Innanförskap

Innan vi fick vårt lilla mirakel kände vi inga människor där vi bor. Jag har ärligt talat inte vetat hur man skulle bära sig åt för att lära känna folk här. Nya vänner har jag ju fått via skola och jobb, men aldrig för att man råkar bo i samma område. Senaste veckorna har jag bekantat mig med flera människor, som bor i vår lilla by. Orsaken är ju att vi alla är mammor. Det är verkligen underligt att man ska behöva bli förälder för att lyckas med att utvidga sitt sociala nätverk. I och för sig hade jag aldrig velat umgås med mina nya bekantskaper om vi inte hade barn. Då hade jag inte varit intresserad. Det är ju inte så att de "nya" människorna inte är trevliga. Tvärtom! En del av dem är ganska lika mig själv, känns det som. Vi har fler saker än barnen gemensamt. Det har man ju inte med alla mammor. Jag menar att jag skulle kunna umgås med dem i våra "tidigare"liv, som vi var innan vi fick barn och om de inte heller hade haft barn.

Det är ändå konstigt att barn liksom är en förutsättning för att passa in i gemenskapen i byn. Jag visste det förut, men nu har jag verkligen insett. Det känns konstigt och lite falskt, men jag är så innerligt glad för att få vara innanför.