Eget rum

Natten till idag sov Lillan för första gången i sitt eget rum. Vi har dragit ut på det länge, speciellt jag. Hon har ju aldrig sovit särskilt bra och jag har varit tveksam till orsaken till detta. Har hon blivit störd av oss eller hade hon vaknat även om hon fått sova ifred? Senaste nätterna har hon dock sovit ganska bra inne hos oss, så nu tänkte jag att det faktiskt var dags.

Resultatet då? Jo, lilla damen sov i ett sträck hela natten fram till klockan 06. Då var det dags för lite amning, som vanligt på morgonkvisten. Jo, jag ammar fortfarande på morgnarna, fast jag tror knappast att jag har någon mjölk kvar. De så kallade "brösten" är borta. På rymmen, skulle man kunna säga. De verkar inte komma tillbaka! I alla fall, så blev det lite bus på morgonen. Sen somnade Lillan om i vår säng och vaknade inte förrän kl. 9! Kanske har hon sovit dåligt inatt i alla fall, men det tror jag faktiskt inte. Då hade hon garanterat väckt oss med gråt av hög volym. Jag intalar mig det i alla fall. Hoppas det går lika bra inatt! Jag har faktiskt längtat efter att få ligga och läsa en stund med lampan tänd och så klart även få möjlighet att mysa lite med maken utan att vara rädd för att störa någon :)

Utvecklingsmässigt kan jag ju nämna att Lillan nu tar sig fram gåendes i snabb takt när hon håller sig i möbler och annat användbart för detta ändamål. Vi har äntligen fått upp grinden till trappan, för nu klättrar hon gärna uppför. Vi är sällan på övervåningen tillsammans med henne, så grind där uppe är inte så akut ÄN.

Vi tror att Lillan kan säga "Heeeeeeeeeeeej". Möjligtvis försöker hon säga vovvens namn och ordet "titta". Mamma kan hon säga, men jag är osäker på om det är mig hon menar ibland. Ordet som används mest är "mam-mam", som betyder MAT. Det är ju det viktigaste ordet av alla!

Borta bra men hemma bäst

Senaste veckan har det hänt mycket med Lillan. Hon har börjat ta sig fram riktigt bra, genom att hålla sig i möbler när hon går. Hon går också bra när hon håller någon i bara en hand. Idag tog hon till och med nästan ett steg utan att hålla i sig. Då var hon väldigt målinriktad och ute efter att få tag på något speciellt. Viljans kraft är stor, men sen blev hon rädd och ramlade. Elva månader har hon hunnit bli nu. Hon kanske går snart?

Vi var i ett av grannländerna förra helgen. Resan gick bra, men vi var så trötta när vi kom hem. Fast vi blev väl omhändertagna där borta, saknade i alla fall jag alla bekvämligheter till Lillan, som vi har hemma. Det är så bökigt att bo borta, där vi inte har hennes saker. Då tänker jag framför allt på skötbord och hennes stol.

Några i min släkt träffade Lillan på dopet, men för bland annat mina kusiner var det första mötet. Hon gillade dem båda, men hon fick en speciell kontakt med min ena kusin. Det kändes lite konstigt, för kusinen min är ofrivilligt barnlös och går just nu igenom en skilsmässa. Barnlösheten är inget man pratar särskilt tyst om i släkten och hon skämtade till och med till det och sa vid ett tillfälle att jag och maken ju "uppenbart kunde producera och därefter lämna över bebisarna till henne". Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till henne. Jag kände inte där och då för att förklara att vi inte helt lätt hade "producerat" Lillan. I hennes situation borde hon väl också förstå att det inte alltid är helt lätt, eller? Har hon kommit så långt i sin sorg att hon helt enkelt har gått vidare? På riktigt, alltså? Hur klarar man det?? Hon var otroligt intresserad av Lillan och ville hålla henne mycket. Det hade jag absolut inte velat när vi längtade och kämpade som mest efter att få barn.

Tredagarsfeber

Tre dygn med feber. Sen kom prickarna. Klassiskt skolboksexempel... Lillan är fortfarande lite tröttare än vanligt och nu har hon tröttnat på middagarna. Nu känns det lite svårt att tyda vad som är fel, men man kan ju känna sig lite avslagen när man varit sjuk. Hon har i och för sig inte skött magen sedan i förrgår, så det kan ju vara det som spökar också...

Imorgon åker vi på minisemester till grannlandet, så jag hoppas att hon piggnar på sig!