Att vara anonym

Egentligen förstår jag inte varför det här ämnet är tabu. Många förväntar sig att man "skaffar" barn. Att alla kan. Fast de flesta borde väl veta att det inte är lika lätt för alla och att det kan kännas oerhört tungt om man tillhör den sistnämnda kategorin? Ändå pratar man inte om det. De flesta jag känner vet att vi för ungefär ett år sen började prata om att vi kunde tänka oss barn i vårt liv. Jag har nog nämnt att jag skulle sluta med mina p-piller. Ett år efteråt har vi fortfarande inget barn och jag är inte ens gravid.

Det är väl klart att våra familjer, vänner och bekanta undrar, men ingen säger något. Ingen säger något vettigt i alla fall. Möjligtvis kan någon slänga ur sig något som innehåller orden "skaffa barn" och syfta på oss, men de förväntar sig inte ett ärligt svar från oss. Så då svarar vi bara något som tar oss ur samtalsämnet så fort som möjligt. På något sätt vill man inte försätta andra i en jobbig situation och tvinga på dem vår verklighet. Ibland kan jag sitta mitt i en diskussion om barnlöshet, där de andra diskuterar ämnet som om det bara handlar om andra. Fast jag sitter där och männniskorna runt om mig vet att jag borde kunna vara en av "de andra". Det är så konstigt, det här ska ni veta. Våra vänner som vi umgåtts med mycket har börjat få barn nu. Det senaste halvåret har det fötts fem barn i vår bekantskapskrets. Flera av våra vänner vet att vi vill ha barn, men inte en enda av dem vågar ta upp ämnet med oss. Precis som om barnlöshet smittar. Klart att vi inte tar upp ämnet med nyblivna föräldrar som är mitt i sin lyckligaste tid i livet. Därför tar jag upp det här istället...