Hur ska det kännas?

Jag är i vecka 14 nu och är inte glad. Jag känner mig deppig och kraftlös. Det är ju en evighet tills vecka 18 då vi ska göra UL igen. Hur brukar det kännas den här låååånga tiden emellan? Ibland känner jag mig gravid... eller egentligen bara tjock.. Jag har gått upp i vikt något kg och mina vanliga tighta stuprör känns inte så smickrande längre.. Magen känns fläskig men ser ibland, speciellt på kvällarna, ut som en gravidmage. Men eftersom jag vet att det inte kan synas något än, så gör inte en fläskig uppblåst mage mig glad... Hur tänker andra för att glädjas den här tiden? Jag skulle behöva få se en livad liten krabat varje vecka för att hålla mig glad... När vi var hos BM försökte jag tänka som andra gravida (hur nu de tänker) att vi väntar barn och allt kommer att gå bra för det gör det för majoriteten och inte tillhör vi någon minoritet i det avseendet? Men sen kommer realisten i mig fram... Jag kan helt enkelt inte tänka positivt...

Vecka 13

Usch, jag och maken har nästan börjat bråka över en grej.... Han tänker positivt och jag tänker alltid negativt. Jag vill inte ha falska förhoppningar och inbillar mig att jag blir mindre ledsen om jag förbereder mig för att dåliga saker kan hända. Som jag skrev i förra inlägget skulle jag kunna vara en vecka längre fram i graviditeten än jag trodde.. Jag trodde ju att jag var i vecka 11 i fredags förra veckan. BM sa vecka 11+2 vilket gjorde mig förvirrad.. Maken har ju då tänkt positivt och förstått det som vecka 12... Ringde i alla fall till BM idag och fick det svaret som jag hoppades på. Jag var i vecka 12 förra veckan och går alltså in i vecka 13 idag! En vecka hit eller dit spelar kanske inte så stor roll så här tidigt, men det känns ändå skönt att veta att vecka 12 är avklarad. Dessutom sa den BM som jag pratade med idag att om man har sett att allt såg bra ut med UL i dessa veckorna så brukar det bli bra i slutet med... Att man pratar så mycket om vecka 12 betyder visst mer när man inte har gjort UL...

Nu ska jag iväg och lämna ett u-prov till...

Hänger inte med

Idag har vi varit på inskrivning på MVC. Jag var så klart skeptisk inför det här mötet med BM eftersom jag hade lite förutfattade meningar om hur hon skulle vara. Jag visste ju inte vem hon var eller så, men har ju läst om hur enkelspåriga vissa BM är och inte riktigt kan sätta sig in i den situationen som man är i, när det har varit en krokig väg fram tills det där plusset på testet. Vår BM var faktiskt över förväntan. Hon tog faktiskt min oro på allvar och förstod att jag inte riktigt kan ta till mig den här graviditeten. Jag är gravid, men känner fortfarararande inte att vi "väntar barn". I vanliga fall gör man ju inte UL förrän i vecka 17 och jag hade förberett mig på att behöva böna och be om UL innan dess. Jag behövde inte ens be särskilt mycket. Hon gick med på UL tidigare. Faktiskt redan idag! Jag trodde inte att man kunde göra ett vanligt UL så här tidigt, men det fungerade utmärkt. När vi satt inne hos BM innan UL och pratade om den svåra tid som varit hade jag inte långt till tårar och sen när vi fick se vårt lilla mirakel aldeles vild i magen blev jag tårögd. Trots avsaknaden av gravsymtom så är jag verkligen gravid. Det är en liten bebis där inne, med ben och armar som viftar och har sig. Vår bebis!

Nästan alla tester och prover var bra. Jag trodde att jag hade gått upp i vikt, men det hade jag inte. Kanske ett kg, men i alla fall inte mer. Blodtryck, P-glukos och Hb var också bra. Tyvärr visade u-stickan 1+ på protein, vilket inte är bra. Jag ska lämna nytt u-prov så fort jag har möjlighet, men BM trodde att utslaget berodde på flytningar (som jag faktiskt har en del av). Törs inte googla mig fram till vad det annars kan betyda...

I onsdags förra veckan då vi gjorde VUL på vår mottagning sa jag till läkaren att jag trodde att jag var i vecka 10. När han såg det lilla knytet sa han; "ja, du har precis gått in i vecka 10". Så då tänkte jag att då är jag tillbakaflyttad några dagar. Trodde ju idag att jag precis gått in i vecka 11 och det höll BM med om och sa, ja det är vecka 11+2 idag... Är jag i vecka 12 helt plötsligt då eller??? Jag hänger inte med längre. En vecka hit eller dit gör ju en stor skillnad i mitt psyke just nu. En vecka fram helt plötsligt?? Känner mig förvirrad... Känner mig dock ganska glad idag...

Sista besöket

Idag var sista besöket på kära mottagningen för den här gången. Nästa vecka är det MVC som ska besökas. VUL:et är avklarat och än än gång har jag fyllts av glädje och lite hopp. Vårt lilla mirakel är nu 3 cm lång och jag har gått in i vecka 10. Hjärtat slår fortfarade. Även om VUL:apparaten inte är den bästa, så är det stor skillnad på det lilla knytet jämfört med förra gången. Nu ser det faktiskt ut som en liten bebis, inte bara en klump. Kanske, kanske ska jag bli mamma...

För mamma och syster

Igår hade vi min mamma och syster på middag. Har inte velat berätta för dem tidigare, men igår kändes det rätt. De blev så klart väldigt glada. Om onsdagens VUL visar något fruktansvärt, så känns det bra att de har fått veta hur det har legat till innan och hur jag känner mig. Efter förra VUL:et kände jag en stor lättnad och glädje, men efter några dagar började oron infinna sig igen. Jag känner mig faktiskt inte ett dugg gravid. Matvanorna är ju fortfarande inte desamma, men det där halvillamåendet är inte lika påtagligt längre. Och borde jag inte behöva springa upp på nätterna för att kissa? Jag har fortfarande inte haft någon antydan till blödning (peppar, peppar...), men det här är för skumt för att kännas bra.