Glädje

Nu har vi sett vår minibebis! Det finns alltså något levande där inne i magen! Hjärtat fladdrade på och vi fick med oss det obligatoriska bildbeviset. Det lilla miraklet är nu 16 mm (om jag har förstått det rätt). Läkaren tyckte först att han såg två stycken där inne, men han kunde visst inte se riktigt och han bestämde sig till slut för att det finns en där. Vi blev erbjudna ett VUL till om ett par veckor, som vi tackade ja till. Då är jag, om det lilla pyret hänger sig kvar, i vecka 10. Det känns dock som att det är lång tid mellan vecka 10 och vecka 17 då det "vanliga" ultraljudet görs. Skulle så klart vilja få göra ett VUL där emellan också. Snart ska jag ta mig samman och ringa till MVC för att få tid för inskrivning. Det känns verkligen overkligt. Ska jag gå till MVC i annat syfte än att få p-piller? Jag minns när jag var där någon gång för länge sen. Då sa barnmorskan att man lättare blir gravid om man skippar sista pillret i kartan. Vad var det för skitsnack, egentligen? Någon som hört talas om det?

Oro

Nu är det bara knappt två dagar kvar tills vi får veta. Jag är nästan skräckslagen inför beskedet. Jag vill så gärna att det ska vara vår tur nu att bli föräldrar. Jag vill ha ett litet barn att älska och få ge allt till. Jag vill ha ett litet mirakel i oktober! Jag vet inte varför jag är så pessimistisk. Det är vår första graviditet. Jag har ju därför aldrig varit med om missfall. Jag har inte haft en enda antydan till blödning eller annat oroväckande. Men det har man väl inte vid en så kallad ofostrig graviditet, heller? Då går man väl omkring som alla andra gravida och tror att det finns något levande som bor där inne i magen? Sen visar det sig på VUL att det inte är så. Bara sådär utan förvarning. Det finns en del bevis på små hjärtan som tickar inuti magarna hos en del bloggerskor nu. Jag önskar så innerligt att jag får bli en av dem.

Vilken vecka?

Har fått någon fråga om vilken vecka jag är i. När jag kollar runt på olika graviditetsuträknare är jag i vecka 7 eller 8. På de flesta uträknare är jag i vecka 7 (6+6) men enligt någon annan redan i vecka 8 (7+2). Jag förstår inte riktigt varför det skiljer sig åt, men kanske beroende på menscykelns längd eller längd mellan äl och BIM? Vad som borde stämma är att jag i alla fall har gått in i vecka 8 när VUL:et görs på torsdag... Åh, vad jag längtar efter att få veta. Jag är så glad att vi blev erbjudna VUL så här tidigt. Det måste vara fruktansvärt att gå och tro att man är gravid och sen visar det sig att fostret inte levt sedan kanske vecka 6... Att få veta vilket känns viktigt.

Knappt en vecka

Om knappt en vecka är det vår tur att få veta. På torsdag nästa vecka kommer vi att bli otroligt ledsna eller kanske otroligt glada. Jag har egentligen ingenting att skriva just nu. Jag vågar verkligen inte vara glad. Är fruktansvärt rädd för att börja om. Några på jobbet vet redan om det. Jag har ju berättat om våra behandlingar och de visste ju om den senaste inseminationen. Vissa har inte frågat något sedan dess, men andra har rakt ut frågat hur det har gått, om jag har testat... Vad ska man svara? Jag kan ju inte ljuga. Dock känns det konstigt att de vet, men våra familjer vet ingenting. I och för sig tror jag att mamma anar, eftersom jag har varit chaufför de senaste gångerna. I vanliga fall har jag i alla fall tagit ett halvt glas bubbel som fördrink ändå, men nu dricker jag så klart ingenting. Hur det än går på torsdag, så kommer mamma att få veta efter det. De på jobbet är redan framme i oktober i tankarna, att jag kommer att vara mammaledig och att det kommer att bli kris på jobbet. En annan av oss har sökt annat jobb och försvinner vi båda, så påverkas så klart de andra negativt av det. Det är inte lätt att få vikarier nämligen... Men jag kan inte föreställa mig mammaledighet än...

Lunchen i soporna

Idag har jag mått unket mest hela dagen. Har de senaste dagarna inte varit sugen på den frukostmeny som jag gladeligen ätit de senaste åren: smörgås, yoghurt/fil med müsli och kaffe. Har istället ätit fil med frukt och müsli och druckit koffeinfritt te. På jobbet har matvanorna tills idag varit desamma. Idag började ett svagt illamående bara en halvtimme efter att jag kommit till jobbet och satt mig vid datorn... Det är en konstig känsla... Har inte varit i närheten av att kräkas, men det har funnits ett konstigt sug i magen. Till förmiddagsfikat var jag vrålhungrig och en fralla slank gladeligen ner. Hela förmiddagen har jag försökt förbereda mig på lunchen som väntade i matlådan sedan igår kväll. Falukorv och potatismos. Inte den vanligaste maten i vårt hushåll, men ibland kan det vara gott. Ända sedan vi åt det igår har jag vetat att jag troligen inte kommer att bli sugen på det igen... Försökte ställa mig in på att ändå äta, men jag kunde verkligen inte. Tog någon tugga, sen åkte det ner i soporna. Fick i mig en kiwi och en sharonfrukt. Det var allt, men ack så gott. På vägen hem från jobbet kom suget och halvillamåendet igen och väl hemma fick två ostsmörgåsar slinka ner. När maken påbörjade kvällens middag kände jag falukorvslukten igen, trots att det var kyckling på gång. Är det det här som kallas grav-symtom??

Mer eller mindre mirakel?

Jag funderar på vilken människa jag hade varit om vi hade lyckats bli gravida fort, dvs inom 6 månader. Hade jag förstått vilket mirakel det faktiskt är att bli gravid? Hade jag förstått om jag blivit gravid på första eller andra försöket? Jag tror faktiskt inte det. Min kommentar angående detta blev kallat småaktigt och inskränkt i en kommentar till en annan blogg. Hoppas att du inte tar illa upp nu, Tisalen! Jag bara känner att jag måste skriva av mig om det här. Det är klart att man i folkmun anser barn vara mirakel, men jag tror faktiskt inte att man, om man lyckas fort, förstår alla delar som måste fungera för att en graviditet ska bli till. Dessutom har man troligen inte hunnit reflektera över hur livet skulle se ut utan barn. När man har försökt länge och slutligen lyckas få ett + på grav-testet förstår man att alla dessa delar har samspelat in i minsta detalj.

Personen med ovanstående åsikt om mina åsikter skriver vidare ungefär att man i början av graviditeten bara ska "slappna av och ta det lugnt" och att man ska försöka fokusera på att ens eget barn kommer att bli lika gammalt som det andra parets barn, att barnen kommer att ha så roligt ihop. För mig finns det ännu inte ens ett barn i magen. Bara tanken på att det kommer att bli ett barn är långt borta. Min mans kusin har fått tvillingar i år. Inte katten kan jag förutsätta att deras barn kommer att ha en lekkamrat född samma år, alltså vårt ev. barn! Nej, så naiv är i alla fall inte jag, fast jag skulle vilja. Nej, nu ska jag bara ta det lugnt och slappna av. För det är ju så lätt att bara stoppa undan all oro och alla negativa tankar. Lätt som en plätt.

Inte riktigt på samma nivå

Jag och maken har båda varit lediga idag. Varit på stan och shoppat lite, ätit lunch och haft en allmänt mysig dag. Pratat lite om det som eventuellt finns i magen. Vi vågar liksom inte prata om det känns det som. Jag får finurliga blickar av honom och han frågar hur jag mår, men inga planer... Men när vi pratade om att det faktiskt är ett mirakel, det som har hänt, så sa han att han tycker att det är så konstigt. "Först kommer mensen när den ska och sen bara kommer den inte. Hur funkar det egentligen?" Då märkte jag att jag är så jäkla påläst om det här. Jag kan långtifrån allt, men mycket mer än vad han kan. Det är ju jag som har googlat runt på alla ord som graviditet, ägglossning, spermier och annat. Och det är han som har tyckt att jag varit tråkig som spenderat så många timmar vid datorn. När vi kom hem beställde jag boken "Ett barn blir till" av Lennart Nilsson. Har faktiskt aldrig läst den riktigt. Hoppas att den kan förklara för oss båda vad det verkligen är som har hänt. Tydligen ska även IVF vara beskrivet i den nyaste upplagan. Även om det här inte skulle gå vägen, så känns boken ändå som en bra bok att ha.