Borta bra men hemma bäst

Senaste veckan har det hänt mycket med Lillan. Hon har börjat ta sig fram riktigt bra, genom att hålla sig i möbler när hon går. Hon går också bra när hon håller någon i bara en hand. Idag tog hon till och med nästan ett steg utan att hålla i sig. Då var hon väldigt målinriktad och ute efter att få tag på något speciellt. Viljans kraft är stor, men sen blev hon rädd och ramlade. Elva månader har hon hunnit bli nu. Hon kanske går snart?

Vi var i ett av grannländerna förra helgen. Resan gick bra, men vi var så trötta när vi kom hem. Fast vi blev väl omhändertagna där borta, saknade i alla fall jag alla bekvämligheter till Lillan, som vi har hemma. Det är så bökigt att bo borta, där vi inte har hennes saker. Då tänker jag framför allt på skötbord och hennes stol.

Några i min släkt träffade Lillan på dopet, men för bland annat mina kusiner var det första mötet. Hon gillade dem båda, men hon fick en speciell kontakt med min ena kusin. Det kändes lite konstigt, för kusinen min är ofrivilligt barnlös och går just nu igenom en skilsmässa. Barnlösheten är inget man pratar särskilt tyst om i släkten och hon skämtade till och med till det och sa vid ett tillfälle att jag och maken ju "uppenbart kunde producera och därefter lämna över bebisarna till henne". Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till henne. Jag kände inte där och då för att förklara att vi inte helt lätt hade "producerat" Lillan. I hennes situation borde hon väl också förstå att det inte alltid är helt lätt, eller? Har hon kommit så långt i sin sorg att hon helt enkelt har gått vidare? På riktigt, alltså? Hur klarar man det?? Hon var otroligt intresserad av Lillan och ville hålla henne mycket. Det hade jag absolut inte velat när vi längtade och kämpade som mest efter att få barn.