sig mot en vägg när jag dagligen föröker förklara för maken hur trött jag är. Han verkar inte förstå. I alla fall så ger han inte mig några tecken på att ha förstått.

Visserligen brukar jag få viss avlastning på helgerna. Då har jag fått sova ett par timmar extra på morgonen, eller har jag spenderat någon natt i gästrummet istället för att ta hand om Lillan varje gång hon vaknar. Det är bara det att det känns som att jag får be om det och det handlar om en natt eller en morgon. Det klarar man sig inte långt på. När det gäller makens sömn, har den självklart också blivit sämre jämfört med innan Lillan föddes, men det går allvarligt talat inte att jämföra med hur jag har det. Jag minns ärligt talat inte när jag sist sov ens fem timmar i sträck. Hur kommer vi vidare i rätt riktning?