Nu vet mamma

Hon var här och fikade idag och frågade egentligen rakt ut hur det går med bebistillverkningen. Förut har hon liksom inte frågat så allvarligt, men nu märkte jag att hon verkligen ville veta. Hon har nog försökt fråga några gånger senaste veckan, har undrat hur det är med allt och så. Men jag har inte riktigt orkat prata om det. Nu vet hon att vi ska på utredning och det känns bra att hon vet. Vi pratade även om hennes missfall, som hon fick två år innan jag föddes. Jag skulle egentligen haft en storebror, men han dog i 6:e månaden. Hade kanske överlevt om det varit idag. I vilket fall som helst sa mamma att hon har haft lätt för att bli gravid. Kan ju vara intressant att veta i alla fall... Inte för att det behöver vara positivt för mig, men det borde ju inte vara negativt i alla fall...

Bra dag igår

Hela veckan har känts jobbig. Har varit trött, uttråkad och helt enkelt ledsen... Igår vände det dock. På något sätt känns tantperioden ändå bäst på hela cykeln. När väl tanten har kommit kan man ju inte göra så mycket mer än att acceptera läget. Man behöver inte tyda symtom, hoppas eller vara orolig längre. Just den cykeln i alla fall... Så gårdagen var jag faktiskt på bra humör. Hade en bra dag på jobbet också. Ser fram emot en långledig helg med diverse roliga aktiviteter. Kommer nog att bli mysigt. Inkluderar även en hotellnatt utan krav på äl eller bebistillverkning. Känns skönt.

Ringde idag till infertilitetsmottagningen där vi ska gå på utredning. Bokade tid för blodprovstagning på mig och tid för maken att lämna prov på ni vet vad... Känns faktiskt som att karusellen sätter fart nu. Nästa cykel är det tänkt att jag ska få genomspolning av äggledarna. Har förstått att man gör det för att se att det är fri passage liksom. Jag tror att det kommer att bli jobbigt att få ihop alla besökstider med jobbet. Det är svårt att komma ifrån jobbet och just nu finns liksom inget utrymme för oss att ta ledigt. Sen har jag inte lust att berätta för mina kollegor vad jag ska göra. Känner inte dem så väl. Har bara jobbat där ett halvår... Får se hur det blir...

Så punktig

Så ordentlig och pålitlig hon är, tantfan. Smög sig på lite försiktigt idag vid lunchtid. Då står det klart. Utredning påbörjas nästa månad. Härmed är vi på riktigt ofrivilligt barnlösa. Infertilitetsutredning. Det låter inte alls som något kul att gå igenom. Den 23:e oktober är det läkarbesök. Innan dess ska jag lämna blodprover, närmare bestämt på dag 21-23 i cykeln, vilket råkar bli veckan innan besöket. Maken min ska även han lämna prov på det som han kan bidra med i bebisproduktionen. Om provsvaren inte hinner bli klara tills läkarbesöket, så flyttas besöket fram. Det får vi sannerligen inte hoppas. Just nu är den 23:e oktober det enda hoppet jag har. Jag längtar. Lever som i ett tomrum tills dess.

Dagen innan BIM

Förra gången kom tanten två dagar innan BIM. Så den här gången har jag varit beredd sedan igår. Igår morse (fm) kände jag att tanten var på väg. Men det var bara någon halvt missfärgad flytning. Sen kom det inget mer. Inte idag heller. Hittills alltså. Hon drar väl bara ut på eländet. Hon har nog hittat hit tills imorgon. Allt annat är en dröm. Den här cykeln har varit en riktig mardröm. Om jag inte skulle vara gravid nu, vilket jag så klart inte är, så undrar jag hur min kropp skulle bete sig vid en eventuell graviditet.

Jag är nu på dag 34 tror jag. Cirka två veckor efter att tanten dök upp förra gången fick jag utslag på äl-testet. Jaha, tänkte jag. "Då blir det en kort cykel den här gången" och förförde maken min. Kort eller normal längd på cykeln betyder ju desto fler chanser att bli gravid. Det konstiga var att jag har känt en viss aktivitet i livmoderstrakten till och från för ca två veckor sen. Trodde att tanten var på gång då, men hon kom aldrig. Efter någon vecka kom det välkända trådiga äl-sekretet och äl-testet gav fett utslag två dagar i rad. Konstigt med utslag på äl-testet vid mist två tillfällen med flera veckor emellan under samma cykel. Det är ju inte helt normalt. Vad jag vet är att äl-test även kan ge utslag vid graviditet, men jag hade ju tydligt äl-sekret, så jag tänkte att det nog var bäst att förföra maken igen, vilket jag gjorde.

För exakt en vecka sen, alltså i måndags förra veckan fick jag en otrolig smärta i livmoderstrakten. Det kändes som "tantvärk" fast tio gånger värre. Det var som att hela magen krampade. Jag blev totalt svettig, yr och höll på att svimma. Var tvungen att lägga mig ner och vila en stund. Det gick väl över efter några minuter, men jag kände mig yr och konstig hela dagen. Sedan dess har det varit lugnt och här sitter jag nu och delar med mig av min konstiga cykel. Nu återstår bara att vänta och se vad som händer...

Forum på nätet

Tidigt i våras råkade jag komma över en sida där det fanns en ägglossningsräknare.
Tänkte att det ju kunde vara bra att veta när man har ägglossning, om man nu ändå ska försöka få till en liten bebis. Problemet är att min mens varit oregelbunden ända sedan jag slutade med p-piller. Den är fortfarande oregelbunden. Jag har haft en cykel på allt från 27 till 50 dgr, vilket gör att det är svårt att veta när ägglossning inträffar, om man överhuvudtaget har ägglossning.

Men det jag skulle komma fram till är att ända sedan den dagen jag upptäckte ägglossningsräknaren på nätet, så har mitt liv mer och mer kretsat runt ägglossningstest och graviditetssymtom. I början är det mest spännande, men sen går tiden och spänningen övergår i en ständig besvikelse. I samband med att jag hittade den där sidan på internet, hittade jag även forumet som har varit som en vän under hela tiden. Där finns andra som också hoppas på ett + . Man gratulerar, stöttar och tröstar. Det har känts så bra att hålla till där inne varje dag ända till nu. Man märker ju att man så småningom blir ensam kvar där inne eftersom de flesta efter någon eller några månader skuttar vidare till forum för gravida istället. Vill ändå tipsa om sidan, eftersom den har lärt mig mycket om min kropp och vilken hjälp som finns att få när det går trögt att bli gravid. Utan mina "vänner" där hade jag nog mått ännu sämre nu.

Att vara anonym

Egentligen förstår jag inte varför det här ämnet är tabu. Många förväntar sig att man "skaffar" barn. Att alla kan. Fast de flesta borde väl veta att det inte är lika lätt för alla och att det kan kännas oerhört tungt om man tillhör den sistnämnda kategorin? Ändå pratar man inte om det. De flesta jag känner vet att vi för ungefär ett år sen började prata om att vi kunde tänka oss barn i vårt liv. Jag har nog nämnt att jag skulle sluta med mina p-piller. Ett år efteråt har vi fortfarande inget barn och jag är inte ens gravid.

Det är väl klart att våra familjer, vänner och bekanta undrar, men ingen säger något. Ingen säger något vettigt i alla fall. Möjligtvis kan någon slänga ur sig något som innehåller orden "skaffa barn" och syfta på oss, men de förväntar sig inte ett ärligt svar från oss. Så då svarar vi bara något som tar oss ur samtalsämnet så fort som möjligt. På något sätt vill man inte försätta andra i en jobbig situation och tvinga på dem vår verklighet. Ibland kan jag sitta mitt i en diskussion om barnlöshet, där de andra diskuterar ämnet som om det bara handlar om andra. Fast jag sitter där och männniskorna runt om mig vet att jag borde kunna vara en av "de andra". Det är så konstigt, det här ska ni veta. Våra vänner som vi umgåtts med mycket har börjat få barn nu. Det senaste halvåret har det fötts fem barn i vår bekantskapskrets. Flera av våra vänner vet att vi vill ha barn, men inte en enda av dem vågar ta upp ämnet med oss. Precis som om barnlöshet smittar. Klart att vi inte tar upp ämnet med nyblivna föräldrar som är mitt i sin lyckligaste tid i livet. Därför tar jag upp det här istället...

Jag börjar skriva här istället

Jag har egentligen en annan blogg sedan ett år tillbaka, men mitt liv har förändrats och det som mitt liv kretsar kring nu skulle jag inte kunna skriva om i min andra blogg. Jag vill vara anonym eftersom mina närmaste inte känner till det som den här bloggen kommer att handla om. Hit kommer jag att vända mig när jag behöver skriva av mig. Jag suktar inte efter en massa läsare, även om det skulle kännas kul om någon ville lämna en kommentar ibland. Det kan ju kännas skönt att få lite råd, tips eller stöd. Kanske från någon som varit med om samma sak som jag, eller liknande?