Mjölk?

I morse när vi vaknade upptäckte maken min en liten fläck på min tröja, mitt på ena bröstvårtan. Vår vovve hade precis varit uppe i sängen och hälsat god morgon, så jag tänkte först att det måste komma från henne.. Men när jag kollade bröstet och tryckte lite kom det någon liten droppe till. Det var något nytt för mig.

Svettiga dagar

Stödstrumporna jag hade på mig i fredags när jag städade hjälpte. Fötterna och benen klarade sig nästan helt från svullnad, förrutom tårna då... Sen när det blev dags för dusch och strumorna åkte i tvätten (har bara ett par) kom svullnaden som ett brev på posten. Usch, så jobbigt det känns när man inte är van vid att känna av sina fötter annars. Har försökt att lägga mig ner flera gånger om dagen och lägga benen högt, men det har inte hjälpt nämnvärt. På nätterna känns det ju ok, men då känns det konstigt i fingrarna istället. När jag vaknar till känns det som att jag inte kan böja dem. Känns stumma, på något sätt... Att ta i hand och hälsa på folk känns inte så kul, eftersom handsvett är ett annat nytt problem... Jag antar att det inte finns något speciellt man kan göra åt ovanstående besvär. Sen är de ju inte så allvarliga. Det vet jag. Jag är glad för att jag mår så bra som jag faktiskt gör. Visst kändes ryggen helt slut efter några timmars städande i fredags, men jag klarade av det. Värken och stelheten kommer ju efteråt.

Söndag igen och med det dags för nya magbilder... Här kommer en av dem:

Vecka 34+6

Ps.. Undrar när magen blir stoooor.. Ser själv ingen direkt skillnad mellan de tre sista magbilderna... Ds

Stödstrumpor

Som mina fötter och ben såg ut igår!!! Tyckte att jag hade konstig känsel i tårna, liksom avdomnade på något vis. Kändes konstigt att gå på dem med. "Trampdynorna" gjorde liksom ont att stödja på. När jag tog av mig strumporna såg jag problemet. Jag var ju helt uppsvullen! Inte extremt. Jag har ju sett en del svullna ben i mitt korta yrkesliv, men allt är ju relativt. Idag har jag tänkt att städa och rensa här och där, så mina stödstrumpor åkte på direkt i morse. Får se om de kan hjälpa...

Hushållsekonomi

Eftersom det numera är slut med riktig lön börjar det bli dags att planera lite bättre vad gäller vår ekonomi. Efter att alla räkningar är betalda går största delen av pengarna som är kvar garanterat till mat. Vi har ingen mataffär inom promenadavstånd, utan måste ta bilen. Bästa affärerna ligger ca 1 mil från oss. Planerar man inte matinköpen så går mycket pengar på bensin. Planerar man inte matinköpen, så står man i affären och nästan bråkar om vad man ska äta till middag just den kvällen man står där. Då blir det något gott och dyrt, så klart. Vi har tidigare försökt oss på att göra "veckomatsedel" och veckohandla efter det, men det har inte funkat i någon längre period.

Nu ska vi verkligen försöka igen. Undrar hur mycket pengar som är normalt att lägga på mat per månad för två personer. Vi vill inte leva på makaroner och korv eller fiskpinnar, utan lite bättre mat än så. Idag gick det ca 1100 kr på mat. Vissa saker tillhör ju basförrådet och behöver inte inhandlas på ett tag, men är 4000 kr rimligt per månad för två personer??? Låter mycket!

Vecka 33+6

Snart har hela 34 veckor passerat för lill*n i magen min. Veckorna går på något sätt väldigt fort, men tiden vi har kvar i det här tillståndet känns ändå väldigt lång. Börjar bli mer och mer svullen om fötter och ben om jag sitter eller står länge. Undrar om det är mer regel än undantag att man samlar på sig en massa vätska i slutet av graviditeten.

Vecka 33+6

En liten räka och jobbiga tankar...

En av de vänner som stöttat mig mest genom hela perioden i bebistillverkningen är gravid. Det är fortfarande väldigt tidigt, men eftersom jag vetat att de skulle börja försöka och tog upp ämnet, kunde vännen nog inte undanhålla hemligheten. Jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fortfarande inte var gravid, men vännen känns inte som någon räkmacka i den bemärkelsen, som jag tänker om andra som snabbt blir gravida. Det är stor skillnad på människor som försöker förstå och människor som inte försöker förstå. Jag unnar henne verkligen all glädje.

En vän till henne, som lyckats bli gravid med insemination efter liknande problem som våra, fick missfall. Som min vän uttryckte det känns det konstigt (dubbla känslor) att hon själv (och sambon) lyckats så snabbt och andra som får kämpa så hårt ska behöva drabbas av ytterligare sorg i form av missfall.

Det är så svårt med relationer. F.d? vännen (bekant?) som fick barn för ett år sedan, mitt i vår jobbigaste period i bebistillverkningen, har jag inte haft någon kontakt med sen i höstas. Vi besökte lyckliga familjen som sig bör när bebisen var nyfödd och kom på namngivningen. Jag ringde någon gång för att höra hur det var med dem. Sedan orkade jag inte mer. Hon har aldrig ringt. Inte ens på min födelsedag. Jag vet att hon vet vad vi har gått igenom. Det känns så tråkigt att hon inte orkade med mig i min sorg, men hon verkar inte ha någon som helst förståelse för den heller. Hennes besvikelse över mitt betéende verkar vara mer befogat, enligt henne. Ingen av oss har försökt hålla kontakten, men ändå är det jag som blir syndabocken. När jag berättade om min graviditet och vägen dit, på min icke anonyma blogg, förklarade jag även varför jag inte orkat ty mig till alla. Jag har inte velat förstöra andras lycka med min olycka. Det har helt enkelt känts bättre att hålla sig borta, både för min och för deras skull. De vänner som har delat min sorg, har alla vågat fråga. Inte undvikit frågan. Om de inte hade frågat eller tagit upp ämnet, så skulle jag nog inte ha berättat. Jag beskrev ( i den andra bloggen) hur jag känt utan att anklaga någon. Hoppades nog att hon slutligen skulle förstå.

Inte ens efter det klargörandet har hon hört av sig. Hon har inte ens gratulerat mig när hon fick reda på min graviditet. Känns så ruttet. Istället har hon under den här tiden tyckt synd om sig själv på sin "officiella" blogg och syftat på mig (vem annars) när hon beskrivit vänner som inte kan glädjas med andra...

Usch... har länge velat skriva det här inlägget, men inser nu hur rörigt allt är. Fick ändå tummen ur när jag läste Tingelings inlägg.

Jag vill inte låta anklagande, utan jag vet att vi är två människor som ansvarar för den här brustna relationen. Jag har dock hela tiden sett det som två bekanta (för vi har egentligen aldrig stått varandra jättenära) som tappat kontakten en tid. Jag har inte sett oss som ovänner förrän hon började anklaga mig (om det nu handlade om mig) i sin blogg och jag har aldrig anklagat henne för något. Nu känns det bara så otroligt jobbigt om man skulle träffa på varandra på stan, vilket är väldigt troligt... Jag vet ju att hon är besviken, även om hon inte sagt det till mig personligen. Fast egentligen borde jag inte ta åt mig då. Jag är ju också besviken, men kan förstå varför hon inte har orkat dela min sorg mitt i sin bebislycka. Egentligen är det hon som har orsakat den här pinsamma konsekvensen att det skulle kännas jobbigt att träffa på varandra. Jag har ju andra vänner och bekanta, som jag inte har kontakt med ofta, utan att vi för den sakens skull är ovänner. Vi kanske inte är ovänner, helt enkelt. Kanske bara jag som inbillar mig? Fast i så fall borde hon väl kunna ha kostat på sig ett grattis när jag offentliggjorde mitt mirakel i magen?

Helvändning

Har varit hos BM idag och fått det glädjande beskedet att bebisen nu ligger med huvudet nedåt. Inte fixerat än, men BM trodde i alla fall inte att bebisen kommer att lägga sig "fel" nu. Så tankarna på snitt lägger jag på hyllan ett tag. Trots min "lilla" mage är bebisen normalstor och följer kurvan bra. Jag har nu sammanlagt gått upp 12 kg. Undrar hur många till det blir...

Glädjebeskedet nummer två var att mitt HB har gått upp från 110 till 130 på två veckor. Jag skippade ju Niferex och började med Ferronol från hälsokostaffären istället. BM tyckte att det ju var utmärkt, men sa att hon ju inte "fick" lov att rekommendera hälsokostpreparat. Det visste jag ju redan.

Har idag även gått på första föräldraträffen. Verkade vara trevligt folk där, men känner mig lite obekväm med att dela mina tankar med dem. Känner lite press att man ska lära känna varandra för att man senare ska ha någon att umgås med. Dumma tankar, men jag tror nog att de andra kände lite som jag också. Man har ju hört från sina vänner att det är på föräldrautbildningen man skaffar sina framtida fikavänner...