Stress

Just nu är det så mycket att tänka på. Inte nog med att det ska firas jul och julklappar ska inhandlas på något sätt (har tyvärr ingen shoppingglad bebis); så ska min födelsedag firas och vi måste börja planera för Lillans dop. Att hon ska döpas har känts självklart för oss hela tiden, men jag är egentligen lite skeptiskt till det ändå. Jag vet inte hur mycket prästen kommer att gå in på att Lillan är en "gåva" från högre makter, men i vårt fall känns det ju faktiskt som att hon inte är någon gåva. Om vi bara hade haft Gud att förlita oss till hade hon ju inte varit hos oss idag. Dessutom känns det jättekonstigt att säga att barn är en gåva. Jag har nog nämnt detta i något tidigare inlägg, men varför får vissa människor i så fall inte den otroligt speciella gåvan? Är det någon form av straff i så fall? Vi får nog ta ett snack med prästen och höra vad han har att säga om saken.

Om jag ska gå över till roligare saker, så fyller Lillan två månader idag! Hurra!! Tyvärr "firades" detta med ett läkarbesök på BVC... Rutinundersökning och allt var bra... men uppskattades inte alls av Lillan, som gallsrek hela tiden.

Nu har hon börjat intressera sig för sina händer lite mer. Nappen har kommit lite i skymundan och hon stoppar numera in nästan hela händerna i munnen. Hon verkar vilja använda kräk-trasan till annnat än att torka kräk. Tycker visst att det är ganska mysigt att ha den som snuttefilt. Senaste veckan har vi börjat lägga henne på magen för att träna nacken. Det gillar hon inte alls. Får försöka träna ett par gånger per dag i alla fall. Hon klarar att lyfta upp huvudet bra, även om hon inte förstår nyttan av det själv än...

Nu måste jag hinna in på eniro och leta upp adress. Ska för första gången på träff med mammorna (eventuellt några pappor) från föräldragruppen från MVC. Ska bli intressant att träffas, även om jag inte är särskilt intresserad av att bli del i någon "latte-maffia" med bebisar som enda samtalsämne. Barn kan ju verkligen föra människor samman, men även bort från varandra. Två av mina f.d vänner umgås nu på grund av att de fått barn i samma ålder. Tidigare skulle de inte haft en tanke på att umgås och en av dem har tidigare uttryckt en del s.k. skitprat om den andre. Känns väldigt konstigt för mig att tidigare personlighet och värderingar blir som bortblåsta bara för att man får barn. Här anas så klart en viss bitterhet från min sida... och ja... så är det nog.